1. Det finns mycket att gilla med den här boken: en finurlig gåta med en lösning som man faktiskt kunde ha sett bums om man haft ögonen med sig, trevlig miljö med väl utvecklade humoristiska möjligheter, samt inte minst en skildring av ett fyllnadsval till underhuset i England som i sin bitska cynism sluggar lika hårt mot Englands styrelseskick som Bo Balderson senare gjorde mot det svenska. Den som för sextio år sen, strax efter kriget, hade begärelse till en underhusplats kunde hyra sig ett ombud i en valkrets som Gud glömde och sedan faktiskt registrera sig som kandidat så sent som nån vecka före valet, efter att ombudet berett jorden och bokat möteslokaler samt städslat häcklare att skicka till andra kandidaters möten. Sen kunde man segla in och leva på sin vältalighet, i alla fall enligt den här historien som i och för sig är aningen skrönoartad.

    Så varför kan jag inte uppskatta helheten så mycket som delarna verkar motivera? Kanske beror det till dels på att huvudpersonen Gervase Fen inte verkar vara nån särskilt sympatisk person; kanske på att författarens språk (filtrerat genom översättaren, som bör vara Pelle Fritz-Crone) blir lite för lastat med lärda referenser. Fem förstoringsglas känns för mycket, och jag stannar för fyra och ett halvt.

    Edmund Crispin var en pseudonym för Bruce Montgomery, som till sin litterära ådra lade en musikalisk. Förutom fristående vokalmusik och deckare skrev han för filmen och åstadkom bland annat både manus och musik till Raising the Wind från 1961 – en ovanlig bedrift: jag kommer inte på fler exempel utom Mel Brooks.
    0

    Lägg till en kommentar

  2. Triangeldraman är legio inte bara i kriminalgenren utan i all skönlitteratur (och för all del i verkligheten också). Här har de slutna rummens mästare lagt till moms: förutom att Brenda som ska gifta sig med Frank i hemlighet har ihop det med Hugh visar det sig att Frank har prasslat med Madge och att Kitty kärat ner sig i Frank och... tja, läsaren blir väl inte förvånad när Frank hittas strypt med sin egen sidenhalsduk. Problemet är bara att han ligger mitt på en grustennisplan med endast hans egna fotspår ledande fram till kroppen, inga andra. Planen omges av en tät poppelhäck för att råda bot på problemet med sol i ögonen när man ska smasha, så ingen har sett hur det hela gått till. Emellertid tror ingen på det övernaturliga, minst av alla Dr. Gideon Fell, trots att det verkar som om förövaren måst flyga både dit och dän.

    Beståndsdelarna är alltså de för författaren typiska: en klurig gåta, romantiska förvecklingar, en lufsande Dr. Fell samt ett extra "omöjligt" mord som bonus på slutet. Ändå har jag svårt att bli entusiastisk. Jag tror det handlar om att gåthanteringen är alltför "linjär": inga felslut eller omvärderingar och inget famlande förekommer, utan Fell och kommissarie Hadley går pang på rödbetan. Ändå finns flera resonemangsled som känns svåra att acceptera: att offret låtit sig förledas på detta sätt, att fotspår kan tolkas så tvärsäkert utan prov på motsvarande underlag, etc. Det kan inte bli mer än två förstoringsglas: inte läsvärd.
    0

    Lägg till en kommentar

  3. Familjen Fenning är stadd i långsamt förfall, eller kanske snarare försatt i tilltagande stasis. Familjefadern har sedan kriget fortlöpande saktat in och gör numera inte ett skapandes grand för att upprätthålla fasad eller annat på det urspungligen pampiga hus som familjen bebor. Nybakade sonen har inga ambitioner och inga vidare utsikter heller. Dottern äger ett passabelt utseende men tyvärr endast en dimmig uppfattning om hur världen fungerar, och den obefintliga framåtandan verkar hon ha ärvt från far sin. Utan moderns envetna slit skulle ingen av dessa losers hålla näsan över ytan i fem minuter ens.

