1. Ni vet såna där engelska farser, som utspelas på en scen där dekoren mestadels består av dörrar som skådespelarna springer in och ut igenom medan förvecklingarna stegras till hysterisk nivå, innan allt slutar lyckligt på slutet? Den här Carr-historien påminner starkt om en sån pjäs, förstås med ett mordfall som grädde på moset. Jag är lite förvånad eftersom de humoristiskt anlagda av författarens verk snarare brukar hittas under namnet Carter Dickson; och Gideon Fell skymtar bara förbi i dialogen. Lasset dras istället av Fells förtrogne Patrick Butler och dennes beundrare Hugh Prentice, vars världsbild under ett hektiskt dygn vänds upp och ned efter att en för honom okänd perser klivit in på hans advokatkontor och prompt avlidit med en kniv i bröstet. Hur detta kan ha inträffat är förstås vid första anblicken oförklarligt; se där åtminstone något som är som det skall.

    Faktum är att förvecklingarna är så halsbrytande att själva mordgåtan kommer i skymundan. Det hela blir lite transportsträcka – förvisso en underhållande sådan, men dock – fram till den traditionella samlingen av alla huvudpersonerna där Patrick Butler (Esq.) låter täckelset falla. Det ska erkännas att en viktig ledtråd till gåtans lösning erbjuds under vägen, men mycket av Butlers vältalighet får användas för att förklara allt som hänt efter mordet.

    I den positiva vågskålen läggs flera underhållande figurer, däribland Patrick Butler själv; i den andra hamnar en jämförelsevis enkel gåta och ett splittrat berättande. Tre förstoringsglas.
    0

    Lägg till en kommentar

  2. Vic Sunesons sista vuxendeckare börjar med att O.P. Nilsson, återkommande kommissarie, förlorar sin fru i en trafikolycka där föraren avviker. Den vanligtvis bryske Nilsson dämpas självklart betydligt av sin förlust; arbetet fortsätter tämligen mekaniskt medan kollegorna mer eller mindre tafatt försöker ge stöd. Ett närmast martinbeckskt svårmod utvecklas medan kommissarien överväger att skaffa hemhjälp för att få det dagliga att fungera. Under tiden visar sig ägaren till smitarbilen ha förbindelser med andra plötsliga dödsfall i grannskapet.

    Det här är inte en typisk Suneson-historia. Privata förhållanden – inte bara Nilssons utan även Tomas Grucks – tar fokus från gåtan och polisarbetet. Berättandet är rappare och det lätta handlaget ersätts med rakare puckar. De nöjsamma snabbpersonskisser som vanligen bestås minsta bifigur kommer glesare, och det smusslas inte med sexuella förbindelser: ett säkert tidstecken från sjuttiotalet.

    Kanske var denna boken avsedd att sätta punkt för serien om Nilsson; mot detta talar att hans privata förhållanden aldrig läggs tillrätta. Han mumlar lite om att sälja huset och dra sig tillbaka till Trosa, men längre än till mumlande kommer det inte. Gruck antyds vara en lämplig efterträdare, men så slutar boken helt abrupt. Var manus möjligen ofullbordat vid författarens bortgång?

    Flera av Sunesons tidigare böcker överglänser denna, som jag tycker kan vara värd tre förstoringsglas. Per Olaisen, redaktör för Bonniers Kriminalklassiker, håller tydligen inte med mig, eftersom just denna bok valts ut för serien, men däremot inget av författarens andra verk. Nåväl.
    0

    Lägg till en kommentar

  3. I Ellery Queens bättre verk (som detta) är omständigheterna kring morden ofta spektakulära. Förutom deckarschabloner som att dörren är låst från insidan och snötäcket utanför fönstret orört har mördaren ställt iordning brottsplatsen på nåt iögonfallande sätt: klätt av liket, vänt upp och ner på omgivningen, etc. I den här historien är offret så utstuderat arrangerat och mordplatsen så fasansfullt blodindränkt att till och med luttrade utredare mår illa av åsynen. Den läsare som förstår anledningen till arrangemangen tar ett stort steg mot gåtans lösning, men villospåren är så löpsedelsaktigt skrikiga att det är svårt att värja sig. Inte ens Ellery själv ser klart från början.

