1. Sjöwall-Wahlöös första bok under eget namn blev en omedelbar succé och kom som bekant att bli startskottet för en hel dekalogi. Undrar just om Stieg Larsson hade lyckats göra om bravaden om han fått leva? Han lär ha haft sådana planer.

    Den missmodige Martin Beck (namnet hänger väl samman med svärtan i hans själstillstånd?) och kollegorna Kollberg och Melander engageras när ett färskt kvinnolik hittas i sjön Boren. Märkligt nog har ingen anmälts försvunnen i grannskapet, men kanske handlade det om en turist? Göta Kanal befars av turister i ångbåtar, och kanske kan en av dem ha drattat i vattnet, fast isåfall vete fanken hur hon blev av med kläderna och hur skadorna på kroppen uppkommit. Utan identifiering och vittnen blir det en långdragen utredning, där offrets signalemente kablas ut över världen och poliserna knackar dörr på hemmaplan. Det hela ger goda tillfällen till situationshumor – scenen hos den pensionerade översten är fabulös – interfolierat med bitvis besynnerliga förhörsprotokoll från fjärran land; en absurd men ypperlig blandning.

    Personerna är levande och sammansatta figurer som är väl skildrade. Dialogerna och förhörsprotokollen är förträffliga med tydliga individuella röster. Tidsandan gör sig påmind genom nattåg kryss och tvärs genom landet, smalfilmande turister och mopedåkande semesterfirare. Historien berättas med bra driv.

    Kan man klaga på nåt? Tja, man kan fråga sig vad det blev av Karin Larsson. Men det händer förstås att folk försvinner i verkliga livet också, så det är inget allvarlig invändning. Fem förstoringsglas är det enda rimliga omdömet.
    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1967 sjöwall wahlöö
    0

    Lägg till en kommentar

  2. Klart att det märks när en deckare är skriven mitt under brinnande världskrig. Genom att referera till Blitzen lägger Carter Dickson fast berättelsen till 1940, men tiden gör sig påmind även i övrigt – med råvarubrist; mörkläggningar; sociala band i upplösning; och mängder av vapen och ammunition i omlopp. Ett av vapnen används mot damen i bokens titel, vilket kunde kommit som en överraskning eftersom en annan person verkade ligga sämre till. Man gissar att den svenska titeln av misstag blivit alltför avslöjande, men originalet, "She died a lady", var lika illa.

    Om titeln är något av ett mysterium är förstås innehållet inte sämre. Författaren har inte bokstavligen konstruerat ett slutet rum, men nog verkar dådet i det närmaste omöjligt, med endast offerfotspår fram till klippkanten, skotthål med krutspår kring som bevisar närskott, och vapnet upphittat på annan plats. Misstankarna faller än hit och än dit, och själve berättaren är ett tag verkligt illa ute. Envis som synden är han nämligen fast besluten att framlägga fakta som obönhörligen kommer att sätta honom själv i klistret. Sir Henry Merrivales råd aktar han för intet.

    En bra gåta med en snygg lösning, men det är lite irriterande att den verklige gärningsmannen undkommer lagens långa. De Merrivaleska tramsigheterna finns också med, denna gång i samband med ortens biografbegivne suput. Detta är inte så störande som ibland annars, så de fem förstoringsglasen förblir intakta.
    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1943 dickson
    0

    Lägg till en kommentar

  3. Albert Engström ritade nån gång en degenererad greve som till sin adliga kollega yttrade ungefär "Bewglund? Äw det samma som Lundbewg?" (Beklagar det ofullständiga och förmodligen felaktiga citatet – jag är för lat för att leta upp originalet.) Jag får lite samma känsla av titeln på denna deckare: är det samma som "Natten går tunga fjät"? Nä, det är det förstås inte. Men det traditionella svenska Luciafirandet är tydligen tillräckligt fantasieggande för att inspirera även Maria Lang, rentav nästan till stordåd. Fyra glas vill jag dela ut.

