1. Det brittiska Imperiet bildar bakgrund till denna liksom många gamla deckare. På trettiotalet hade dess banas topp passerats vilket ännu inte anats av personerna. Vad fanns att oroa sig för? Ännu hände det att nya domäner lades under kronan. År 1920 blev Irak en lydstat efter att turkarna jagats ut under kriget, och de sumeriska fornlämningarna började fraktas till British Museum.

    Historien berättas av sjuksystern Amy, som kommit till Mesopotamien för att ansluta sig till en arkeologisk expedition; det är förstås tänkvärt att författaren själv varit sjuksköterska och hittat sin andre äkta man på en arkeologisk expedition... man kan i alla fall tänka sig att själva expeditionen och dess vardagsverksamheter och -förhållanden är väl beskrivna. Om även verkliga livet bjöd på mord och besök av lustig liten belgisk detektiv är mer tveksamt.

    Jag har länge känt att något är fel med hur Hercule Poirot uttrycker sig. Då och då hoppar små franska satsfragment ur munnen på honom, trots hans långa Englandsvistelse. Sånt kan väl hända, men han stakar sig liksom på fel ställen: det är inte de svåraste utan snarare de enklaste fraserna som blir fel, alltså de första fraserna som man lär sig på ett nytt språk. Praktiskt för brittiska läsare som glömt det mesta av sina tragglade franska verb, men inte naturtroget.

    Den erbarmlige Einar Thermænius (översättaren) har en förmåga att ofta välja det minst näraliggande av flera möjliga svenska ord. Intrycket är inte alls detsamma när man läser Christie i original. Jag kan möjligen gå med på att rosary kunde översättas med rosenkrans år 1939 – det trettiotalslexikon jag har tillgängligt listar detta ord före radband – men nog ligger saltsyra närmare till hands än klorvätesyra? En mesopotamisk inföding kallas irakit snarare än irakier; och prisnosig fick jag slå upp i SAOB, där det anges som bygdemålsfärgat. Må vara att Piraten verkar ha använt det. Hmmm.

    Totalomdömet blir fyra förstoringsglas. Personerna är på något sätt mindre engagerande än vad som är vanligt i en Poirot-historia – kanske kan det vara berättaren som är mindre lyckad – och det kan inte hjälpas att översättningen stör. Gåtan är det däremot inget fel på.
    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1936 christie
    0

    Lägg till en kommentar

  2. Alla svenska s.k. deckardrottningar får faktiskt ursäkta: ingen av dem är kvalificerad att ens knyta skoremmen på P.D. James. Tanten fyllde nittio för ett par veckor sen men hennes senaste alster visar inga tecken till ålderdomssvaghet. Här går vi tillbaka tretton år, till 1997, och besöker en miljö med betydligt äldre traditioner. Domstolsbyggnaden Old Bailey har stått på sin plats sen sextonhundratalet (i olika skepnader på grund av eld, brand och fiendehand), har hela tiden varit skådeplats för mordrättegångar, och förekommer alltså ofta i brittiska deckare.

    Författaren för oss här från domstolen ut bland advokatbyråerna i the Temple i centrala London, till Venetia Aldriges kontor. Ms. Aldrige har lyckats i en mansdominerad värld genom att vara "manligare" än sina kolleger: hon arbetar hårdare, är noggrannare och mer kompromisslös, trampar hårdare på fler tår närhelst hon finner anledning, och försummar sin tonåriga dotter som den värsta karriärkarl. När hon hittas död i sin stol bakom skrivbordet är det inte många som uppriktigt sörjer när väl chocken gått över. Utredningen kompliceras sedan över bortåt femhundra sidor som aldrig känns som utfyllnad, med psykologiska betraktelser över tredimensionella personer, perceptiva observationer och slutledningar, och en spännande kamp mot klockan för att förhindra ytterligare mord. Åter känns det självklart att dela ut fem förstoringsglas.

    Jag har tidigare reflekterat över vad som möjligen kan uppfattas som en svaghet hos James: alla personer uttrycker sig utmärkt väl, inte bara bättre än vad man skulle förvänta sig av det populationstvärsnitt som en mordutredning skär ut, utan oftast bättre än alla personer man nånsin träffat på, i livet eller i litteraturen. Jag störs inte av detta; det vore lite som att störas av dialogen i en Bergmanfilm; den är inte avsedd att vara naturalistisk. Här finns ett annat exempel på samma problem: ett långt brev som en av de misstänkta skrivit citeras in extenso, och det är svårt att se hur en "vanlig" skrivkunnig människa kunnat prestera en sådan text.

    Den svenska titeln på den här boken är "Ett slags rättvisa", och den tänkvärda tvetydigheten i originalets titel har alltså gått förlorad. Och detta trots att den inte var längre bort än "En viss rättvisa". Klent.
    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1997 james
    0

    Lägg till en kommentar

  3. Ngaio Marsh var bördig från Nya Zeeland men tillbringade stora delar av sitt liv i England. Hennes detektiv Roderick Alleyn gör resan på andra hållet: sin dagliga gärning har han på Scotland Yard och i den engelska landsorten där mord begås, men då och då dyker han upp vid antipoderna (förutom i denna bok även i "Died in the Wool" och kanske ytterligare någon).

    Ett resande teatersällskap bidrar med den scenkonstanknytning som ofta förekommer i Marshs historier. När primadonnan firar sin födelsedag med en middag på scenen efter en föreställning vänds ett gyckel i sin motsats. Alleyn har av en händelse bjudits in och är åsyna vittne. Men vem kan ha kommit åt att sabotera anordningarna? Och vem har nåt motiv?

