1. Hur väljer man nästa deckare när den förra är avklarad och bebloggad? I detta fall var det enkelt – Rhoda Gradwyn, offret i "The private patient", nämnde i förbifarten Cyril Hare som en elegant författare. Snabb koll i hyllorna, men just "Untimely death" lyste med sin frånvaro. Alltså fick det bli den här istället; och vad den fiktiva miss Gradwyn än kan ha haft för andra excentriciteter måste jag instämma i hennes omdöme. Man kan också förstå att P.D. James nämner Hare med gillande: huvudpersonernas introspektiva läggning och uppriktiga utforskande av sina egna känslor och reaktioner påminner lite om James' verk.

    Ramhistorien är lite lustig. I en nation på krigsfot måste alla tillgångar utnyttjas till sista droppen, slöseri och korruption måste till varje pris motarbetas, och bäst sker detta naturligtvis genom inrättandet av ett särskilt ämbetsverk för ändamålet... Byråkratiska excesser tenderar att bli mer betungande ju oviktigare föremålet för verksamheten är, så eftersom verket reglerar nationens försörjning av knappnålar (!) kan man tänka sig resultatet. Av de hundratals tjänstemännen blir en mycket riktigt nedstucken, om än inte med en knappnål utan med titelns bodkin (väl närmast en sorts syl). Passande nog har den lokale deckarförfattaren redan skissat in detta vapen i sin aktuella synopsis. Såna sammanträffanden är för bra för att vara slumpmässiga, åtminstone i en deckare!

    För att lösa gåtan hjälper det att ha vissa inblickar i hur Englands legala maskineri fungerar vid dödsfall, eller åtminstone hur det fungerade vid denna tid. Inkonsistenserna som sätter Inspector Mallet på spåret bör man dock kunna få syn på, och skulle man missa dessa pekar pilarna ändå i en bestämd riktning från början. Vad tidsandan beträffar konstateras att stenografi och karbonkopior väl är ute vid det här laget, men regelbunden internpost som lätt kan uppsnappas finns än idag.

    En nöjsam historia, som gärna kunde fått vara lite längre. Fyra förstoringsglas.
    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1946 hare
    0

    Lägg till en kommentar

  2. Första meningen i den här boken är av det slag som måste läsas upprepade gånger innan betydelsen sjunker in: att journalisten Rhoda Gradwyn en vacker dag fattar ett beslut som kommer att få henne mördad inom några veckor. Därefter håller P.D. James på informationen, och läsaren får fundera på om det är föresatsen att få ett vanprydande ärr borttaget som avses, eller något annat. Rhoda kommer hur som helst aldrig ut från den plastikkirurgiska kliniken när hon väl opererats. Som kliniken ligger avsides (i Dorset) och är glest bemannad finns endast ett litet antal misstänkta när kommissarie Dalgliesh kommer till platsen.

    Den inåtvände Dalgliesh, prästson och hobbypoet, närmar sig varje fall som vore det en spirituell övning; andligheten illustreras, här som ofta annars, av ett litet kapell i utkanten av scenen. Dalglieshs tankevärld är väl den mest komplexa som fältet har att erbjuda. Medhjälparna Kate och Benton skildras lika inträngande och jämförelserna ger sig själva. Kate, klassresenären från förortsslummen, är den mer känslosamma av de tre, till den grad att hon emotionellt kan hamna på den misstänktes sida i förhörssituationer. Överklassgrabben Benton är kyligare men som mindre erfaren utredare kan han begå misstag som varken Dalgliesh eller Kate skulle tillåta sig. Spelet mellan utredarnas personligheter tillhör det mest lyhörda i branschen.

