1. Många moderna människor har gjort det: skrivit ett hastigt emotionellt email eller SMS – och sen av misstag skickat det precis till den minst lämplige mottagaren (chefen, exet, . . .). Blamageguden kan inte önska sig bättre material! Den här historien börjar på samma sätt, med ett vanligt pappersbrev som hamnar i fel kuvert. Så börjar en händelsekedja där den firade författaren Amos Cottle abrupt drivs tillbaka in i dryckenskapen när hans blonda och tilldragande men pantade hustru återvänder till hans sida. Beklagligt, men åtminstone har han den goda smaken att citera Emerson före inträdet i dimman. Cottles supande för med sig fler problem, emedan han inte skriver medan han dricker; och agenten, förläggaren, och kritikerna drar alla växlar på hans produktion. Den nya situationen kan inte få fortsätta, och lösningen blir den för denna litterära genre vanliga. Fort går det också.

    Helen McCloy har förlagt historien till litteraturbranschen (som hon kände sen barnsben) och roar sig med att låta personerna uttrycka åsikter som andas viss sarkasm, exempelvis att deckarförfattare på grund av sina lågt stående alster egentligen inte borde få royalties alls; nog anar man ett eko av något hon själv fått höra! Personerna hyser i allmänhet de åsikter en cyniker förväntar sig. Man kan undra lite över de recensioner av Cottles verk som citeras: de är så jädra detaljerade att man knappast behöver läsa boken efteråt. Såg det verkligen ut såhär på femtitalet?

    Språket, slutligen, är utmärkt: rappt och spänstigt. Fattas bara annat när Barbro Alving står för översättningen. Fyra till fyra och ett halvt förstoringsglas: en något klurigare gåta hade behövts för full pott.
    0

    Lägg till en kommentar

  2. Ingen vän av gamla deckare kan motstå ett sånt här omslag! Den barske cigarrbolmande tuffingen (som svårligen kan identifieras med någon i texten förekommande person); betoningen av ordet MORD med röd färg, stort schablonsnitt och slagskugga; och som kronan på verket författarnamnet Vic Suneson högst upp. Än så länge hade omslagsdesignkonsten inte kommit dithän att författarnamnet bestods med de största bokstäverna, men kännaren vet förstås ändå vad som vankas. Finfina vibbar!

    Kvalitetsintrycket fortsätter även innanför omslaget, med en tidstrogen förteckning över de medverkande. Suneson förlängde gärna listorna in absurdum, och här har inte bara personer och lösöre omnämnts utan även den sommarvilla på Älgö där mycket av handlingen utspelar sig. Läsaren får intrycket att ön var betydligt glesare bebyggd för femti år sen – de utomstående personer som närmar sig villan är lätt räknade och snabbt identifierade. Ett annat indicium är att en sommarnatt i kräfttiden är så mörk att ficklampor behövs vid utomhusvistelse. Inte många gatlyktor där inte.

    Tidsanda finns det alltså gott om, och omslaget är svårslaget. Gåta och lösning når däremot inte riktigt upp till Sunesons vanliga kvalitet. Mörkret och den relativt glesa bebyggelsen gör det lätt att presentera ett öppet problem, men detekterandet sker lite planlöst – polismännen verkar mest sitta i ett hörn och vänta på att nåt ska hända (som en tonåring ungefär). Lösningen som O.P. Nilsson till slut presenterar är mera klurig än rimlig, och det sista deduktionssprånget känns illa underbyggt. Tre förstoringsglas får vara tillräckligt.
    3

    Visa kommentarer

  3. Den tidigast skrivna av de Ngaio-Marsh-böcker som jag hittills bebloggat är också den bästa. Redan fem år efter debuten var hennes förmåga att hitta på fantastiska figurer fullt utvecklad. Här finns (förutom pastorn, godsägaren, det unga kärleksparet, bydoktorn och den Mystiska Kvinnan – alla väl tecknade men inget utöver det vanliga) två halvgamla ungmör, förment bästa väninnor men i själva verket desperata rivaler, som topprider hela byn med sina later. Förvecklingarna när alla dessa personer ska sätta upp en amatörteaterföreställning är rena farsen, och de spänningar som läggs i dagen trissas upp ända tills inledningsackorden i Rachmaninoffs ciss-moll-preludium ringer ut, Roderick Alleyn från Scotland Yard kommer in från höger och historien går in i en mer sansad fas.

