1. Åter till Harry Friberg, men inte åter till Stockholm, faktiskt. Näcken lurar i vassen i Gryts skärgård utanför Valdemarsvik dit huvudpersonen Evelyn Carolina Grimm susar på sin Vespa, härtill kallad av vännen Doris som annars inte hört av sig på åratal. Friberg syns till en början inte till alls men saknas inte: Eva får utrymme att utvecklas till en egen person istället för att bara bli ett i raden av Fribergs kuttersmycken, och när förvecklingarna tar sin början är det hennes skarpsinne som sätts på prov. Friberg kommer in som konsult på telefonhåll. Tur de är i samma tidszon i alla fall.

    Läsaren kan – som ofta i Trenters böcker – reflektera över hur bökigt det var att medddela sig med folk före mobiltelefonens tidearv. Här får vi exempel på telefonistkopplade interurbansamtal med dubbelringning som signatur (trots att 500-väljaren införts redan på 1920-talet var automatisk koppling inte fullt genomförd trettio år senare). Eva skriver ett lååångt brev till Friberg med sina observationer och slutsatser, och lyckas precis få iväg det till adressaten så att han kan ta med det på nattåget för begrundan. Och själva idén med att ringa till en mack i Söderköping för att få en person nedflaggad vid genomfarten är ju alldeles orimlig med dagens trafikvolymer.

    Trenters målande språk är som vanligt en stor tillgång, även när det som här inte främst är Stockholm som skildras; och variationen med Friberg i periferin är alltså lyckad. Intrigmässigt hör detta däremot inte till författarens bättre nummer. Förövaren kan man gissa sig till av dramaturgiska skäl, men förklaringen till hur det hela gick till är svår att praktiskt acceptera. Ordningssinnet störs också av ett par mindre sammanträffanden och oknutna ändar. Trots allt är boken läsvärd, så tre förstoringsglas blir domen.
    0

    Lägg till en kommentar

  2. Boktitlen gömmer en liten ordlek. Spanish Cape är en (fiktiv) udde i Atlanten på USAs östkust, ej alltför långt från New York, där denna Ellery-Queen-historia utspelar sig; men en cape är ju också en slängkappa, och en sådan – faktiskt bara en sådan – höljer det lik som påträffas i en stol på uddens badstrand. Vad kan en mördare ha haft för syfte med att klä av sitt offer varenda tråd? Var det för att en sista gång beundra hans perfekta gigolokropp? Men vart tog kläderna vägen i så fall? Och har uddens räddhågsna invånare skrämts mest av mordet eller av kidnappningen som verkar ha inträffat ungefär samtidigt? Det vore väl ett orimligt sammanträffande om dåden vore orelaterade. Eller?

    Störs man inte av personernas bitvis lite styltiga dialog kan man ha en riktigt trevlig stund på Spanish Cape. Gåtan är rejält knepig men med en lösning som trots allt inte är komplett omöjlig. Tidsanda finns i övermått: bilarna är av fabrikat som Duesenberg och Pierce-Arrow; hjälten använder sig av pince-nez; herrar klär sig i vit linnekostym till middagen; till och med luttrade poliser och amatördetektiver blir skandaliserade av åsynen av nåt så simpelt som en naken karl. Ingen är en hjälte inför sin betjänt, heter det, och gästernas uppassare bidrar med många ovärderliga observationer när Ellery arbetar sig fram mot utmaningen till läsaren på sidan 210. 4.5 förstoringsglas. Bra grejor.
    0

    Lägg till en kommentar

  3. Stieg Trenter ger som vanligt fina Stockholmsbilder i denna historia – dels ur den kulturellt/historiskt intresserade flanörens synvinkel, men också ur en annan, nämligen den postverksanställdes. Stockholm Ban låg som namnet antyder i grannskapet av Centralen och var knutpunkt för internationella försändelser, som till exempel till Sovjetunionen vilken på femtiotalet omfattade även Uzbekistan där Samarkand ligger. Dockan ligger i ett paket med bristfälligt emballage vilket avslöjar innehållet redan på posten.

    Visserligen hade automatiska hjälpmedel för postsortering varit i bruk redan tio år innan denna bok skrevs, men till Stockholm Ban kom de inte förrän efter ytterligare femton år. Sålunda sysselsatte brev-, korsband- och paketförmedling stora mängder personal, som dvaldes bland flera våningar transportband, säckar, stämplar, vågar och annan utrustning. Trenter beskriver allt detta med snits och sedvanligt sinne för detaljer. Hur pass korrekta beskrivningarna är går visserligen ej att enkelt fastställa eftersom anläggningen revs när Tomteboda tagits i drift 1983 – men det kan kanske också kvitta vad intrigen beträffar. Läsaren får trösta sig med övriga scenerier som borde gå att verifiera intill namnen på speceributikerna. Det kunde nog vara rätt kul att ta med sig några Trenterböcker på en Stockholmspromenad, förutsatt att vädret är vackert. Några kugghjulsbestyckade räknemaskiner eller nån rysk kaviar för 280 kr per kg lär man dock inte stöta på.

