1. Lite grann av köttets lust men desto mer av själens obotliga ensamhet. Den lånta frasen kommer för mig när jag ska sammanfatta The Lighthouse, och den kan för all del gälla de flesta av de P.D. James-böcker jag läst. Det har sagts att alla goda romaner behandlar samma ämne, nämligen the human condition – den mänskliga tillvaron blir det kanske på svenska. Så ock här. Författarens inblickar i polisernas och övriga personers privatliv och drivkrafter ger verklig djupverkan, i motsats till de vardagliga familjebekymmer som ofta förekommer i nyare alster, väl för att läsaren ska känna igen sig. Men existensiella frågor har bättre resonansbotten än hämtapådagis, åtminstone hos mig.

    Gåtan och den övriga handlingen är utmärkta, och trycket hålls uppe av en orolig omvärld som bidrar till att isolera (den fiktiva) ön Combe utanför Cornwall där den berömde författaren Nathan Oliver hittats hängande från fyrtornet. När kommissarie Dalgliesh med kollegor väl anlänt finner de sig snart förhindrade att avvika. Förstärkning som kan hjälpa till med DNA, fingeravtryck etc kan de heller inte påräkna. Alltså är man hänvisad till konversations- och förhörsteknik, som blottlägger gamla och nya sår hos snart sagt alla fastboende och gäster, sår som Oliver orsakat eller åtminstone petat rejält i. Högdragen och hänsynslös var han, en Übermensch som ansåg att hans geni gav honom carte blanche för vilket beteende som helst, speciellt mot sina närmaste. Det är inte lätt att hitta uppriktiga sörjande.

    Jag vill dröja lite vid dialogen. Som vanligt hos James märker man att mycket få personer uttrycker sig slarvigt, oavsett ålder och bildningsnivå (endast tonåriga Millie tillåts lite avvikelser). Poeten Dalgliesh och författaren Oliver kan kanske förväntas vara noga med orden, men hur är det med de övriga figurerna egentligen? Författaren har tillåtit sig att göra bilden snyggare än verkligheten, helt enkelt, och resultatet blir nog egentligen ännu bättre härigenom.

    Betyget för The Lighthouse blir fem förstoringsglas, som dock kanske inte är lika klockrena som i andra fall. Det finns något litet frågetecken i intrigen – inte alls så att det hela blir orimligt eller självemotsägande, utan snarare som en av ordspråkets solfläckar. Likväl erfar läsaren en tomhetskänsla när boken är slut och knäckebrödsdagarna åter tar vid. Fast det är ännu värre för en av de överlevande, som på de sista sidorna ser tillbaka på sin dittills ganska eländiga tillvaro som just radikalt förbättrats, och inser att han nog aldrig kommer att vara lika lycklig i framtiden. Tungt.
    0

    Lägg till en kommentar

  2. Den londonska herrklubben som deckarbakgrund är förmodligen tillräckligt välanvänd för att ge stoff till akademiska avhandlingar. I händerna på en mästarinna som Dorothy Sayers blir miljöskildringen förstås utmärkt; genom stark betoning på dialog återges umgängestonen livfullt. Minnen från kriget präglar umgänget och samtalsämnena, speciellt eftersom boken inleds elfte november, Armistice Day, då engelsmännen går i parader och iakttar tysta minuter med vallmoblommor på rockslagen. General Fentiman, nitti-plus, hade sin aktiva tid redan under Krimkriget och tillbringar numera sina dagar halv- eller helsovande i en fåtölj framför brasan på Bellonaklubben. Just denna dag står han emellertid ej att väcka. Orent spel?

    Lord Peter Wimsey var väl författarens uppfattning om den perfekte mannen: liten och spenslig men med ett rörligt intellekt, utsökt smak och påtaglig idrottslig förmåga trots sin ringa kroppshydda; skottsäker härstamning; samt ekonomiska möjligheter bortom vanliga dödligas. Aldrig skulle Lord Peter ha fördrag med en rå och frän Trichinopolycigarr, och när den unga dam han bjuder på middag avböjer slentrianens hummer och champagne till förmån för en mer sofistikerad meny blir han glatt överraskad. Alla hans bekanta är inte lika lyckligt lottade, vilket han hänsynsfullt beaktar vid umgänget. En enastående karl på det hela taget, och hans snokande i omständigheterna kring generalens frånfälle kröns också med framgång – dock efter ett par rejäla villospår.