    Handlingen utspelas i de övre skikten av en engelsk bymiljö som fortfarande är mycket traditionell. Tjänstefolk och andra bybor skymtar i bakgrunden men har tydliga andraplansroller såväl i samhället som i intrigen. När någon husa eller jungfru behöver förhöras skickar Alleyn gärna sin trogne medarbetare Fox, medan han själv tar sig an herrskapet – jämförelser med Wimsey och Bunter ger sig själva. Alleyn själv visar mer humor än vanligt, och den unge journalisten Nigel (som rekryteras för en del springpojksjobb) hålls tillsammans med läsaren i ovisshet om sakernas verkliga läge. Fult gjort, kanske, men Nigel verkar ta driftkuckuskapet med jämnmod, säkert med tanke på den utmärkta förstahandshistoria som han så småningom kommer att kunna leverera.

    Historiens sensmoraler är dels de för tiden och genren vanliga – ung kärlek vinner till slut; skakelhopp straffar sig självt – och dels en lite oväntad: naturtrogna leksaksvapen kan medföra fara för omgivningen. Det sista tror jag i och för sig inte att författaren tänkte på. Persongalleriet tillsammans med en lagom klurig gåta och allmänt gott humör samlar i alla fall ihop sig till fem förstoringsglas.

    Den här boken var en av svärfars favoriter, vilket syns på skicket. Alla textsidor finns med men titelblad och annan "front matter" har skingrats. Kanske fanns där ett par kartor och diagram? Sådana hade underlättat vid uttydningen av vittnesmålen. Översättningen (av Brita af Geijerstam) är omärklig, men Gebers billiga sextitalspocket (5 kr. 50 öre) har inte kostats på nån bättre korrekturläsning. Sättningsfelen är så många att de irriterar rejält. Särskilt förekommer anföringsstreck där de inte borde vara, vilket får läsaren att tappa tråden i dialogerna. Onödigt.
    0

    Lägg till en kommentar

  4. Paul Kennet, H.-K. Rönbloms återkommande hjälte, figurerar inte kontinuerligt i den lilla orten Åbroka, utan dyker upp blott två gånger: först för att i all stillhet påvisa att ett plötsligt dödsfall har åvägabringats genom annan persons påverkan, och sedan för att fastslå mördarens identitet. Dessemellan sköts det mesta av historien av lokalbefolkningen, somliga namngivna men andra inte. Kennet har också en utsänd kunskapare på plats i reportern Lena Åtvid.

    Eftersom fokus hamnar mindre på lektor Kennet framträder dialogen mellan övriga personer mera; den är både stämningsskapande och för handlingen framåt, ty på en ort som Åbroka är skvaller en starkt pådrivande kraft, speciellt om någon lokal pamp kan tänkas vara inblandad. Och här verkar de flesta tongivande personer ha åtminstone ytligt samröre med den lätt luggslitne man som slutar sina dagar mindre än tjugofyra timmar efter att han kommit vandrande från järnvägsstationen.