    Gåtan är inte så svår denna gång: även om flera alibilösa personer förefinns pekar pilarna i en bestämd riktning redan från början. Ulla, den unga huvudpersonen, visar tydliga detektivinstinkter som herrar Friberg och Johnson utnyttjar och understödjer. Speciellt den senare har några kostliga repliker som lätt låter sig citeras. Författaren har för övrigt roat sig med att uteslutande välja kapitelrubriker som börjar på D. Trots detta originella grepp får fyra förstoringsglas vara lagom. Åtminstone ett av dessa motiveras av miljöerna.
    0

    Lägg till en kommentar

  4. För att vara av glas är tågfönster mycket effektiva avskärmningsanordningar. Sett inifrån ramar de in en del av verkligheten som kontinuerligt ändras genom tågets framfart, lite som en TV-bild eller en film. Som resande blir jag med tiden utsiktsblasé oavsett sceneri: bilderna stannar sällan tillräckligt länge på näthinnan för att hinna beröra. Vips har den blå insjön ersatts av en skitig fabrik eller av Eslövs station. Från utsidan är det tvärtom: en upplyst scen presenteras för ständigt nya potentiella åskådare som var och en knappt hinner reagera förrän skådespelet försvunnit. Passagerarna störs knappast ens av att vara exponerade för tusentals främlingar, väl eftersom dessa inte hinner identifiera dem. När så ett annat tåg färdas jämsides med vårt och med samma fart kullkastas våra omedvetna förväntningar: vi tittar upp lite yrvaket och ser in i ett lika nyfiket ögonpar från den andra vagnen. Först därefter inser vi att vi borde känna oss uttittade!

    Agatha Christie utnyttjar en sådan situation och låter Miss Marples gamla vän, Mrs McGillicuddy, bli vittne till ett mord i vagnen bredvid. Saknande mobiltelefon är det inte mycket hon kan göra annat än att gå till polisen när tåget gör uppehåll vid station. Inga likfynd anmäls emellertid de närmaste dagarna, och myndigheterna antar väl att tanten sett i syne; men Miss Marple litar på sin kumpan och slår inte historien ur hågen.

    Innan förövaren är fast har vi fått bekanta oss med en av dessa engelska högreståndsfamiljer med vuxna barn, försvunna släktingar, ett bättre gods och underliga testamentariska förhållanden. Som i de flesta Christie-böcker är figurerna överlag väl utstofferade, med den energiska frilansande Miss Eyelesbarrow som mittpunkt. Signifikanta tidsmarkörer inbegriper tågvagnar med isolerade kupéer utan korridorer, samt förekomsten av flygaress för vilka livet i fredstid saknar krydda. Själva gåtlösandet känns däremot lite planlöst; brottslingen överbevisas inte utan lockas snarast att försäga sig, till på köpet på ett sätt som inte känns trovärdigt. Någon av vederbörandes anstaltningar lämnas dessutom oförklarad. Tre förstoringsglas kan det bli, men inte fler.

    En film med den här titeln kunde skådas i TV4 för en vecka sen idag, och ytterligare ett par versioner avsedda för den mindre skärmen kan man hitta uppgifter om; men ingen av dem verkar följa originalet särskilt noga.
    0

    Lägg till en kommentar

Programförklaring
Programförklaring
Vi har nog alltid läst mycket (och inte alls bara deckare).


På deckarsidan består samlingarna mer av arv och antikvariatsfynd än av nyare alster. En viktig grundplåt var pappas/svärfars hyllmetrar som vi bevarar och förmerar efter förmåga. Vi samlar inte seriöst, jagar inte förstaupplagor eller så, och skicket på en del av våra volymer vittnar om flitig läsning av generationer av inregnade semesterfirare.


Vad vill vi finna när vi öppnar en deckare? Vi tror de positiva egenskaperna är desamma som i annan skönlitteratur (även om balansen kan vara annorlunda): psykologiskt trovärdiga personer; "sense of place" och även "sense of time"; och ett gott språkbruk. Så behövs det förstås en gåta, eller åtminstone ett brott, annars blir det liksom inte nån deckare utan nån annan slags roman istället. För att mildra detta i verkligheten otäcka element gör ett visst mått humor god tjänst. Det handlar ju trots allt mest om underhållning, om eskapistisk flykt till andra orter, tider och sammanhang än de vanliga.


Namnet? Inspirationen kommer förstås härifrån, men ifråga om seriositet, uppdateringsfrekvens och (ärligt talat) läsvärde kommer vi aldrig att närma oss. (Nä, en deckare behöver inte alls vara käck, men vi kom inte på nåt bättre.)

Bloggarkiv
Om oss
Om oss
Partille, Sweden
Löser gärna mordgåtor en stund på kvällen, på semestern, under julledigheter och på resor.
Kategorier
Kategorier
Läser in
Temat Dynamiska vyer. Använder Blogger. Rapportera otillåten användning.