    Margot Palm, alltid i svängen men oftast utan plikttrogne maken, drabbas den aktuella morgonen av glögg som bjuds av tystlåten och obekant ljusdrottning. Vinet visar sig innehålla fler tillsatser än kryddor, russin och mandel, och fru Palm undkommer inte med livet. Servitrisen står ej att återfinna: f-n ska identifiera en blondin i vit särk 13/12. Finns hon kanske bland Margots omsusade kavaljers beundrarinnor? Kan Christer Wijks unge partajande kollega bidraga med idéeer?

    Delvis tror jag att jag gillar denna bok därför att Wijk tar mindre plats än vanligt; lyckligen slipper vi Puck Bures andlösa hjältedyrkan. Karln kliver förstås fram när det drar ihop sig till upplösning och mycket riktigt tappas då tempo och tonfallet blir mästrande. Tidsandan gör sig påmind med tidens droger och social upplösning, vilket allt skylls på inverkan från kontinenten; men närläsning av skildringen av Gits studentskiva duger gott för att förstå var grunden ligger. Raj raj.

    Gåtan är väl passabel, men inte mycket mer än så.
    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1967 lang
    0

    Lägg till en kommentar

  4. Jag har inte läst så många av Jean Bolinders böcker, trots att vi nog har åtminstone ett halvdussin. De jag faktiskt har läst innehåller nån slags fiktion-i-fiktionsupplägg som inte passar mig: huvudsaken blir inte gåta och brott utan förhållandet mellan olika skeenden där det ena berättas av en person i det andra. Det kan väl i och för sig gå an – se här för ett utmärkt exempel – men med Bolinder skevar det i huvut på mig.

    Här har vi ett par parallellhandlingar 70 år ifrån varandra, där den äldre tilldiktas i jag-form av huvudpersonens namne från den yngre handlingen. Jag söker efter meningsfulla paralleller mellan spåren, men de enda jag hittar ger inga djupare insikter (visst, det kan vara jag som inte fattar nåt alls). Istället kommer jag på mig själv med att reta mig på att huvudpersonen i den äldre handlingen gång på gång upprepar sina naiva förutsägelser om hur hans framtid, dvs den senares nutid, ska komma att te sig. Här kan förstås författaren Bolinder skylla på att hans uppdiktade kollega helt enkelt skriver lite taffligt (ungefär som Lars Gustafsson bemötte kritiken mot den ilskne och alkoholiserade protagonisten i "En kakelsättares eftermiddag") men det gör det inte roligare att läsa.

    Gåtan finns och är väl passabel, men jag tappar intresset bland flygarpionjärer, erotiska eskapader, kavallerister, olympiska spelen i Stockholm, havererande förhållanden, Sankt Lars' sjukhus med mera. Det känns för spretigt, det blir för mycket i en enda bok. Två förstoringsglas.
    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1982 bolinder
    0

    Lägg till en kommentar

  5. Osvald Petrus Nilsson, mer känd som O.P., har bekymmer. Hans chef och gode vän, Kjell Myrman, har klappat ihop av överansträngning och rest till fjälls för att vila upp sig. Inte många dagar går förrän O.P. nås av budet att en blond dam med fördelaktigt yttre på morgonkulan hittats i Myrmans rum, vilket väl inte vore så anmärkningsvärt om hon inte vore gift med en av ortens industriidkare och dessutom ihjälslagen. Kjells minnen av kvällen är lite dimmiga – konjaksförtäring har förekommit – men han är väl medveten om damens närmast hypnotiska inverkan på honom själv och på annat manfolk. När hon väl fått strålkastarna på honom har han knappt kunnat värja sig. Men hur slutade kvällen egentligen?