    Till Fennings kommer ett telegram. Farbror Frasse, sedan länge framstående oljemagnat i Texas och tilltänkt senator, avser komma på visit. En viss halvhjärtad aktivitet vidtar faktiskt – ett rum iordningställs nödtorftigt, planer smides för hur Frasses rikedom bäst kunde utnyttjas – men Frasse uteblir och fiskas småningom upp ur flottningsrännan med ett slagmärke i huvet. Genren kräver förstås att var och en av huvudpersonerna kan tänkas ha anledning att önska livet ur Frasse, och så visar det sig mycket riktigt vara.

    H.-K. Rönblom utforskar gärna det sociala samspelet på mindre orter eller inom mer eller mindre slutna kollektiv. Den unge man som mobben först riktar in sig på håller på att råka riktigt illa ut (trots fem förflutna decennier är vi inte fria från lynchtendenser ens idag, om omständigheterna är de "rätta"; det är bara att sätta in en muslim på fel plats). Gåtan är lagom svår, och fyra föreslagna lösningar framförs av lika många groggande herrar i rummet bredvid Paul Kennets på ortens hotell. Beståndsdelarna finns alltså på plats och fem förstoringsglas blir resultatet.

    (Men hur är det med ämbetet som senator i Texas: krävs det verkligen att den valde är medborgare av födsel? På Förenta Staternas president ställs det kravet i första stycket av konstitutionens andra artikel. Delstaten Texas har däremot inga såna krav på sina senatorer i tredje artikelns sjätte stycke av sin konstitution. Jag tror faktiskt herr Rönblom var ute och cyklade lite här. Men han är ursäktad; han hade ju inte tillgång till Google. )
    0

    Lägg till en kommentar

  4. De flesta deckartitlar faller i en av två kategorier: de som, gärna lite vitsigt, anspelar på innehållet, samt de som förefaller valda mer eller mindre slumpmässigt och kunde passa lika bra eller dåligt på dussintals verk. "Gissa vem" är vid första anblicken ett emaljerat medaljexempel på den senare sorten – uppgiften föreläggs rutinmässigt varje läsare av kriminalmysterier – och man stönar lätt vid tanken på att originalets lättöversatta titel, "A six-letter word for death", gått förlorad på vägen. Närmare undersökning av Bra-Deckare-produkten visar dock att den svenska titeln är lite mer välmotiverad än vad man tror, eftersom pseudonymer spelar viss roll i historien.

    Patricia Moyes har placerat handlingen på Isle of Wight, i London samt i Wales där bergsklättring tydligen är en vanlig turistsyssla; se där vad man kan lära sig av att läsa deckare! Klättersporten har viss anknytning även till Isle of Wight, eftersom ett lik där hittas nedanför ett stup efter att till synes ha ramlat av hästen (alltså, det var ju inte ett lik redan på hästen – ni förstår vad jag menar). Som flera av gästerna på det pampiga godset är deckarförfattare måste även Henry Tibbet från Scotland Yard misstänka ett särdeles finurligt anslag.

    Tibbet med hustru Emmy luskar träget bland ledtrådarna, den brittiska högreståndsmiljön är varsamt uppdaterad för en nyare tid, och språk och översättning är lättflytande och omärkliga. Omdömet blir trots detta inte bättre än tre förstoringsglas. Motivfiguren är sliten, och upplösningen hänger alltför mycket på att förträngda minnen kan frammanas genom chock. Redan förekomsten av sådana minnen är omtvistad, och betydligt större varsamhet måste rimligen iakttagas om de trots allt ska läggas i dagen.
    0

    Lägg till en kommentar

  5. Tivolit Gröna Lund i Stockholm har varit skådeplats för deckare förrän denna. Vic Suneson tar fasta på nöjesvärldens skuggsidor; då liksom nu anas mer eller mindre välorganiserad brottslighet bakom de glittrande fasaderna. Idag är spel om pengar vardagsmat och olika underhållningskemikalier förefaller vara lättillgängliga på varje uteställe med pretentioner, så referensramarna har ändrats en smula, men mekanismerna är desamma. Så hur var det: hade Barbaras frånfälle nåt med hennes nattvanor att göra? Eller handlade det helt enkelt om ett svartsjukedrama? Tösen saknade inte beundrare precis. Pengar hade hon också, vilket förstås ger en extra uppsättning möjliga motiv.