    Nog är den här historien värd minst fyra förstoringsglas, men en syrlig kommentar kan jag inte avstå från. När en bok målar upp ett kulturhistoriskt landskap på ett så fullödigt sätt som denna kan det inte hjälpas att hornen växer lite på läsaren; och med dagens behändiga tillgång till allehanda referenslitteratur är det lätt att konstatera att den "ovärderliga" Cockburn '86 som Lord Peter avnjuter (minsann tillsammans med en uråldrig illustrerad bok med tvivelaktigt innehåll) säkert är rena fantasiprodukten. 1886 var nämligen en dålig årgång längs Douro och endast huset Martinez, men icke Cockburn, producerade en årgångsport (allt enligt André Simon, som visste sånt). Ha!

    OK då; det kan faktiskt röra sig om ett rent skrivfel – 1868 var enligt samma källa alldeles strålande (tryckfel är det nog inte ty Sonja Bergvalls svenska översättning anger samma årtal). Och blir man alltför mallig över sådana upptäckter kan man med fördel begrunda Lord Peters kommentar på sidan 216: "Dull men in offices read detective stories." Suck. Dags att jobba lite, tror jag, om än i hemmakontoret.
    0

    Lägg till en kommentar

  3. Historien om kung Rikard III (1452 – 1485) får engelska barn lära sig redan i vaggan. Karln var en puckelryggig krympling, ett ondskefullt monster som bland annat dräpte sina brorsöner eftersom de stod mellan honom och tronen, heter det, och det var lika gott åt honom att ingen ville byta sin häst mot hans kungarike i slutskedet av slaget vid Bosworth Field (allt enligt Shakespeare). Något påminner det hela om det svenska Nyköpings Gästabud år 1317, där kung Birger ska ha låst in sina bröder Erik och Valdemar i slottskällaren och sen kastat bort nyckeln: en ikonisk historia om en illgärning utan motstycke. Såna saftigheter fastnar i det slappaste minne.

    I en sjukhussäng mer än fyrahundra år senare ligger Grant, till yrket mordutredare vid Scotland Yard, och har tråkigt. Vänner tillbär honom böcker och porträtt och han börjar läsa om Rikard – och finner snart att han själv som mordutredare börjar tvivla på dennes skuld. (Porträttet reproduceras på omslaget till Delfinboken, men originalet saknar den vita rosen som väl ska alludera till hans familjesymbol.) Shakespeares uppgifter är väl ungefär lika trovärdiga som en Hollywoodfilm märkt "based on a true story" och dessutom skrevs pjäsen hundra år efter de händelser den utger sig för att skildra, så Grant söker sig bakåt för att finna primäruppgifter, helst ögonvittnesskildringar. På vägen stöter han på och rescenserar diverse andra verk om Rikard. Man får lust att ta fjärrlån på hela bunten för att bilda sig en egen uppfattning.

    Josephine Tey har lyckats skriva en deckare (eller vad det nu är) som till och med citeras på Rikard-III-sällskapets officiella website. Grants sanningssökarmetoder är påfallande lika de som källkritiska historiker måste använda, och dessa likheter är för mig en av bokens stora poänger. Den andra är att det går att skriva en riktigt spännande bok utan att protagonisten ens får stiga upp ur sängen!

    En mycket trevlig och ganska snabbläst historia, som rekommenderas varmt, men utan numeriskt omdöme – det är lite svårt att bedöma den efter rena deckarkriterier, tycker jag. Enda problemet är hur fantasilösa folk var med namn på fjortonhundratalet. Det verkar ibland som om alla hette Edvard eller Rikard, och som om de slog ihjäl varandra mest hela tiden. Så kan det väl ändå inte ha varit.
    0

    Lägg till en kommentar

  4. Manuel de Fallas "Elddans" har gett namn åt denna utmärkta slutna-rummet-historia. Jan Ekström verkar ha fastnat rejält för Gislaved med omnejd – och varför inte? Här finns allt vad som kan önskas i form av medel, motiv och tillfällen; önskas större variation finns det flygplats i Jönköping, och till Göteborg går det ju tåg. Persongalleriet (som är stort men levande) sträcker sig från samhällets topp till dess botten. I dess mitt finns den återkommande Bertil Durell i sina koloristiska utstyrslar; denna gång har han egentligen tänkt sig en liten andjakt tillsammans med en lokal kollega, men hinner inte ens ut i skogen innan ledigheten blir avbruten. Turligt nog, får man säga, för de arma djuren skulle nog aldrig hämtat sig från uppenbarelsen.