    Vic Suneson koncenterar sig på Myrmans introspektion och på spelet mellan denne och Nilsson, och det gör han mycket bra; speciellt är Myrmans kallsvettiga tankar klockrent fångade. De fåtaliga kringpersonerna skänker på vanligt Suneson-vis liv åt anrättningen bortom vad miljöerna runt Tänndalen bidrar med. Spänningarna mellan gäster och personal på turiststationen Mårdvallen är påfallande redan före dödsfallet. Alltför noggrann faktakontroll ska man väl inte göra (det vete till exempel fanken om det fanns pool på Högfjällshotellet i Sälen för mer än femti år sen) men historien hänger ihop väl. Möjligen kan man tycka att gåtans lösning ligger alltför nära till hands.

    Sunesons språk flyter lätt som vanligt, men jag blir skamsen av att träffa på "prisnosig" efter att ha klassat det som klantig översättning; bäst att jag läser på lite. Fyra och ett halvt förstoringsglas betyder bra till utmärkt. Läs. Och begrunda Hans Arnolds omslag. Snyggt.
    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1954 suneson
    0

    Lägg till en kommentar

  6. Stieg Trenters hjärta bor i Stockholm, åtminstone om det får säga det självt. Fast det har en sommarstuga i Italien. Just här befinner det sig i Neapel, där det låg en travbana på femtitalet, och gör så än förresten; om den fortfarande är Europas snabbaste bana är väl tveksamt, men ett Gran Premio-lopp körs fortfarande, och ännu händer det att ett svenskt ekipage sopar hem det. I boken är svenske hingsten Flying Boy storfavorit men klappar igenom på ett uppseendeväckande sätt. Harry Friberg bryr sig inte stort om trav och tar inte förlusten så hårt, men vännen Halkan (reklamare, inte gitarrnasare) grubblar, snokar och hamnar så småningom hemma i Stockholm med ett hål i huvet. I samband härmed har en person utklädd i Kasperdräkt (den neapolitanska varianten) setts tassa runt i vindskorridoren där Halkan bodde och upphittades. Svårt att inte tro på samband!

    Svenska Dagbladets anmälan, som citeras på baksidan av pocketbandet, uttrycker åsikten att boken var Trenters bästa till dato; och Expressen slog till med Sherlock-priset för årets bästa svenska verk i genren. Jag kan inte hålla med. Miljöerna är visserligen superba även utanför Kungl. Hufvudstaden, men själva gåtan är inte så besvärlig, och nyckelinsikten är alltför lätt fången. De traditionella kvaliteterna lyfter ändå omdömet till 4 förstoringsglas.
    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1956 trenter
    0

    Lägg till en kommentar

Programförklaring
Programförklaring
Vi har nog alltid läst mycket (och inte alls bara deckare).


På deckarsidan består samlingarna mer av arv och antikvariatsfynd än av nyare alster. En viktig grundplåt var pappas/svärfars hyllmetrar som vi bevarar och förmerar efter förmåga. Vi samlar inte seriöst, jagar inte förstaupplagor eller så, och skicket på en del av våra volymer vittnar om flitig läsning av generationer av inregnade semesterfirare.


Vad vill vi finna när vi öppnar en deckare? Vi tror de positiva egenskaperna är desamma som i annan skönlitteratur (även om balansen kan vara annorlunda): psykologiskt trovärdiga personer; "sense of place" och även "sense of time"; och ett gott språkbruk. Så behövs det förstås en gåta, eller åtminstone ett brott, annars blir det liksom inte nån deckare utan nån annan slags roman istället. För att mildra detta i verkligheten otäcka element gör ett visst mått humor god tjänst. Det handlar ju trots allt mest om underhållning, om eskapistisk flykt till andra orter, tider och sammanhang än de vanliga.


Namnet? Inspirationen kommer förstås härifrån, men ifråga om seriositet, uppdateringsfrekvens och (ärligt talat) läsvärde kommer vi aldrig att närma oss. (Nä, en deckare behöver inte alls vara käck, men vi kom inte på nåt bättre.)

Bloggarkiv
Bloggarkiv
Om oss
Om oss
Partille, Sweden
Löser gärna mordgåtor en stund på kvällen, på semestern, under julledigheter och på resor.
Kategorier
Kategorier
Läser in
Temat Dynamiska vyer. Använder Blogger. Rapportera otillåten användning.