    Miljöerna i denna bok kunde ha haft Stieg Trenter som upphovsman, även om denne skulle ägnat dem mer uppmärksamhet, som en filmare som fått extra bidrag av stadens turistbyrå. För Suneson är det istället personer och relationer som är huvudsaken: det är ju trots allt en mordgåta han vill framställa. Några snabba inblickar i konstvärlden fyller ut.

    Ett lättflytande språk hör till författarens vanliga kännetecken. Den språkhistoriskt intresserade kan flytta förekomsten av pluralformen "gubb" ytterligare några år tillbaka. Inte ens i SAOB finns denna talspråksartade form listad. Denna rara avis måste firas med några glas, fyra närmare bestämt, av förstoringstyp då förstås.

    Nyligen (2010) bortgångne Hans Arnolds omslag börjar här, 1961, att påminna om de skräckgroteskerier som skulle komma att bli hans kännemärke. Titta på flickans öga här bara.
    0

    Lägg till en kommentar

  6. Den här boken är en utbyggnad av en pjäs som Ms. Sayers skrev tillsammans med Muriel St. Clair Byrne. Spåren märks – alla personer som fylkats i storstugan när Bunter meddelar att ett ihjälslaget lik hittats i källaren har fram till denna tidpunkt bedrivit flera parallella, typiskt sceniska konversationer, och lösningen av sotningsproblemen måste bara funnits med från början. Det teatrala anslaget bryts av med förstapersonsobservationer av nyblivna Lady Peters funderingar, och boken börjar med utdrag ur brev och dagboksanteckningar av flera personer, självklart med distinkta stilar. Som extra krydda låter Sayers polismannen Kirk dela Lord Peters faiblesse för litterära citat. Man får en känsla av ett mästarprov där författaren vill visa hela sitt imponerande register. Trots allt detta känns helheten mångfacetterad snarare än splittrad.

    Sayers ber i förordet om ursäkt för utvikningarna från deckarens obligatoriska tema; det andra mysterium hon försöker reda ut är hur det kunde vara uthärdligt att vara gift med en person som Lord Peter, som under sina maniska perioder verkar oförmögen att ta något på allvar men som sedan drabbas av djup ruelse när missdådaren närmar sig slutpunkten – ett problem minst lika svårt som det detektiviska. Inblickarna i hertigfamiljen Wimseys förhållanden är pittoreska men bringar ingen insikt, snarare tvärtom. De blir ytterligare en absurditet som Harriet måste förhålla sig till. I detta sammelsurium är Bunter den enda fasta punkten; läsaren känner att världen kunde rubbas härmed.

    Gåtan är av slutna-rummet-typ: under den vecka när offret inte synts till har huset varit igenbommat och låst utifrån. Nycklar finns men deras innehavare verkar sakna såväl motiv som medel. Nån obekant rånare kan det knappast handla om eftersom liket har en vacker summa pengar i fickan – och dessutom skulle gärningsmannen blivit godvilligt insläppt för att sedan upplösas i tunn blå rök efter dådet. Klassiska ingredienser, som i sig själva motiverar fyra förstoringsglas. Miljöer, personer och allmän virtuositet bidrar med ett femte.
    0

    Lägg till en kommentar

  7. En av Margery Allinghams mer kända historer, filmatiserad med viss framgång åtminstone av reviews att döma. Allinghams amatördetektiv Albert Campion har nu nått mogen ålder och det äkta ståndet, så hjärtebekymren får hanteras av unga Meg, som förlorat en äkta man i kriget men lyckligtvis hittat en ersättare. Det drar ihop sig till bröllop igen när antydningar kommer om att förste maken kanske inte är så särskilt död trots allt. Skumt är det, och kusinen Campion börjar snoka, påhejad av sin vän kommissarie Luke som snart blir mer professionellt engagerad.