    Runt förra sekelskiftet kom många av immigranterna till USA från södra och östra Europa, och nya namnskick trängde sig in bland de engelska, irländska och tyska (fast nog är det lite märkligt att nån kan få för sig att en person vid namn Krosac skulle vara armenier?). Trettio år senare hade ett par av invandrarna, genom idog mattimport, tillägnat sig det ekonomiska oberoende som är så behändigt i mordhistorier: utan tider att passa kan man röra sig som och när man vill, stanna borta halvårsvis med sin ångslup och därigenom skaffa sig alibi, sköta affärerna hemifrån med avbrott för ett parti dam (men med vem?), etc. Det är kanske inte så konstigt att det verkliga livets mordfall är mindre luriga än de i deckare: vanligt folk har helt enkelt inte tid att krångla till det så förbenat.

    Bra (fyra förstoringsglas) är den här historien, men upp till utmärkt (fem) når den inte. Gåtan är för enkel och alltför många bifigurer är ovidkommande för att det hela ska kännas dramaturgiskt rätt. Att omslagsmakaren tagit fasta på det nudistläger som förekommer i utkanten av intrigen är det väl inte värt att bli förvånad över.
    0

    Lägg till en kommentar

  4. Roderick Alleyn, som vanligen associeras med kriminalpolisen CID, har i denna historia fått nån slags gig med MI5, enligt utsago eftersom det behövs en person med goda franskkunskaper för ett samarbetsprojekt med Sûreté. Redan här börjar det skeva i mitt huvud: nog bövelen bör en underrättelseorganisation kunna uppdriva en språkkunnig medarbetare inom sina egna led?! Alleyn väljer sen att ta med familjen på trippen till Frankrike och måste alltså hantera både denna och sitt jobb samt den hastigt påkomna komplikationen med en medpassagerare som drabbas av brusten blindtarm. Han gör förstås det bästa av situationerna men det hela tar snart smak av en James-Bond-film, med droger, en hemlig kult ledd av en superskurk dold i ett tusenårigt men lyxkonverterat slott, nattlig mässa i heltäckande kåpor, med mera.

    Rejält olikt de flesta Marsh-deckare, alltså. Här finns inte mycket i gåtväg att grubbla över, vare sig för läsaren eller för Alleyn; busarna är övertydliga, de rättrådiga likaså. Skildringen är på det hela taget återhållsam – år 1954 frossade man inte opåkallat i perversioner utan nöjde sig med att nämna att ett verk av Donatien Alphonse François påträffats i rummet.

    Även om det hela är rappt och hurtigt skrivet kan det inte hjälpas att besvikelse är den dominerande känslan när man vänt på sista sidan. Det blir bara ett förstoringsglas på min skala. Det var faktiskt inte en Nick-Carter-historia jag bespetsade mig på.

    Ryggen är borta på det här bandet och pärmarna ger inte mycket ledtråd till innehållet. Synd att inte skyddsomslaget finns bevarat; illustrationen verkar ha varit av Hans Arnold.
    0

    Lägg till en kommentar

  5. Den här boken är faktiskt ett mischmasch. Jag hade väntat mig en pusseldeckare av klassisk typ, men fick istället nån slags blandning av thriller och fars/screwball-komedi. Handlingen drivs av dialogen som bitvis påminner om en Bröderna-Marx-film, där Allinghams gentlemannadeckare Albert Campion fyller Grouchos roll och får alla de tokiga och poänggivande replikerna; övriga personer tröttnar ibland på svadan men accepterar det hela som ett pris för svamlarens tjänster. Nån gåta att bita i erbjuds läsaren inte alls.

