1. Deckarsnidandet är vanligen en specialiserad syssla. Antingen hittar man på historier om mord och elände eller också söker man andra ämnen för sina berättelser. När, exempelvis, Henning Mankell skriver nåt som inte innehåller en mordgåta vet man därför inte riktigt hur man ska förhålla sig – och när man träffar på en deckare av en av världens mest kända barnboksförfattare blir man på samma sätt lite konsternerad. Här är det Nalle Puhs skapare A. A. Milne som varit framme; när boken skrevs var han ännu mest känd som dramatiker. När Alan Alexander sedan fått de historier han berättat för sonen Christofer Robin utgivna kom denna pyramidala succé att överskugga allt han tidigare (och senare också) fick ur sig. I skuggan hamnade, förstås, även föremålet för denna lilla betraktelse.

    En fager eftermiddag kommer Antony Gillingham promenerande till Red House för att hälsa på en god vän som är gäst i huset. Vännen visar sig vara ute på ett golfparti, men Gillingham blir ändå genast fullt sysselsatt: en låst dörr bebankas av en ung man som säger sig just ha hört ett skott avlossas därinne i biblioteket. Efter en kringgående rörelse via fönstret finner de båda männen mycket riktigt ett färskt lik, nämligen husets herres ohängde bror som just hemsökt stället. Herrn själv är spårlöst försvunnen och misstankarna faller omedelbart på honom. Inte ett dugg tilltalad verkade han vara när broderns besök först tillkännagavs, och höjda röster hade hörts från rummet innan skottet föll. Men vart tog han vägen?

    Boken är ledigt och trevligt skriven, och den från början ofrivillige detektiven Gillingham och hans vän Bill ger ett trovärdigt intryck, liksom de andra figurer som dyker upp (undantaget kan möjligen vara herr Mark, som är en av dessa excentriska brittiska gentlemen som ofta förekommer i mordgåtor). Man kan inte låta bli att försöka leta efter stilmässiga likheter med Puh, men jag kan inte hitta några. Anrättningen kryddas mer av spänning än av humor, och tigrar, kängurur och heffaklumpar lyser med sin fullständiga frånvaro. Trots dessa senare brister vill jag förläna boken fyra förstoringsglas.
    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1922 milne
    0

    Lägg till en kommentar

  2. Det tar ett tag innan själva deckarhandlingen kommer igång ordentligt i den här boken. Den första halvan ägnas åt unga Martyn Tarnes ankomst till Vulcan-teatern och till ett välkommet påhugg som påkläderska åt stjärnan, dagar före urpremiären av ett nyskrivet drama. Genom Martyns ögon ser läsaren ett sällskap av personer som Ngaio Marsh nog var ensam om att kunna hitta på.

    Författaren använder genomgående figurernas språkbruk för att blåsa liv i dem. Den som, liksom Marsh, arbetar mycket med att locka nyanser ur Bardens texter blir säkert extra känslig för sådant, men inte ens en tölp som jag kan undgå att påverkas. Jargongen mellan aktörer och övrig personal späckas av så många citat att en Shakespeare-konkordans är till viss hjälp för läsaren (där skådespelarnas samtal känns ledigt verkar dramats författare däremot mestadels påfrestande). Regissörsassistenten Jacko, ständigt närvarande och allt bestyrande, uttrycker sig som vore varje replik konstruerad i förväg, dissekerad, utochinvänd och åter hopmonterad. Ändå verkar karln bara osannolik, inte helt omöjlig: finns såna människor alls finns de säkert inom teatern! Kontrasten mellan alla dessa ordkonstnärer och den framryckande poliskåren blir så mycket större, även om till och med kommissarie Alleyn fiskar fram lite Hamlet vid behov. Det kunde väl alla engelsmän med någon bildning för sexti år sen...

    Martyn, inte Alleyn, är denna historias verkliga huvudperson. Undra på det: liksom i flera andra av Ngaio Marshs deckare – särskilt kanske "Death at the Dolphin" – känns gåtan och dess upplösning här nästan som bisaker, underordnade huvudämnet som är teatern och de människor som befattar sig med den. Trots detta är ledtrådarna tydliga och upplösningen klar, och ramhistoriens kvaliteter och de fantastiska figurerna motiverar fyra och ett halvt förstoringsglas.
    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1951 marsh
    0

    Lägg till en kommentar

  3. Den här historien börjar lovande, när berättaren (tillika kyrkoherde i den lilla byn Saint Mary Mead) redan på sidan 1 dystert förklarar för sina närmaste att församlingsmedlemmen överste Protheroe med fördel kunde tagas av daga. En prästman kan naturligtvis inte mena detta på allvar, men den tålamodsprövande herrn är impopulär i breda lager. Hänsynslös make och familjefar; påstridig kyrkvärd; hårdhänt godsägare och domare... det säger sig självt att listan över förfördelade och förorättade personer i omgivningen kan göras lång. Just vad som behövs för en givande pusseldeckare! Och kyrkoherdens yttrande förefaller närmast profetiskt när översten hittas skjuten i själva prästgården.

    Den här historien är miss Jane Marples första framträdande i långt format. Till synes vimsig men i själva verket utrustad med falkögon (ibland förstärkta med optiska hjälpmedel) och skarp slutledningsförmåga är hon en originell skapelse, men ändå mer trovärdig än Agatha Christies andra huvudfigur Hercule Poirot: denne är en skruvad karikatyr i Sherlock Holmes' anda, medan miss Marple snarare renodlar en typ som vi alla träffat på förr – åtminstone om vi nånsin bott i ett litet samhälle med centralt placerade tanter som ser, hör och vet allt.