    Historien utvecklas mer till en bra thriller än till en pusslig deckare, och Campion som inte var nån typhjälte ens i yngre dagar får inte mycket att göra (i filmen verkar man ha avskaffat honom alldeles). Övriga personer är däremot skarpt tecknade individer, och det slita och krigströtta London med sin ärtsoppsdimma och de samhällets olyckbarn som dväljas däri bildar en utmärkt och stämningsmättad fond. Finalen utspelar sig sedan på Bretagnes kust, i närheten av Saint-Malo, dit alla trådar skickligt samlas.

    Trots att jag oftast föredrar ett pussel framför en cliffhanger är jag positiv till den här boken. Särskilt väl skildras det psykologiska spelet skurkarna emellan (självklart är deras mödosamt framförhandlade överenskommelse hela tiden föremål för överväganden och möjlig omprövning). Ärkepsykopater blir ofta endimensionella, men Jack Havoc har en konsekvent och genomtänkt inställning som bär honom långt. Fem förstoringsglas – den enda frågan är alltså vad Campion har här att göra egentligen.
    0

    Lägg till en kommentar

  8. Somliga deckarförfattare verkar framspringa fixa och färdiga, som en annan Pallas Athena med en välformad debutbok i högsta hugg; Kerstin Ekman vill jag föra till den kategorin. Med Stieg Trenter är det annorlunda: i hans debut finns varken hans poetiska Stockholmsskildringar, hans betoning av livets mumsigare ögonblick eller personerna Friberg och Johnson som skulle komma att definiera hans œuvre. Sanningen att säga är det inte lätt att ana en kommande stjärna här, i alla fall inte på de första 100 sidorna eller så. Figurerna är schablonmässiga, miljöskildringen är gles och dialogen stel. Tidsfärg finns förstås: bensinbrist råder, telefon är en sällsynthet, även en tjugoettårig flicka städslar ett hembiträde som en självklar sak när medlen finns, hyfsat umgänge förutsätter bruk av titlar, verb har pluralformer.

    I resten av boken rycker författaren upp sig ett snäpp och levererar en rätt bra gåta. Lösningens huvuddrag kunde jag ana men detaljerna fick jag inte ihop, och till och med kommissarie Lind verkar vackla till när ett oväntat vittne framträder. Fröken Evas och övriga personers gamla och nya hjärtebekymmer skymtar förbi men tillåts dessbättre inte dominera tillställningen. Efter denna starka andra halva kan hela paketet få tre förstoringsglas, dvs läsvärd.

    Den generalstabsaktiga kartan över området ger jag å andra sidan inte mycket för. Kartritaren (författaren eller nån annan) kan inte haft nåt begrepp om hur nivålinjer funkar. Följaktligen hade jag länge för mig att ett visst stup gick åt fel håll. Och en sista fundering: vad förmådde ICA-förlaget, annars mest inriktat på hus och hem, att ge ut detta?
    0

    Lägg till en kommentar

  9. En person råkar oplanerat tillbringa natten på ett museum, varvid det visar sig att en av de utställda dockorna efter stängningsdags lufsar omkring som vore den alldeles levande. Nej, det handlar inte om en Hollywoodfilm och dockan är inte hunnerkonungen Attila utan själve Bockstensmannen, så tydligen befinner vi oss på museet i Varberg, där frk. Harriet blir inlåst när hennes klocka råkat stanna. Etablissemangets andra dragplåster, nu som för 45 år sen, är den rockknapp som Kung Karl XII sägs ha blivit skjuten med. Huruvida sägnen är sann kan vara egalt: om tillräckligt många människor tror på den blir kulknappen en viktig symbol och föremål för stort intresse. Lite talande att Harriet hittar en skruvmejsel bredvid montern?

    Vurmande för Karl XII anses ofta inte riktigt rumsrent idag – måhända har firandet i Lund gett dåliga vibbar, eller är det påminnelserna om ett krigiskt förflutet som stör? – men 1965 hade studentrevolterna ännu inte begynt. Glada amtörer kunde leka CSI för att försöka påvisa vad som faktiskt hände i Fredrikshald och stolliga svenskamerikanskor kunde dyka upp och vifta med sedelbuntar med rimliga förväntningar på att bli tagna på allvar. Inget av detta känns orimligare än Vesper Johnson, så det måste väl sväljas; men att en medelbilist ska ge sig ut och mixtra med förgasaren på en Volvo Amazon verkar rent fnoskigt. När har en Zenith-Stromberg behövt akuthjälp?

