För att vara av glas är tågfönster mycket effektiva avskärmningsanordningar. Sett inifrån ramar de in en del av verkligheten som kontinuerligt ändras genom tågets framfart, lite som en TV-bild eller en film. Som resande blir jag med tiden utsiktsblasé oavsett sceneri: bilderna stannar sällan tillräckligt länge på näthinnan för att hinna beröra. Vips har den blå insjön ersatts av en skitig fabrik eller av Eslövs station. Från utsidan är det tvärtom: en upplyst scen presenteras för ständigt nya potentiella åskådare som var och en knappt hinner reagera förrän skådespelet försvunnit. Passagerarna störs knappast ens av att vara exponerade för tusentals främlingar, väl eftersom dessa inte hinner identifiera dem. När så ett annat tåg färdas jämsides med vårt och med samma fart kullkastas våra omedvetna förväntningar: vi tittar upp lite yrvaket och ser in i ett lika nyfiket ögonpar från den andra vagnen. Först därefter inser vi att vi borde känna oss uttittade!

Agatha Christie utnyttjar en sådan situation och låter Miss Marples gamla vän, Mrs McGillicuddy, bli vittne till ett mord i vagnen bredvid. Saknande mobiltelefon är det inte mycket hon kan göra annat än att gå till polisen när tåget gör uppehåll vid station. Inga likfynd anmäls emellertid de närmaste dagarna, och myndigheterna antar väl att tanten sett i syne; men Miss Marple litar på sin kumpan och slår inte historien ur hågen.

Innan förövaren är fast har vi fått bekanta oss med en av dessa engelska högreståndsfamiljer med vuxna barn, försvunna släktingar, ett bättre gods och underliga testamentariska förhållanden. Som i de flesta Christie-böcker är figurerna överlag väl utstofferade, med den energiska frilansande Miss Eyelesbarrow som mittpunkt. Signifikanta tidsmarkörer inbegriper tågvagnar med isolerade kupéer utan korridorer, samt förekomsten av flygaress för vilka livet i fredstid saknar krydda. Själva gåtlösandet känns däremot lite planlöst; brottslingen överbevisas inte utan lockas snarast att försäga sig, till på köpet på ett sätt som inte känns trovärdigt. Någon av vederbörandes anstaltningar lämnas dessutom oförklarad. Tre förstoringsglas kan det bli, men inte fler.

En film med den här titeln kunde skådas i TV4 för en vecka sen idag, och ytterligare ett par versioner avsedda för den mindre skärmen kan man hitta uppgifter om; men ingen av dem verkar följa originalet särskilt noga.