    Kluriga slutna-rummet-gåtor finns det gott om; det brukar vara sämre beställt med allt runtomkring. Går det att psykologiskt motivera hur de inblandade agerat när rummet slöts? Är alla villospår som läggs ut i efterhand rimliga utifrån de inblandades respektive synvinklar? Känns deckarns slutledningar dragbara utifrån vad han vet vid tillfället? Ekströms historia klarar sig finfint vad gäller alla dessa kriterier när den steg för steg rör sig från ett (som det verkar) relativt enkelt problem till ett som är rejält komplicerat.

    Tidstecken? Jovisst: mackor i en unikabox med läderrem runt, en "förvånansvärt modern skrivmaskin", och citat från Purre; men samtidigt skymtar drogmissbruk och andra moderniteter. Omvärlden tränger sig på även i mörka Småland.

    Utmärkt, var det alltså. Fem förstoringsglas.
    0

    Lägg till en kommentar

  5. Deckartraditionen erbjuder många exempel på den lagom tafflige vapendragaren till den store detektiven: ska man nämna två blir det främst och väl först Sherlock Holmes' kumpan doktor Watson samt Hercule Poirots gode vän kapten Hastings. Får tönten också agera berättare ges utmärkta möjligheter att låta honom presentera villospår som vore de av högre halt, och att avfärda de avgörande ledtrådarna med en axelryckning, allt för att hålla läsaren bortkollrad i det längsta. Med Göran Sandahl tar Jan-Olof Ekholm ett steg till och avskaffar detektiven. Den lätt patetiske andraplansfiguren blir herre på täppan och lämnas att ensam fundera över dåd och ledtråd, utan hjälp av högre makt förrän polisen lägger ut texten vid upplösningen.

    Historien utspelas under en repmånad på Ravlunda, förlåt Rävlanda skjutfält i Skåne, där Sandahl stoppas in som nykomling i ett inbitet gäng underofficerare. Som motpart finns kompanichefen, en olidlig streber och pennalist direkt från Central Casting. Stridsviljan och disciplinen hos övriga är inte bättre än vad som är brukligt vid en repövning, så kollisionerna är många och oundvikliga. Som litteraturkategorin i det närmaste kräver blir en av kollisionerna fatal. Genast börjar sökandet efter tillfälle, varvid det framkommer att ingen har nåt bra alibi. Inte direkt oväntat.

    Helhetsintrycket av den här boken blir till slut rättså rumphugget. Med en obegåvad och inte överdrivet intresserad protagonist får läsaren inte nöjet att följa utvecklingen när den ene personen efter den andre seglar upp som huvudmisstänkt för att sedan avföras. Som brukligt har författaren anordnat möjliga motiv för de flesta personer som skymtar förbi, men (foul!) flera av dessa avslöjas inte förrän gåtan redan är löst. Språket är hurtigt nog för att få det hela i mål på under 200 sidor; annorlunda uttryckt skulle lite mer character development inte ha skadat. Gåtan är annars inte så pjåkig, men nog kunde den kostats på lite mer arbete? Som det nu ligger hamnar vi på två och ett halvt förstoringsglas.
    0

    Lägg till en kommentar

Programförklaring
Programförklaring
Vi har nog alltid läst mycket (och inte alls bara deckare).


På deckarsidan består samlingarna mer av arv och antikvariatsfynd än av nyare alster. En viktig grundplåt var pappas/svärfars hyllmetrar som vi bevarar och förmerar efter förmåga. Vi samlar inte seriöst, jagar inte förstaupplagor eller så, och skicket på en del av våra volymer vittnar om flitig läsning av generationer av inregnade semesterfirare.


Vad vill vi finna när vi öppnar en deckare? Vi tror de positiva egenskaperna är desamma som i annan skönlitteratur (även om balansen kan vara annorlunda): psykologiskt trovärdiga personer; "sense of place" och även "sense of time"; och ett gott språkbruk. Så behövs det förstås en gåta, eller åtminstone ett brott, annars blir det liksom inte nån deckare utan nån annan slags roman istället. För att mildra detta i verkligheten otäcka element gör ett visst mått humor god tjänst. Det handlar ju trots allt mest om underhållning, om eskapistisk flykt till andra orter, tider och sammanhang än de vanliga.


Namnet? Inspirationen kommer förstås härifrån, men ifråga om seriositet, uppdateringsfrekvens och (ärligt talat) läsvärde kommer vi aldrig att närma oss. (Nä, en deckare behöver inte alls vara käck, men vi kom inte på nåt bättre.)

Bloggarkiv
Om oss
Om oss
Partille, Sweden
Löser gärna mordgåtor en stund på kvällen, på semestern, under julledigheter och på resor.
Kategorier
Kategorier
Läser in
Temat Dynamiska vyer. Använder Blogger. Rapportera otillåten användning.