Med start redan på 1840-talet utgör slutna-rummet-mysterierna en av de tidigaste deckarkategorierna. Liket hittas inne i ett som det verkar helt slutet utrymme där ingen gärningsman kunnat inverka på händelseförloppet, och utmaningen för läsaren är att klura ut var tanken leds fel: var det kanske inte mord, trots att alla tecken tyder på det? Eller fanns det trots allt en möjlighet för en gärningsman att försvinna från platsen efter dådet? Taxonomin reddes grundligen ut av Dr. Gideon Fell i The Three Coffins, och tydligen betraktades detta verk redan efter tre år som generalreferens i ämnet. Flera av personerna i Clayton Rawsons debutdeckare är i alla fall väl inlästa.

Personerna, ja. En väl genomförd slutet-rum-gåta har mycket gemensamt med en illusionists föreställning, där betraktarens blick dras till fel plats medan kaninen fipplas ner i hatten varifrån den senare skall komma att uppfiskas. Så vilken yrkeskategori kan vara bättre lämpad för såna övningar än professionella trollkarlar? För säkerhets skull har författaren här involverat ett helt magikerkotteri i handlingen. Det blir rent av så illa att till och med rättsläkaren som konstaterar dödsfallet plötsligt börjar göra kortkonster. Förmodligen smittar det. Rawson har vidare kryddat anrättningen med fotnoter och referenser till ockult och annan facklitteratur som alla verkar autentiska. Själv var han amatörmagiker och hade kanske ett eget bibliotek i ämnet?

Jag känner mig inte riktigt tillfreds med den här historien. Kaskaderna av omständigheter blir så påfallande att de till slut liksom skymmer huvudspåret (vilket förstås är meningen – men det är onekligen elegantare med en eller två snubbeltrådar snarare än en hel trasselsudd). Utan att säga alltför mycket kan jag också tycka att lösningen har lite väl mycket tycke av JDC för att kännas helt självständig. Tre och ett halvt eller kanske fyra förstoringsglas kan jag tänka mig.

1938 anges som publikationsår i Wikipedia. I själva boken står det © Clayton Rawson 1940. Mysko.