    Stieg Trenters krafter började väl sina när denna bok skrevs, men jämfört med Guldgåsen och Sjöjungfrun (från åren före och efter) är Tolfte Knappen faktiskt inte så tokig. Fyra förstoringsglas.
    0

    Lägg till en kommentar

  10. Tungsinnet ligger över Island som en våt filt, i alla fall om man ska döma efter Arnaldur Indriðasons historier. Polismannen Erlendur undviker snart sagt allt umgänge och vaknar ofta i sin läsfåtölj med en volym isländsk historia i knät. Hans största tillgång som utredare förefaller vara hans monomana envishet, parad med tålamodet att vänta tills vittnen är färdiga att berätta sina historier.

    Det är lätt att hitta likheter med andra deckare i procedurgenren – Erlendur Sveinsons havererade familljeliv påminner inte så lite om Martin Becks eller Kurt Wallanders – och man väntar på att den där känslan av upprepning och leda ska infinna sig, men sen fastnar man i beskrivningen av det helvete på jorden som Grímurs lilla familj genomlider under kriget. Det är bland det mest fasansfulla jag läst i en deckare, förstås eftersom det är så motbjudande naturtroget. Att det hela ska sluta med dråp känns plågsamt självklart; den enda frågan är hur rollerna som förövare och offer ska fördela sig.

    Författarens språk är korthugget och betydelsemättat, även om jag tycker att liknelser med isländska sagor är gravt överdrivna. Personerna har djup och stadga. Miljöer från dagens Island varvas med minnen från en tid när de enda utlänningarna bar uniform och Reykjavik förvandlades från fiskeby till stad. Trots de tydliga förebilderna får det bli minst fyra förstoringsglas.

    Avslutningsvis funderar jag över hur moderna islänningar kan döpa en pojke efter Skarpheðin. En ståtlig kämpe var denne visserligen, men å andra sidan blev han innebränd. Inte nåt att önska sina oskyldiga barn precis. Lyckligtvis verkar arkeologen i texten inte ha fått så många av namnens egenskaper.
    0

    Lägg till en kommentar

Programförklaring
Programförklaring
Vi har nog alltid läst mycket (och inte alls bara deckare).


På deckarsidan består samlingarna mer av arv och antikvariatsfynd än av nyare alster. En viktig grundplåt var pappas/svärfars hyllmetrar som vi bevarar och förmerar efter förmåga. Vi samlar inte seriöst, jagar inte förstaupplagor eller så, och skicket på en del av våra volymer vittnar om flitig läsning av generationer av inregnade semesterfirare.


Vad vill vi finna när vi öppnar en deckare? Vi tror de positiva egenskaperna är desamma som i annan skönlitteratur (även om balansen kan vara annorlunda): psykologiskt trovärdiga personer; "sense of place" och även "sense of time"; och ett gott språkbruk. Så behövs det förstås en gåta, eller åtminstone ett brott, annars blir det liksom inte nån deckare utan nån annan slags roman istället. För att mildra detta i verkligheten otäcka element gör ett visst mått humor god tjänst. Det handlar ju trots allt mest om underhållning, om eskapistisk flykt till andra orter, tider och sammanhang än de vanliga.


Namnet? Inspirationen kommer förstås härifrån, men ifråga om seriositet, uppdateringsfrekvens och (ärligt talat) läsvärde kommer vi aldrig att närma oss. (Nä, en deckare behöver inte alls vara käck, men vi kom inte på nåt bättre.)

Bloggarkiv
Om oss
Om oss
Partille, Sweden
Löser gärna mordgåtor en stund på kvällen, på semestern, under julledigheter och på resor.
Kategorier
Kategorier
Läser in
Temat Dynamiska vyer. Använder Blogger. Rapportera otillåten användning.