    Gåtan är ganska klurig, och ritningen över teatern är nödvändig för dess lösande. På minussidan får noteras att delar av persongalleriet är lite otydligt. Det är dock inget allvarligare avbräck. Översättningen slinter en aning när handräckningens tonfall ska återges – eller kanske är tonträffen inte hundra i originalet heller; svårt att avgöra. Och i takt med tiden är tjänstefolk och teknikstöd nästan helt osynliga och tas aldrig på allvar som misstänkta. Fyra och ett halvt förstoringsglas blir det sammantaget.

    Här och var agerar författaren turistbroschyrsskribent, men det stör egentligen bara när den kultiverade doktor Rangi Te Pokihas raseriutbrott omedelbart sätts i samband med hans maoriska härkomst. Den dramatiska naturen har förstås senare fått minst lika god marknadsföring genom Tolkienfilmena.

    Men omslaget. Omslaget alltså. Ärkefult är bara förnamnet.
    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1937 marsh
    0

    Lägg till en kommentar

  4. Tomas Arvidsson gjorde originellt nog en dubbeldebut: hans två första böcker kom ut ungefär samtidigt. Jag minns tydligt att de rosades av kritik och läsare, och när jag nu läser om den är det inte svårt att förstå varför: en lättflytande och rolig stil med en huvudperson som säkert många läsare och kritiker kunde sympatisera med. Samhällskritiken finns där – det verkar som om Sjöwall & Wahlöö och K. Arne Blom hade satt agendan för alla svenska deckarförfattare – men ansatsen är här mera ironisk än satirisk, varför läsaren blir gladare snarare än argare under resans gång. Aldrig fel när det handlar om underhållningslitteratur.

    Vi får följa två oförvitliga samhällsmedborgare under planering och genomförande av ett rekordstort bankrån (med ett betydligt elegantare upplägg än senare försök). I centrum står studierektor Bertilsson som alltså sprattlar till för att ta sig ur grottekvarnen. Kollegor, familj och umgänge skildras mer eller mindre ingående. De luttrade polismän som får fallet på sitt bord är mer schematiska, så nån balans mellan två likvärdiga motståndare blir det inte tal om.

    Strukturen är alltså av typen omvänd detektivroman, vilket gör gåtperspektivet mindre väsentligt. En knorr i denna riktning dyker ändå upp på slutet men känns inte central för verket som helhet; Bertilssons Raskolnikov-resa är viktigare. För övrigt känns dagboksförklaringen rätt krystad. Tre förstoringsglas kan vara nog för det hele.
    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1975 arvidsson
    0

    Lägg till en kommentar

  5. Många teorier har framförts om den verkliga personen bakom pseudonymen Bo Balderson. Mindre vanlig är idén om kollektivt författarskap, att en författarfirma ligger bakom succén. Denna bok har fått mig att åter överväga den möjligheten: den är helt enkelt ganska svag för att vara en Balderson – är den vekligen ett verk av samma hand? De raljanta elakheterna finns där, men kanslihushumorn är det glesare med; gåtan är enkel och när läsaren har listat ut hur det hänger ihop återstår många sidor av transportsträcka; och adjunkt Persson är på något vis mindre Personlig än eljest. Dialogen domineras som vanligt av alternerande monologsjok som mest påminner om Blomsterhandeln Gladiolusen.

    Några nöjsamma figurer och en vasstandad beskrivning av ett hälsohem lyfter detta alster från bottennivån. Och språket är det inget fel på. Två förstoringsglas kan jag sträcka mig till.

    Bandet är en paperback i ordets egentliga bemärkelse, med pärmar i samma kvalitet som inlagan. Detta är nämligen ett läsexemplar för bokhandeln och behöver alltså inte vara så hållbart. Hur det hamnat på Antikvariat Läslustan i Lund vete gudarna.
    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1983 balderson
    0

    Lägg till en kommentar

Programförklaring
Programförklaring
Vi har nog alltid läst mycket (och inte alls bara deckare).


På deckarsidan består samlingarna mer av arv och antikvariatsfynd än av nyare alster. En viktig grundplåt var pappas/svärfars hyllmetrar som vi bevarar och förmerar efter förmåga. Vi samlar inte seriöst, jagar inte förstaupplagor eller så, och skicket på en del av våra volymer vittnar om flitig läsning av generationer av inregnade semesterfirare.


Vad vill vi finna när vi öppnar en deckare? Vi tror de positiva egenskaperna är desamma som i annan skönlitteratur (även om balansen kan vara annorlunda): psykologiskt trovärdiga personer; "sense of place" och även "sense of time"; och ett gott språkbruk. Så behövs det förstås en gåta, eller åtminstone ett brott, annars blir det liksom inte nån deckare utan nån annan slags roman istället. För att mildra detta i verkligheten otäcka element gör ett visst mått humor god tjänst. Det handlar ju trots allt mest om underhållning, om eskapistisk flykt till andra orter, tider och sammanhang än de vanliga.


Namnet? Inspirationen kommer förstås härifrån, men ifråga om seriositet, uppdateringsfrekvens och (ärligt talat) läsvärde kommer vi aldrig att närma oss. (Nä, en deckare behöver inte alls vara käck, men vi kom inte på nåt bättre.)

Bloggarkiv
Bloggarkiv
Om oss
Om oss
Partille, Sweden
Löser gärna mordgåtor en stund på kvällen, på semestern, under julledigheter och på resor.
Kategorier
Kategorier
Läser in
Temat Dynamiska vyer. Använder Blogger. Rapportera otillåten användning.