    Ms. James, född 1920, kunde nästan vara ursäktad om miljöerna inte kändes fast rotade i samtiden utan snarare vagt ålderdomliga; men inga sådana svagheter märks. Jag reagerade visserligen på att offret tydligen inte använde PIN-kod på sin mobiltelefon, men det är ju inte alla som gör. Några lustiga referenser till annan populärlitteratur förekommer: till Cyril Hares "Untimely Death" (1958), till Christies "Tio små negerpojkar" (1939), till Terry Pratchett (som läses av en person som på ett ögonblick kan få ett prydligt rum att verka soptunna; skräplitteratur tydligen) – och förstås till Austen, Wilde, Donne etc etc. Vad Wilde beträffar beklagar jag att jag inte har nån dotter: det skulle bereda mig stort nöje att få bemöta hennes friare så som Dalgliesh blir mottagen av Prof. Lavenham.

    Ett av James' kännetecken är att låta någon av personerna i boken ge en allvarsam framställning av ett svårt existentiellt problem. I "Devices and Desires" handlar det om det moraliska dilemma som utgör mordmotivet; här är det en person som förhåller sig till döden som han ser nalkas, och till hädangångna och kvarvarande medmänniskor. Läsaren anar det hårda arbete som lagts ner på slipningen av dessa monologer.

    De fem förstoringsglasen är aldrig i egentlig fara här. Undrar mest vilken av James' böcker som är allra bäst. Kanske denna.
    Upplagt kl. av
    Etiketter: 2008 james
    0

    Lägg till en kommentar

  3. Deckare utan mordoffer hör inte till vanligheterna – bland klassikerna är det väl mest Sayers' Gaudy Night man tänker på – men här har vi ett exempel till. Ett historiskt fall är förebild för den här berättelsen där två kvinnor, mor och dotter, plötsligt anklagas för att ha kidnappat och förslavat en flickunge de aldrig ens hört talas om. Det förmenta offret beskriver dessutom huset såpass detaljerat att det måste övertyga varje jury och närapå även kvinnornas stillsamme advokat, som är styckets huvudperson. Anklagelserna mot de två kvinnorna måste avvisas med fermitet; får man loss dem på en teknikalitet är de lika fullt dömda i folkets ögon. Alltså måste man visa var flickan istället befunnit sig under de aktuella veckorna.

    Elizabeth Mackintosh, som oftast använde namnet Josephine Tey för sina deckaralster, skrev även andra romaner och dramatik, och hann inte med mer än åtta kriminalromaner innan hon gick bort vid måttliga femtiofem års ålder. En förlust för fältet; Teys verk är eleganta och charmiga, även om de mest kända av dem (förutom detta även En gammal skandal) inte passar i några standardmallar. Gåtan här är så lättlöst att den inte gör skäl för namnet: spänningsmomentet handlar istället om hur och huruvida tillräckliga bevis kan insamlas.

    Den lilla hålan Milford, där handlingen utspelar sig, påminner om Kamomilla stad eller om den där stan där Villa Villekulla låg – alla känner alla och livet går i bestämda hjulspår, dvs ända tills kidnappningshistorien slår ner som en bomb. Fyrtiotalet märks mindre än väntat; de företeelser som författaren driver med (främst skandalpressen och de som skriver för denna, samt allehanda sociala konventioner) har faktiskt inte ändrat sig så mycket.

    En tilltalande blandning, alltså, men på en deckarskala kan vi inte komma högre än till fyra förstoringsglas. Nån ordning får det i alla fall vara.
    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1948 tey
    0

    Lägg till en kommentar

  4. Det är nåt skumt med Christer Wijk – nåt vagt och undflyende. Det går inte att få grepp på karln: man vet att han är ståtlig och mörkhårig men för övrigt verkar han opersonlig som en skyltdocka, utan intressen eller egenskaper värda att medddela läsaren. Wijk är chef för riksmordkommissionen men verkar ändå ha tid att personligen engagera sig i utredningar; svårt att tro idag men förmodligen var chefskapet annorlunda på femtiotalet. Än mer förvånande är att även dessa pågående fall kan läggas åt sidan när nåt mer intressant inträffar, som i den här historien.

