Lite grann av köttets lust men desto mer av själens obotliga ensamhet. Den lånta frasen kommer för mig när jag ska sammanfatta The Lighthouse, och den kan för all del gälla de flesta av de P.D. James-böcker jag läst. Det har sagts att alla goda romaner behandlar samma ämne, nämligen the human condition – den mänskliga tillvaron blir det kanske på svenska. Så ock här. Författarens inblickar i polisernas och övriga personers privatliv och drivkrafter ger verklig djupverkan, i motsats till de vardagliga familjebekymmer som ofta förekommer i nyare alster, väl för att läsaren ska känna igen sig. Men existensiella frågor har bättre resonansbotten än hämtapådagis, åtminstone hos mig.Gåtan och den övriga handlingen är utmärkta, och trycket hålls uppe av en orolig omvärld som bidrar till att isolera (den fiktiva) ön Combe utanför Cornwall där den berömde författaren Nathan Oliver hittats hängande från fyrtornet. När kommissarie Dalgliesh med kollegor väl anlänt finner de sig snart förhindrade att avvika. Förstärkning som kan hjälpa till med DNA, fingeravtryck etc kan de heller inte påräkna. Alltså är man hänvisad till konversations- och förhörsteknik, som blottlägger gamla och nya sår hos snart sagt alla fastboende och gäster, sår som Oliver orsakat eller åtminstone petat rejält i. Högdragen och hänsynslös var han, en Übermensch som ansåg att hans geni gav honom carte blanche för vilket beteende som helst, speciellt mot sina närmaste. Det är inte lätt att hitta uppriktiga sörjande.
Jag vill dröja lite vid dialogen. Som vanligt hos James märker man att mycket få personer uttrycker sig slarvigt, oavsett ålder och bildningsnivå (endast tonåriga Millie tillåts lite avvikelser). Poeten Dalgliesh och författaren Oliver kan kanske förväntas vara noga med orden, men hur är det med de övriga figurerna egentligen? Författaren har tillåtit sig att göra bilden snyggare än verkligheten, helt enkelt, och resultatet blir nog egentligen ännu bättre härigenom.
Betyget för The Lighthouse blir fem förstoringsglas, som dock kanske inte är lika klockrena som i andra fall. Det finns något litet frågetecken i intrigen – inte alls så att det hela blir orimligt eller självemotsägande, utan snarare som en av ordspråkets solfläckar. Likväl erfar läsaren en tomhetskänsla när boken är slut och knäckebrödsdagarna åter tar vid. Fast det är ännu värre för en av de överlevande, som på de sista sidorna ser tillbaka på sin dittills ganska eländiga tillvaro som just radikalt förbättrats, och inser att han nog aldrig kommer att vara lika lycklig i framtiden. Tungt.
Lägg till en kommentar