1. Ett illa faret band, det här, men lyckligtvis finns alla sidor med – även de sista där mördaren avslöjas. Omslaget har däremot försvunnit. Särskilt tjusigt var det nog aldrig; men även ett fult omslag skyddar sitt innehåll, som i detta fall är en typisk Christie-historia, med flera mord och en oskyldig liten kärlekshistoria därtill. Det traditionella slutna sällskapet har sitt centrum i Sir Charles Cartwright, den firade skådespelaren. När en av gästerna vid hans lilla bjudning tar sig åt halsen efter drinken och säckar ihop kan ingen av gästerna, inte ens Hercule Poirot, tänka sig något mordmotiv. Men de får anledning att tänka efter igen på sidan 61 ff.

    Förutom Poirot engagerar sig flera andra av personerna i snokandet efter ledtrådar. Mot sina instinkter, men med de bästa avsikter, väjer Poirot att stå tillbaka för speciellt en av dessa amatörer, en man som behöver glänsa lite. Man ser därför mindre av belgaren i denna bok än vad som är vanligt. Detekterandet blir lite mer famlande, men gåtan håller hög kvalitet. Gärningsmannen kan man gissa sig till från dramaturgiska ledtrådar, och metoden är inte särdeles komplicerad, men motivbliden är desto klurigare.

    Boken utkom i USA år 1934, men i Storbritannien först 1935. Jag använder det tidigare årtalet här. Einar Thermænius' svenska översättning verkar ha dykt upp 1937. Invändningarna mot Thermænius' arbete har jag framfört tidigare. Karln kunde ju inte hjälpa hur språket skrevs på hans tid, men ordvalen verkar ofta sökta, även för vana läsare av trettiotalslitteratur.

    Så är det dags för sifferomdömet. Personer och miljöer håller, tycker jag, inte riktigt Christies vanliga höga klass, men motivfiguren har senare återanvänts av andra författare. Kanske kan man tänka sig tre och ett halvt förstoringsglas, med halvan motiverad av de deckarhistoriska aspekterna? Ja, så får det bli.
    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1934 christie
    0

    Lägg till en kommentar

  2. Vill man ha tidsanda i sina deckare får man väl inte klaga när sådan levereras? Ändå kan jag inte låta bli att grimasera åt boken när Harry Friberg, med en självsäker vrickning på ögonbrynen, upprepade gånger schasar ut sin nya, unga och söta bekantskap Laura i köksregionerna för att sköta markservicen. Det hela sker så otvunget och naturligt att det säkert för författaren var just så: otvunget och naturligt. Tjusig tid, femtitalet.

    Stieg Trenters berättelse framställs denna gång inte i första person; istället får man se författarens alter ego från utsidan. Självklart är Friberg intressant och tilldragande för damerna (tanken dras till Stieg Larssons Mikael Blomkvist, ett annat ställföreträdande subjekt) men läsaren slipper lyckligtvis alltför violetta beskrivningar.

    Gåtan baseras på den gamla skrönan om oxblodsglasyrens uppkomst: för att få fram den djupröda färgen måste keramikern åstadkomma en reducerande atmosfär i brännugnen, exempelvis genom att kasta in en lagom mängd animaliskt material – en död hund eller så. Vid det första tillfället i Kina ska det ha varit keramikern själv som gick åt. Endast tänderna återstår efter en sådan eldbegängelse, men just tänder ger förstås möjligheter till identifiering! Trassliga parförhållanden och oväntade ekonomiska tillgångar skymmer sikten för Friberg och Vesper Johnson innan den riktigt finurliga lösningen uppdagas.

    Språk, miljöer och gåtkvalitet lockade läsare till Trenters böcker, och Springaren faller inte ur ramen. Fyra förstoringsglas får dock räcka: bankboken dyker upp lite för behändigt.
    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1958 trenter
    0

    Lägg till en kommentar

  3. Till Komosse i Småland kommer slagdängorna två år senare än till stan. Näringarna domineras av glasbruket som gagnar mossens torv för att värma vannorna. Såna här ställen fanns det gott om mellan Växjö och Nybro, även om de flesta nog ursprungligen värmdes av träkol från milor i skogarna snarare än av torv. Den andra nödvändiga förutsättningen är järnvägen – utan dess välsignelsebringande inverkan hade Komosse näppeligen varit bebott alls.

    Bruket regeras av direktör Lesser, en duglig herre vars intressen även omfattar andra affärsverksamheter; och förändringens vindar viner, här liksom i Linåker. Glastillverkningen bär sig inte längre, och direktörn söker övertyga den övriga styrelsen (sin syster och deras operasångare till bror) samt personalen om nödvändigheten av genomgripande förändringar. För planens genomförande är han i maskopi med ortens dotter Viran, numera minsann byråchef i huvudstaden. Proceduren befinner sig i ett känsligt läge och störande inslag välkomnas ej. Alltså finns gott om starka spänningar som söker utlopp! Måntro ett litet dödsfall?