    Maria Lang har här liksom tidigare placerat en liten grupp släktingar i ett pampigt hus nånstans i Västmanland. Sällskapet domineras totalt av patriarken och litteraturpristagaren Andreas Hallman, som här inrättat och inrutat sitt och familjens liv till underlättande av sin egen litterära produktion. Isoleringen på Hall, som stället faktiskt heter, kan emellertid kännas just som ett fängelse; och dolda under ytan sjuder passionerna. Hit kommer den unga Malin för att hjälpa till med sekreterararbetet i slutspurten för nästa roman. Som outsider med fjällfria ögon ser hon kanske något som undgår de andra när genrens oundvikliga dödsfall inträffar?

    Läsaren bjuds på en väl komponerad gåta med en finurlig lösning, som ändå inte verkar helt orimlig i skenet av de inblandades personligheter och drivkrafter. Personutveckling är däremot inte Langs starka sida: liksom Wijk är övriga personer konventionellt och mallmässigt behandlade, och överraskar egentligen aldrig när de väl introducerats (OK, ett undantag finns). Tiden är nog mest närvarande under en liten soaré med pianospel och Edith Södergran-uppläsning. Det finns TV i huset, men den är inte en självklar del av umgänget, som idag.

    Entusiasm kan jag inte uppbåda, men tre och ett halvt förstoringsglas delar jag ut. Lite mer än bara läsvärd utan att nå ända upp till bra, alltså.
    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1958 lang
    0

    Lägg till en kommentar

  5. När en fiktiv detektiv löst tillräckligt många kluriga fall roar det ibland författaren att göra vederbörande till något av en kändis som får sig uppgifter förelagda av den breda allmänheten (det kan annars verka lite konstigt att en amatör stövlar rakt in i den ena mordhistorien efter den andra). Detta är blott den fjärde boken om lektorn Paul Kennet, men ändå konsulteras han vid ett besök på Nya Aftonposten av en fru Fellin, som anser att hennes man avser att expediera henne. Hur fru Fellin har tänkt att Kennet ska kunna förhindra ett sådant hypotetiskt dåd är oklart för såväl läsaren som för Paul, som inte vidtar några åtgärder, och följaktligen hemsöks av svåra skuldkänslor när damen strax hittas ihjälförgiftad.

    I akt och mening att snoka tillbringar Kennet sportlovet som vikarie på Nya Aftonposten. Rönbloms civila syssla som kvällstidningsjournalist ger trovärdighet åt miljöerna, som är utmärkt förankrade i femtiotalet: här finns både hålkortsbaserad maskinbokföring och ett fotoarkiv utan dagens automatiserade ögonblickssökningar. Tidningens personal tecknas rappt och säkert. Speciellt har författaren ett gott öga till en svärjande, rökande och snapsdrickande modejournalist – att Lena Åtvid skulle dyka upp igen var inte nån högoddsare. Även utanför redaktionen är femtiotalet ständigt närvarande: i en lägenhet i Vasastaden där tiden står stilla; i referenserna till Sjöbrings konstitutionsteori; i en ambassadmottagning för en grönländsk dramatiker.

    Mordmetoden med grytan klarläggs på ett tidigt stadium, men hur den faktiskt satts i verket är mer förbryllande. Lösningen är i mitt tycke verkligt elegant och alldeles självklar när man väl sett den. Trots alla dessa lovord har jag svårt att sträcka mig till fem förstoringsglas för den här historien. Det är nog helt enkelt så att gåtan vad beträffar motiv och möjlighet inte är lika lurig som i författarens bästa alster. Fyra glas får räcka.

