1. Stockholmsbesök för ett par helger sen inbegrep båtresa till Vaxholm. När Kastellholmen passerade om styrbord kom jag att tänka på den här Trenterhistorien. Visst hittades liket där ute? Jomenvisst. Vad jag inte kom ihåg var att det blivande offret väntas tillbaka till stan med Storskär, just den (numera K-märkta) ångare från vars trevna innandöme jag på avstånd betraktade brottsplatsen! Kul!

    Trenter har placerat bostadslägenheter i själva Kastellet; inga referenser jag tittat i nämner några såna, men omöjligt är det väl inte. Flottnärvaron i huvudstaden var betydande vid denna tid, och flådisarna satte färg på stan och verkar ha gått fram som slåttermaskiner bland töserna. Fröken Ann håller dock karlslokarna från kroppen till och med när Harry Friberg dyker upp. Fast kanske har kommissarie Regn vissa möjligheter om han sköter korten?

    Trenters Stockholmsskildringar är makalösa, i ordets bokstavliga mening. På pluskontot hamnar även gåtan, som är utmärkt: när man sent omsider inser var man klev fel ramlar bitarna geschwint på plats. Besöket i Italien är å andra sidan inte lika klockrent; besökarna går som fjärrstyrda till rätt plats. Den som nån gång letat efter en adress i Italien kan dra sina egna slutsatser om detta.

    Domen? Fyra förstoringsglas. Mycket är strålande men Italienbesöket blir bara fel.
    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1954 trenter
    0

    Lägg till en kommentar

  2. På sistone har jag verkligen vältrat mig i klassikerna, och som rimligt är har de genomsnittliga betygen varit höga. Det blir nästan lite tjatigt. Jag kommer på mig själv med att leta efter svaga punkter i föreliggande historia, i akt och mening att kunna sänka den något från den annars givna femettan. Men det är inte lätt: gåtan är av en kaliber som kan vara sömnfördärvande; lösningen är infernaliskt listigt uttänkt; passagerarna på nilångaren har en uppsättning mordmotiv som är närmast löjeväckande varierade; oceanångares tidtabeller och postbefordran per flyg ger en avundsvärt stark tidsanda; lokalbefolkningen längs Nilen utgör pittoresk bakgrund, ungefär som kökspersonalen kan göra i de böcker där handlingen utspelar sig i merry old England. Dialogen mellan Poirot och hans comrade-in-arms, överste Race, är också fint inlyssnad, liksom mellan ungdomar och deras äldre släktingar.

    Så vad kan man klaga på? Kanske den internationelle agenten som överste Race jagar (den delen av plotten känns påklistrad). Och vad hände med filmerna som Rosalie lämnade i den femte butiken i Assuan?

    Fem förstoringsglas får det i alla fall bli, men möjligen är de inte helt klockrena. Eller också är jag bara blaserad och magsur. Välj själva.

    [Liksom andra av Dame Agatha's Poirot-historier har även denna legat till grund för filmer och TV-adaptioner; fast då har en del av figurerna avskaffats och förhållandena mellan de kvarvarande gjorts mer kittlande. Intet nytt under solen.]
    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1937 christie
    0

    Lägg till en kommentar

  3. Till utseendet är Johan Theorin en dyster herre. Mest påminner han mig om Yngve Gelotte, som var säkerhetschef på SJ på åttitalet en sommar när tågen spårade ur med sällsynt fermitet. Det verkade som om Yngve satt i Aktuellt var och varannan kväll och berättade varför tåg tappar hjul ibland. Hans mungipor pekade neråt i en utsträckning jag tidigare sett endast hos en äldre lantbrukare i min barndoms hembygd; denne var nödd att vrida till ansiktet i en ständig ledsen grimas för att hålla sin vördnadsbjudande mullbänk på plats innanför underläppen. Han log aldrig.

    Theorins böcker står i samklang med hans utseende. Inte mycket är kul i denna historia. Protagonisten Gerlof är i åttioårsåldern och dämpas betydligt av Sjögrens syndrom som gör det svårt för honom att röra sig. Med tankeförmågan och minnet står det dock bättre till. Särskilt väl minns han den dag på 1970-talet då hans dotterson försvann spårlöst i dimman på Stora Alvaret. Barnets moder har aldrig kommit över det skedda utan har drivit iväg från Öland och hamnat i en etta i Göteborg full med tomglas; men på Gerlofs uppmaning återvänder hon. Ett spår har dykt upp.

    Theorins historia tar avstamp i nästan bortglömda historiska händelser, som ligger till grund för dagens förhållanden. Detta ger också tillfälle att reflektera över avfolkningen av en bygd som helt enkelt blivit en avkrok där ingen vill bo, där husen står tomma om vintern, och där polisstationen har öppet två timmar varje onsdag. Personerna är psykologiskt trovärdiga; till och med psykopaten Nils hänger ihop. Dialog och språk för övrigt är eftertänksamma och i takt med Gerlofs funderingar. Tempot räcker precis för att allt ska hinna uppdagas på de sista sidorna.

