Delano Ames påstår sig i blurben på insidan av omslaget vara intresserad av ungefär allt utom arbete. Härvidlag liknar han sin detektivhjälte Dagobert Brown, som i denna tunna volym hinner ägna sig åt provençalsk poesi, boule-spel och orientmattor, annat att förglömma. Hans hustru, tillika berättaren, verkar ha gett upp tanken på att hänga med i svängarna, och försöker istället att komma igång med att skriva sin nya deckare, försöksvis titulerad Corpse diplomatique. Titeln inspireras av det centralamerikanska landet Santa Ricas vicekonsul, som lever i ständig skräck för attentat. Nya politiska vindar i hemlandet har gjort hans position osäker, och med eller utan berättigande ser han lönnmördare i varje buske. Stämningen har alltså satts långt innan gevärsskottet ljuder.

Konsulatet liksom makarna Browns semesterlogi ligger i Nice på franska rivieran, men lokalfärgen är inte mer än skönjbar. Hade det inte varit för det idoga turistortspartajandet kunde handlingen lika väl ha utspelat sig hemma i England. Ambitionsnivån på festandet förstås enklast genom begrundande av en nypåhittad sällskapslek, som går ut på att i bokstavsordning konsumera alla drinkar man kan påminna sig. Med sådana vanor undslipper sig pensionatsgästerna ibland ett och annat som hellre borde förblivit fördolt; och sådan information vet somliga att utnyttja.

Läsaren kan njuta av snärtig dialog och kvickt språk även för övrigt. Gåtan är egentligen inte extremsvår, men hr. Browns detekterande följer inte någon skönjbar linje, så man får ändå känna sig nöjd om man hittar lösningen innan den presenteras på de sista sidorna. Fram till dess är man ändå mycket väl underhållen. Åtminstone fyra förstoringsglas måste det bli.

Det namn författaren valt till sin detektiv, Dagobert alltså, ger oungängligen svenska läsare associationer till teckande serier. Men det är förstås inte Ames' fel; seriefiguren heter Dagwood Bumstead på originalspråket. Ju.