    Campion är annars tydligt inspirerad av Sherlock Holmes. Hans ungkarlslya dräller av memorabilia från hans många uppgörelser med den undre världen (däribland hans butler-cum-livvakt Sugg). Historien formar sig till en match mellan Campion och den hemlighetsfulle Simister, vars inflytande påminner om professor Moriartys. Han utnyttjar egna förbindelser med undre världen liksom Holmes använde sina Baker Street irregulars. De många hemliga identiteterna (av vilka "Albert Campion" är en) är däremot nog ett originalbidrag av Campion, väl avstämt med hans ungdom, hans fåniga humor och hans erotiska tafatthet. Den tilltänkta läsaren är nog inte så gammal, åtminstone inte för den här boken.

    Allingham räknades till de stora deckarförfattarna under Englands guldålder, så man väntar sig god underhållning. Kan jag alltså rekommendera denna bok som läsning för den deckarintresserade? Nej, i min smak är den inte – gåtan är närmast obefintlig, vem som är den ondskefulle syndikatledaren kan man gissa på tvåhundra meters håll, och alltför mycket av utrymmet ägnas åt ovidkommande trams inriktat på yngre läsare. Två förstoringsglas kan jag möjligen sträcka mig till eftersom en del av Campions repliker är rätt lyckade.

    Den svenska titeln till den här boken tror jag uppriktigt har hittats på av en person som inte orkade eller hann läsa längre än ett femtiotal sidor. Originalets titel, "Mystery Mile", stämmer mycket bättre med innehållet.
    0

    Lägg till en kommentar

  6. På 1930-talet var bridgespelet ett mycket allmänt förekommande tidsfördriv, säkert hjälpt av en berömd och vida publicerad maratonmatch över nyåret 1932, där Culbertsons budsystem visade sig överlägset det traditionella. Läsare med insikter i spelet har ett övertag i den här historien. Fyra personer spelar bridge som avslutning på en middagsbjudning; under själva spelet, utan att nån annan kommer in i rummet, blir kvällens värd som sitter och nickar framför öppna spisen helt fräckt ihjälstucken. Någon av spelarna måste utnyttjat sin träkarlsrörelsefrihet och de andras koncentration på spelet – men vem? Knappt minsta ledtråd verkar finnas, så lösningen verkar mycket avlägsen, trots att Hercule Poirot, deckarförfattarinnan Ariadne Oliver samt två bryska poliser sitter vid ett annat bridgebord i rummet intill. Alltså blir detta den kvintessentiella Poirot-historien, där nästan all detektion handlar om att förstå huvudpersonernas inre drivkrafter.

    Den moderne läsaren kan begrunda tidens flykt. I trettiotalets England sker allt mot bakgrund av ett Imperium som ger rika tillfällen till spännande utlandsresor: Indien, Egypten, Sydamerika; varhelst det finns mörkhyade folk att underkuva och storvilt att nerlägga. En riktig karl beskrivs inte bara som en "riktig karl" utan som en "vit man", en pukka sahib, en person som aldrig nånsin skulle dräpa en annan människa utom förstås om han hade en verkligt god anledning, om hans egen eller en kvinnas heder stod på spel till exempel. Liknande tankefigurer visas sedan i skrattspegel när Ms. Oliver framför åsikter om oljiga dagosar och andra populära fördomar.

    Över huvud taget är det svårt att ta nåt Ms. Oliver säger på allvar. Hennes övertygelse om kvinnokönets överlägsna deduktionsförmåga står i bjärt kontrast till hennes egna förövarfunderingar. Glatt humör och vimsighet mjukar upp det egentligen ganska taskiga porträttet något, men en viss bismak av misogynism dröjer sig kvar. En del av figuren är säkert baserad på Christie själv – celebritetsproblemen till exempel – vilket gör det hela ännu konstigare.