    Gåtans lösning hänger på ett alibi vars konstruktion inte är någon nymodighet i litteraturen; lätt vore att uppräkna likheter med namngivna Christie-verk – lätt men också poänglöst. Verkets kvaliteter ligger inte i en nymodig mordmetod eller ett särdeles spänstigt detektivarbete, utan i träffsäkra människoskildringar, såväl på individnivå som kollektivt. Ämbetsbeteckningar som landsfogde och landsfiskal ger tidsfärg och leder den nyfikne läsaren till Wikipedia. Den som uppskattar Rönbloms stillsamma humor – vilket verkligen inte är svårt – får sig en trevlig stund, en stund som är värd åtminstone fyra förstoringsglas.
    0

    Lägg till en kommentar

  5. Det vanliga deckargrepp där det framtida offret inledningsvis skildras ur en extremt ofördelaktig dager har i och med denna bok kanske nått sin fulländning. Nåt gräsligare än herr Greezely kan svårligen uppfinnas. Rik som ett troll och samtidigt skriksnål; horkarl som till på köpet tilltvingar sig tjänsterna utan likvid; begiven på starkvaror men likväl fördömande samma svaghet hos andra; aldrig tvekande att mosa en medmänniska med klacken, om inte annat så för nöjes skull. Hans karaktärsfel är sålunda legio, liksom följaktligen också de personer som hyser agg mot honom. Allt är alltså ordnat för en trevlig stund, för läsaren.

    På pluskontot finns också den fantastiska beskrivningen av handeln på börsgolvet för ett femtital år sen. Somligt är känt från andra skildringar, men de återkommande utbrotten av extrem tramsighet är nya åtminstone för mig. Detaljrikedomen och livfullheten, liksom det faktum att Christopher Landon rimligen haft tillgång till förstahandsinformation från sin fader börsmäklaren, talar för att det hela åtminstone i sina huvuddelar är troget verkligheten. Se här en kulturyttring som datoriserad kommunikation förmodligen berövat oss; tur att andra tillkommit.

    Landon var mer känd för krigshistorier än deckare, och även om han (att döma av det urval jag läst) var skicklig även i denna andra genre är det beklagligt att kriminalkategorin behandlades så styvmoderligt. Den här boken är nämligen bra: en klurig mordmetod (även om det krävdes tur för att spåren skulle sopas undan), en uppsättning trovärdiga och med varsam ironi skildrade personer, samt speciella miljöer med mycket tidskänsla. Gåtan är kanske inte jättesvår, men stor sak i det: författaren har mer intresse för människor än för teknikaliteter. Fyra förstoringsglas blir det; det enda som faller ur ramen är hur protagonisten kan lura engelsmännen att han kommer från Nya Zeeland – det kunde väl ingen ha trott på när han väl öppnat munnen?
    0

    Lägg till en kommentar

Programförklaring
Programförklaring
Vi har nog alltid läst mycket (och inte alls bara deckare).


På deckarsidan består samlingarna mer av arv och antikvariatsfynd än av nyare alster. En viktig grundplåt var pappas/svärfars hyllmetrar som vi bevarar och förmerar efter förmåga. Vi samlar inte seriöst, jagar inte förstaupplagor eller så, och skicket på en del av våra volymer vittnar om flitig läsning av generationer av inregnade semesterfirare.


Vad vill vi finna när vi öppnar en deckare? Vi tror de positiva egenskaperna är desamma som i annan skönlitteratur (även om balansen kan vara annorlunda): psykologiskt trovärdiga personer; "sense of place" och även "sense of time"; och ett gott språkbruk. Så behövs det förstås en gåta, eller åtminstone ett brott, annars blir det liksom inte nån deckare utan nån annan slags roman istället. För att mildra detta i verkligheten otäcka element gör ett visst mått humor god tjänst. Det handlar ju trots allt mest om underhållning, om eskapistisk flykt till andra orter, tider och sammanhang än de vanliga.


Namnet? Inspirationen kommer förstås härifrån, men ifråga om seriositet, uppdateringsfrekvens och (ärligt talat) läsvärde kommer vi aldrig att närma oss. (Nä, en deckare behöver inte alls vara käck, men vi kom inte på nåt bättre.)

Bloggarkiv
Om oss
Om oss
Partille, Sweden
Löser gärna mordgåtor en stund på kvällen, på semestern, under julledigheter och på resor.
Kategorier
Kategorier
Läser in
Temat Dynamiska vyer. Använder Blogger. Rapportera otillåten användning.