    Paul Kennet (här åter med ärtig syster Susanne) verkar ha en förkärlek för utflykter till mindre orter, där det lugn och ro som krävs för akademiskt skrivarbete kan påräknas. Även denna gång tar emellertid andra bestyr överhanden för Kennet, som tydligen tjänat ihop till en viss ryktbarhet genom tidigare fall. Konstigt att han nånsin får nåt publicerat.

    Rönbloms historia löper raskt framåt med sedvanlig esprit. Scenen med serenaden vid direktörens födelsedag kunde gott platsa i en antologi av det bästa i svensk humor. Humorn paras dock med lätt vemod: en effektiv blandning som var något av författarens specialitet.

    I handlingen spelar oäkta barns arvsrätt en viss roll; den nutida läsaren kan förvånas över att lagen inte moderniserades förrän 1970. Plats- och tidsandan för övrigt är förträffliga. Full pott kan jag inte dela ut – gåtan kunde ägnats lite mer uppmärksamhet – men detta kostar inte mer än ett halvt förstoringsglas. 4.5 får det bli.
    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1959 rönblom
    0

    Lägg till en kommentar

  4. Polisens förstatligande den första januari 1965 medförde tillkomsten av en rikskriminalpolis som bland annat bistod de lokala krafterna i särskilt besvärliga fall av grov brottslighet. För svenska deckarförfattare måste detta varit en skänk från ovan, eftersom det nu fanns en inhemsk motsvarighet till Scotland Yard; alltså kunde nu en polisutredare skeppas ut till diverse pittoreska eller på annat sätt intressanta miljöer som dessutom otvunget kunde bytas ut från bok till bok. Självklart drog Vic Suneson nytta av dessa möjligheter och placerade O.P. Nilsson på rikskrim.

    En byggarbetsplats är väl inte pittoresk på det vanliga viset, men dammbygget i Brottforsen är en utmärkt bakgrund till denna historia. Hela det lilla samhället präglas av den hastiga tillväxten på grund av bygget och inflödet av främmande, ibland långväga, specialister, som stöts och blöts tillsammans i en trots allt ganska liten grupp. Spänningarna kommer som ett brev på posten. Härtill kommer att den svällande vårfloden sätter projektet under stark tidspress, och likfynd, med krav på avspärrning och tid för brottsplatsundersökning, är sannerligen inte välkomna.

    Med tanke på tidsperioden är det kanske inte att undra på att det finns en drogvinkel också. Det amfetaminliknande medlet Preludin hade försvunnit ur den svenska farmakopén, men var tillgängligt via illegala kanaler. "Spanska bantningspiller" av motsvarande typ förekom för övrigt långt in på åttiotalet (och kanske fortfarande – vad vet jag?). I Brottforsen är den motorburna ungdomen ovanligt oregerlig, men excesserna förefaller mig drivas mest av sprit, med en Hep Stars-spelning som tändvätska.

    Personskildringarna hör vanligen till författarens styrkor, och så även här, även om den frikyrkopredikande konsumföreståndaren är överdriven. Vad språket beträffar förvånas jag lite över användningen av "gubb" som plural redan 1966. Den obligatoriska kartskissen är tydligt inspirerad av generalstabsstilen, vilket känns passande för en brottsplats i närheten av norska gränsen. Gåtans lösning, slutligen, baseras på indicier, och Nilsson får till sist förlita sig på att gärningsmannen avslöjar sig själv. Nilssons sammanfattning blir därför inte en sådan logisk tour de force som genren vimlar av. Men miljöerna räcker till fyra förstoringsglas.
    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1966 suneson
    0

    Lägg till en kommentar

  5. Många deckare tål, som tidigare konstaterats, inte att läsas om. Föremålen för betraktelserna här är däremot ofta gamla bekanta – själva spänningsmomentet är visserligen förbrukat, men en god bok har andra kvaliteter som väl kompenserar. I den omläsbara kategorin ingår vidare en betydligt mindre: deckare som med behållning kan läsas om omedelbart. Hit får man föra denna Agatha-Christie-historia. De ledtrådar och antydningar som borde fått läsaren på rätt spår är så listigt utlagda att man häpnar. Försök av andra författare i liknande riktning som jag läst kommer inte i närheten.