    Gåtan och dess lösning är däremot utmärkta. När erkännandet kommer med hela 32 sidor kvar förstår var och en att sista ordet inte är sagt. Mitt sista ord blir fem förstoringsglas.
    0

    Lägg till en kommentar

  7. På sin turné genom imaginära svenska småorter kommer Paul Kennet denna gång till Tegelvik som verkar ligga i Västervikstrakten. Paul och hustru Lena tänker sig egentligen till kontinenten, men hans gamle vän kanslirådet Ivar har sommarhus i Tegelvik och har bjudit herrskapet Kennet att stanna till på vägen. Tegelvik visar sig vara just en sån ort som Rönblom gillade att skriva om: lite vid sidan av allfarvägen, inte större än att alla känner alla, och med ett föreningsliv som ger tillfällen till småaktighet och intriger – i "Höstvind och djupa vatten" gäller det nykterhetslogen, här är det missionsförsamlingen. Kristligheten till trots väjer Tegelviksborna inte för att baktala varandra, men när det börjar dyka upp anonyma brev är måttet väl rågat i alla fall? Nä, det blir snart mycket värre.

    Anonyma brev kan meddela oförmånliga upplysningar om tredje person, eller också låta mottagaren veta att hans/hennes egna hemligheter inte är nöjaktigt välbevarade. Här är frågan om brev av andra slaget, det slag som kan medföra fara för avsändaren om anonymiteten röjs. Brevens innehåll räcker gott för att den utpekade ska få schavottera och förlora namn och rykte. I en missionsförsamling behövs det inte så mycket. Kan vi befara att någon av de drabbade tappar fattningen?

    För femtio år sen var samhälle och umgängesformer enklare. Lanthushållet sköttes av hustrun medan mannen kvarvar i stan och anslöt på helgerna. Till nordöstra Småland gick nattåg från Stockholm vilket underlättade veckopendlingen. En poetiskt anstruken rektor kunde utan att ta till handgripligheter locka upp skolungdomar på en utsiktsknalle för att lyssna på diktläsning i månskenet. Idylliskt? Mja, det var också en tid när en vacker ogift kvinna på strax under trettio år kunde förmodas vara rädd att hamna på glasberget. Nåde den som inte följer mallen.

    Och följer mallen är väl just vad Rönbloms sjunde deckare gör. Såväl miljöerna som den underfundiga humorn känns igen sedan tidigare. Inget är direkt dåligt – det blir Rönblom aldrig – men inget är heller särskilt överraskande. Språk och personer lyfter boken till fyra förstoringsglas.
    0

    Lägg till en kommentar

Programförklaring
Programförklaring
Vi har nog alltid läst mycket (och inte alls bara deckare).


På deckarsidan består samlingarna mer av arv och antikvariatsfynd än av nyare alster. En viktig grundplåt var pappas/svärfars hyllmetrar som vi bevarar och förmerar efter förmåga. Vi samlar inte seriöst, jagar inte förstaupplagor eller så, och skicket på en del av våra volymer vittnar om flitig läsning av generationer av inregnade semesterfirare.


Vad vill vi finna när vi öppnar en deckare? Vi tror de positiva egenskaperna är desamma som i annan skönlitteratur (även om balansen kan vara annorlunda): psykologiskt trovärdiga personer; "sense of place" och även "sense of time"; och ett gott språkbruk. Så behövs det förstås en gåta, eller åtminstone ett brott, annars blir det liksom inte nån deckare utan nån annan slags roman istället. För att mildra detta i verkligheten otäcka element gör ett visst mått humor god tjänst. Det handlar ju trots allt mest om underhållning, om eskapistisk flykt till andra orter, tider och sammanhang än de vanliga.


Namnet? Inspirationen kommer förstås härifrån, men ifråga om seriositet, uppdateringsfrekvens och (ärligt talat) läsvärde kommer vi aldrig att närma oss. (Nä, en deckare behöver inte alls vara käck, men vi kom inte på nåt bättre.)

Bloggarkiv
Om oss
Om oss
Partille, Sweden
Löser gärna mordgåtor en stund på kvällen, på semestern, under julledigheter och på resor.
Kategorier
Kategorier
Läser in
Temat Dynamiska vyer. Använder Blogger. Rapportera otillåten användning.