    Säkraste sättet att irritera en deckarläsare är att avlägsna de sista sidorna ur boken, så att mördarens identitet förblir dold. Skulle det saknas lite text i början behöver det däremot inte vara nån katastrof, speciellt inte om protagonisten är känd sen tidigare. Lyckligtvis faller en flitigt läst häftad bok vanligen sönder framifrån, så det värre fallet är också det ovanligare. Här har sidorna 13 till 20 istället av allt att döma förkommit redan på tryckeriet.
    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1957 rönblom
    0

    Lägg till en kommentar

  6. One night with you
    is what I'm now praying for
    sjöng Elvis när det begav sig. I original, när Smiley Lewis sjöng, löd texten istället
    One night of sin
    is what I'm now paying for
    – en viss skillnad, som Peps konstaterat. Det är också originalets andemening som präglar Jan Olof Ekholms historia. Gästgivaren och änkemannen Adam Ström finner sig under ett Stockholmsbesök plötsligt lindad runt fingret på en betydligt yngre dam som med vändande tåg medföljer hem till Mosjö för att sätta sprätt på stället och på Ströms pengar. Befintliga släktingar och övrig personal kippar efter andan när karusellen börjar snurra, men att frk. Anns idéer befrämjar affärerna är otvivelaktigt. Frågan är mest vad hon mer har i kikaren, och om hon låter sig nöja innan hon tagit över det hele.

    Ekholms intriger har tidigare inte gjort mig direkt begeistrad, och dessvärre ändrar sig inte trenden med den här historien. Att äventyrerskan Ann som besitter ett stort mått av "street smarts" skulle få för sig att föra en så avslöjande dagbok är otroligt. Mordmetoden och undanskaffandet av liket verkar också innebära stora praktiska svårigheter.

    Bokens största behållning, eller hur man ska se det, är istället den noggrannt återgivna redaktionella reklam som Ann framlockar ur lokaltidningens erbarmlige journalist Göran Sandahl (som läsaren i övrigt slipper konfronteras med denna gång). Läsningen ger mig rysningar, och inte av vällust heller. Jag vet faktiskt inte vad som är värst: den grönköpingsaktigt positiva tonläget eller de mestadels patetiska arrangemang som beskrivs. Fast det är klart, i en avfolkningsbygd på sjuttiotalet var pretentionerna nog inte högre än såhär. Upp till tre förstoringsglas räcker det dock inte; två och ett halvt är nog.
    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1974 ekholm
    0

    Lägg till en kommentar

Programförklaring
Programförklaring
Vi har nog alltid läst mycket (och inte alls bara deckare).


På deckarsidan består samlingarna mer av arv och antikvariatsfynd än av nyare alster. En viktig grundplåt var pappas/svärfars hyllmetrar som vi bevarar och förmerar efter förmåga. Vi samlar inte seriöst, jagar inte förstaupplagor eller så, och skicket på en del av våra volymer vittnar om flitig läsning av generationer av inregnade semesterfirare.


Vad vill vi finna när vi öppnar en deckare? Vi tror de positiva egenskaperna är desamma som i annan skönlitteratur (även om balansen kan vara annorlunda): psykologiskt trovärdiga personer; "sense of place" och även "sense of time"; och ett gott språkbruk. Så behövs det förstås en gåta, eller åtminstone ett brott, annars blir det liksom inte nån deckare utan nån annan slags roman istället. För att mildra detta i verkligheten otäcka element gör ett visst mått humor god tjänst. Det handlar ju trots allt mest om underhållning, om eskapistisk flykt till andra orter, tider och sammanhang än de vanliga.


Namnet? Inspirationen kommer förstås härifrån, men ifråga om seriositet, uppdateringsfrekvens och (ärligt talat) läsvärde kommer vi aldrig att närma oss. (Nä, en deckare behöver inte alls vara käck, men vi kom inte på nåt bättre.)

Bloggarkiv
Bloggarkiv
Om oss
Om oss
Partille, Sweden
Löser gärna mordgåtor en stund på kvällen, på semestern, under julledigheter och på resor.
Kategorier
Kategorier
Läser in
Temat Dynamiska vyer. Använder Blogger. Rapportera otillåten användning.