    Vem som går åt i den här historien framgår ju redan av titeln (den svenska titeln, "Dolken från Tunis", är inte lika meddelsam). Runt Ackroyd finns den vanliga uppsättningen av mer eller mindre avlägsna släktingar, tjänstefolk, bybor i allmänhet, en Mystisk Främling, och så Hercule Poirot förstås. Historien traderas väl av byläkaren, doktor Sheppard, som fått Poirot som granne när denne som nybliven pensionär dragit sig tillbaka till landsbygden. (Böcker om Poirot fortsatte att dyka upp in på sjuttitalet, så han måtte dragit sig tillbaka vid god vigör.) Vad tidsanda beträffar kan man något förvånas över förekomsten av heroin och kokain redan på 1920-talet; i min ålder förknippas drogbruk mest med senare epoker, sextiotal och så.

    What's not to like? Kanske har Poirot en liten aning tur när han hittar ett par fysiska ledtrådar i lusthuset, men som syns av sammanfattningen på slutet kunde lösningen uppenbarats även utan dem. Småaktigt att klaga på sånt. En av de bästa böckerna av en av genrens största författare måste förstås belönas med fem förstoringsglas.
    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1926 christie
    0

    Lägg till en kommentar

  6. När Roderick Alleyn sänds till en by i Devon för att snoka i hur hans bekant, advokaten Luke Watchman, tagits av daga hamnar han mitt i ett triangeldrama. Skön Decima har förmågan att stoppa tidens gång när hon inträder i rummet, åtminstone enligt vad närvarande manfolk intygar. Hennes extrema politiska åsikter verkar snarast fungera som en extra krydda, antingen man delar dem eller ej. Och nu har en av intressenterna alltså dött knall och fall efter måhända alltför ymnig konjaksförtäring och dartspel (även lite cyanid visade sig förekomma). Motiven ger sig själva – schersch la famm, som en av byborna uttrycker saken. Dessutom fanns det andra anledningar att göra av med karln; exempelvis hade han gott om pengar, och som om inte det räckte var han helt enkelt en stöddig och stryktäck typ. Så länge såna som han får gå lösa kommer deckarförfattarna att ha sysselsättning.

    Ngaio Marshs styrka är som vanligt persongalleriet. Även om handlingen denna gång inte direkt placerats på en teater kan hon inte låta bli att klämma in en skådespelare och en porträttmålare bland bönder, publikaner, läkare och poliser. Men är det inte slöseri att den klotrunda irländska adelsfröken inte har mer att göra? Det känns som om här finns humoristiska möjligheter som inte till fullo utnyttjats!

    Gåtan och dess lösning är av god kvalitet, men ett strömavbrott verkar komma lite extra lägligt. Förövaren utnyttjar kvicktänkt mörkret för att lägga ut ett villospår av post-hoc-typ, och därförutan vore gåtan nog lättare för Alleyn att lösa. Fem förstoringsglas vore i överkant, men fyra och ett halvt känns berättigat: ms. Marsh hör till favoriterna, och detta är en bra Marsh.
    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1940 marsh
    0

    Lägg till en kommentar

Programförklaring
Programförklaring
Vi har nog alltid läst mycket (och inte alls bara deckare).


På deckarsidan består samlingarna mer av arv och antikvariatsfynd än av nyare alster. En viktig grundplåt var pappas/svärfars hyllmetrar som vi bevarar och förmerar efter förmåga. Vi samlar inte seriöst, jagar inte förstaupplagor eller så, och skicket på en del av våra volymer vittnar om flitig läsning av generationer av inregnade semesterfirare.


Vad vill vi finna när vi öppnar en deckare? Vi tror de positiva egenskaperna är desamma som i annan skönlitteratur (även om balansen kan vara annorlunda): psykologiskt trovärdiga personer; "sense of place" och även "sense of time"; och ett gott språkbruk. Så behövs det förstås en gåta, eller åtminstone ett brott, annars blir det liksom inte nån deckare utan nån annan slags roman istället. För att mildra detta i verkligheten otäcka element gör ett visst mått humor god tjänst. Det handlar ju trots allt mest om underhållning, om eskapistisk flykt till andra orter, tider och sammanhang än de vanliga.


Namnet? Inspirationen kommer förstås härifrån, men ifråga om seriositet, uppdateringsfrekvens och (ärligt talat) läsvärde kommer vi aldrig att närma oss. (Nä, en deckare behöver inte alls vara käck, men vi kom inte på nåt bättre.)

Bloggarkiv
Bloggarkiv
Om oss
Om oss
Partille, Sweden
Löser gärna mordgåtor en stund på kvällen, på semestern, under julledigheter och på resor.
Kategorier
Kategorier
Läser in
Temat Dynamiska vyer. Använder Blogger. Rapportera otillåten användning.