    Sannerligen en debut att minnas. Fem förstoringsglas.
    Upplagt kl. av
    Etiketter: 2007 theorin
    1

    Visa kommentarer

  4. De små betyg, i enheten förstoringsglas, som brukar avsluta dessa inlägg är förstås en sammanfattning av mer eller mindre genomtänkta jämförelser mellan de bedömda alstren. Kriterierna syns här bredvid, och det ädla syftet är att vägleda den deckartörstande allmänheten i deras viktiga val av förströelselitteratur.

    Enligt talesättet är äpplen och päron inte jämförbara storheter. Jag tycker detta är ganska märkligt, eftersom variationerna inom var och en av dessa pomologiska kategorier mycket väl kan nå upp till skillnaderna dem emellan. Det är närmast generande lätt att hitta bättre bilder av inkommensurabilitet: Äpplen och biff? Äpplen och grävmaskiner? Dock kämpar jag för att hitta en metafor som nöjaktigt beskriver avståndet mellan denna bok och andra här anmälda. Äpplen och det kategoriska imperativet? Äpplen och penningpolitiken i trettonhundratalets Florens?

    Detta verk är helt enkelt "hors catégorie" så inget betyg erbjuds. Dock vill jag framföra min åsikt att det enda säkra sättet att undvika att skriva en bättre deckare i Chalmersmiljö är att inte ens försöka. Till all lycka är boken svår att få tag i även antikvariskt. Detsamma gäller bestämt författarens övriga produktion.
    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1995 floryd
    1

    Visa kommentarer

  5. Den här Margot-Bennett-boken klassades som thriller av förlaget, men jag hänför den till pusselkategorin – inte så att den inte är spännande, men så att läsarens belöning är intellektuell snarare än visceral. Från det att berättarens bästa väninna hittas mördad i sin säng verkar allt sammansvärja sig: hennes egna åtgärder av missriktad lojalitet (men med vem?) ställer henne inte i god dager hos lagens långa, och dessutom verkar någon tredje person lägga ut falska spår som pekar åt samma håll. Eller är tösen så vimsig att hon inte berättar allt, á la The murder of Roger Ackroyd? Och har hennes pojkvän, tidigare intim med offret, rent mjöl i påsen? De andra gamla exen då?

    Slutet av femtitalet verkar idylliskt när man ser på Dennis på TV, men On the Road hade redan kommit ut och sextitalet låg runt hörnet. Ungkarlsflickorna i Swinging London knaprar barbiturater och dylikt när mat tar för lång tid och bidrar med för mycket kalorier. Och visst är det viktigt att ha färgkoordinerade underkläder – man vet aldrig vad som kan inträffa.

    Boken belönades med en Gold Dagger för bästa kriminalroman 1958. Jag kan bara instämma i hyllningskören och dela ut fem förstoringsglas.
    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1958 bennett
    0

    Lägg till en kommentar

Programförklaring
Programförklaring
Vi har nog alltid läst mycket (och inte alls bara deckare).


På deckarsidan består samlingarna mer av arv och antikvariatsfynd än av nyare alster. En viktig grundplåt var pappas/svärfars hyllmetrar som vi bevarar och förmerar efter förmåga. Vi samlar inte seriöst, jagar inte förstaupplagor eller så, och skicket på en del av våra volymer vittnar om flitig läsning av generationer av inregnade semesterfirare.


Vad vill vi finna när vi öppnar en deckare? Vi tror de positiva egenskaperna är desamma som i annan skönlitteratur (även om balansen kan vara annorlunda): psykologiskt trovärdiga personer; "sense of place" och även "sense of time"; och ett gott språkbruk. Så behövs det förstås en gåta, eller åtminstone ett brott, annars blir det liksom inte nån deckare utan nån annan slags roman istället. För att mildra detta i verkligheten otäcka element gör ett visst mått humor god tjänst. Det handlar ju trots allt mest om underhållning, om eskapistisk flykt till andra orter, tider och sammanhang än de vanliga.


Namnet? Inspirationen kommer förstås härifrån, men ifråga om seriositet, uppdateringsfrekvens och (ärligt talat) läsvärde kommer vi aldrig att närma oss. (Nä, en deckare behöver inte alls vara käck, men vi kom inte på nåt bättre.)

Bloggarkiv
Bloggarkiv
Om oss
Om oss
Partille, Sweden
Löser gärna mordgåtor en stund på kvällen, på semestern, under julledigheter och på resor.
Kategorier
Kategorier
Läser in
Temat Dynamiska vyer. Använder Blogger. Rapportera otillåten användning.