John Dickson Carr späckade sina historier med "omöjliga" fall, men här överträffar karln sig själv. Förutom rummet där mördaren setts gå in och där endast offret återfinns, där den enda dörren bevakas av en (lätt autistisk?) man med fotografiskt minne, och där det utanför det öppna fönstret finns ett obrutet snötäcke (liksom på taket ovanför) bjuds det även på ett extra mord där en man hittas skjuten mitt på en snötäckt gata, med en rykande pistol bredvid sig men utan andra fotspår runt sig än de offret själv gjort. Det senare liket hittas nåt kvarter från det förra och dåden har begåtts tätt efter varandra. Och självklart visar det sig att samma pistol har avlossat båda skotten... det verkar som om mördaren måste vara kapabel att flyga.

Som om detta inte vore nog bjuds vi även på lite vampyrockulteri (men inte så mycket att det stör), och framför allt det magnifika kapitel 17, där Dr. Gideon Fell föreläser om det slutna rummets problem så underhållande och heltäckande att kapitlet särtryckts som essä i ämnet. Anförandet föregås av att Dr. Fell förklarar för åhörarna att de får stå ut med detta av hänsyn till läsarna; är man i en detektivhistoria så är man. Men det är bara här den fjärde väggen bryts.

Blurben på omslaget till Dell-pocketen från 1965 citerar ett omdöme från San Francisco Chronicle: "Probably the nearest to perfection we'll ever get in the locked-room school". Visst är lösningen minst sagt osannolik, men som Dr. Fell klarlägger i sin föreläsning är detta inget att haka upp sig på i en slutet-rum-historia eftersom hela genren är osannolik. För min del anser jag att de fem förstoringsglasen är klockrena.

Ett stort och mörkt hus bebott av en familj som hatar varandra allihop. Är det mest likt Hitchcock eller Norén? I början kan det vara hugget som stucket, men sen växlar författaren in på Hitchcock-spåret med hjälp av gifter och mer handgripliga tillhyggen. Den vane Carr-läsaren väntar sig förstås ett slutet rum men får lång näsa. Kan man kanske istället hitta gärningspersonen med psykologiska resonemang?

Den som ska göra't är, förutom berättaren, en man vid namn Rossiter – en av de fnoskigaste detektiver som genren skådat. Något påminner karln om Dirk Gently: ingen av de andra goda krafterna fattar hur han tänker eller om han över huvud taget tänker alls eller bara flummar omkring. Men husets yngsta dotter har fattat tycke för åbäket, och han viftar med nån slags rekommendationsbrev från Scotland Yard, vilket gör det obekvämt att följa den första impulsen och helt enkelt be honom dra åt fanders.

Jag kan inte uppbåda stark entusiasm för den här boken, men egentligen är jag nog orättvis; gåtan är inte stört omöjlig men god nog, och lösningen ligger i öppen dag för den som har ögon att se med. Det är nog den här skräckfilmsstämningen som Carr ofta använder som stör mig. Därför nöjer jag mig med fyra förstoringsglas.

Originaltiteln, "Poison in jest", kommer från Hamlet. Inte bara Ngaio Marsh roar sig med Shakespeare-citat.