    Gåtan här är utmärkt. Innan upplösningen har i stort sett alla bokens personer varit föremål för misstankar (undantaget miss Marple själv och hennes skvallrande medsystrar). Kanske kan man tycka att väl många dolda motiv lurar i personernas förhistorier, men personligen störs jag inte av detta. Stilmässigt är det ett lyckokast att ge ordet till kyrkoherde Clement, som med sin centrala placering i dramat och sin personkännedom är väl lämpad att leverera den nödvändiga bakgrundsinformationen. Det stillsamt humoristiska inslaget får berättarens eget hushåll bestå – med en sådan hustru blir livet aldrig tråkigt. Fem förstoringsglas.
    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1930 christie
    0

    Lägg till en kommentar

  4. När man läser många deckare under jämförelsevis kort tid lägger man småningom märke till vissa anknytningar verken emellan. Många stora deckarförfattare var och är också stora deckarläsare, och även deras romanfigurer är ibland deckarläsare eller deckarförfattare, så korsreferenserna kan dugga tätt. Därför, fair warning: läs inte dennna bok alltför snart efter "Höstvind och djupa vatten", eftersom en av de viktigaste poängerna i denna intrig där avslöjas av en av Rönbloms deckarläsande figurer! Nästan lite taskigt. Å andra sidan mumlar Poirot här drömmande om hur hans idealmordfall skulle se ut – varvid den beläste känner igen synopsis från "Cards on the table", också av Agatha Christie och också utkommen 1936. Hon måtte ha arbetat jämsides på båda historierna.

    Förhållandena i England under mellankrigstiden var lite speciella. Ekonomin hade klappat ihop i och med depressionen, och krigsveteraner såväl som annat enkelt folk hade mycket små utkomstmöjligheter. Imperiet knakade i fogarna och många av dess tjänstemän återvände till fosterjorden med mer eller mindre trovärdiga historier om vad de haft för sig i kolonierna. En osäker tid för medborgarna, men förstås en gyllene tid för deckarförfattarna!

    Den svenska översättningen från 1938, av Einar Thermænius (som översatte många av Christies verk till svenska), känns både ålderstigen och lite styltig. Pluralformer av verba sågo vi oftare fordomdags. Ordet maniakalisk återfinns förvisso i SAOB, men särskilt vanligt är det sannerligen inte. Och nog är en tystnad numera talande snarare än sägande? Lite störande blir det till slut, och trots den mycket listiga upplösningen måste totalbetyget på hela läsupplevelsen begränsas till fyra förstoringsglas. Jag måste bestämt leta upp ett exemplar på originalspråket också. Just denna bok är förresten lite schleden.
    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1936 christie
    0

    Lägg till en kommentar

  5. Med sin andra deckare, "Höstvind och djupa vatten", befäste H. K. Rönblom sin position som en av de stora svenska deckarförfattarna. Protagonisten och historielektorn Paul Kennet introducerades redan i "Död bland de döda" och får här sällskap av en pigg syster. Syskonparet dväljes i Sundhamn, som har åtminstone halva namnet och en stadsplanereviderande eldsvåda gemensam med Sundsvall.

    Dödsfallet som sparkar igång handlingen antas först vara ett pojkstreck som gått snett och sedan en galnings verk, men Kennet sväljer ingendera förklaringen utan börjar sitt försiktiga nystande. Den avgränsade krets av möjliga gärningsmän som tarvas för en traditionell pusseldeckare bestås av ledningen i den lokala godtemplarlogen, som skildras liv- och insiktsfullt (författaren var själv aktiv i rörelsen). Bland övriga personer må nämnas stadens allvarsamme drätselkamrer, som Kennet bekantar sig med på en kulturell soaré och som bidrar med viktiga upplysningar; samt den Hildor-Peterzohn-liknande figur som först, till allmän belåtenhet, utpekas såsom skyldig till illdådet. (När vox populi väl har talat kämpar vidare sanningssökande i uppförsbacke, oavsett hur fel det blivit.)

    Stilmässigt är Rönblom som tidigare nämnts svårefterliknelig: han formulerar sig med humor och precision men utan överflödigheter. Syskonen Kennets rappa inbördes konversation bidrar till att hålla tempot uppe – syster Susanne får spela rollen av en sorts Dr. Watson (minus dennes pompositet och tjockskallighet) som flitigt refererar till de kanoniska verken. Under Kennets avslutande utläggning av förhållandena vänder sig författaren i en fotnot direkt till läsaren och anger stillsamt numren på de sidor där de avgörande ledtrådarna som hastigast skymtat förbi. Service!

    Boken var den första som blev belönad med Expressens Sherlock-pris. Inte heller jag kan nämna någon bättre svensk deckare från 1955. Rönblom själv skrev näppeligen något bättre nånsin. Fem förstoringsglas.
    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1955 rönblom
    0

    Lägg till en kommentar

  6. Julfirandet blir inte som planerat för familjen Lee. Anfadern Simeons enträgna inbjudan har visserligen hörsammats av ättlingarna (av vilka somliga inte träffats på tjugo år) och i luften svävar vissa förhoppningar om försoning och helgtrevnad. I helskotta! Simeons huvudsyfte verkar snarare ha varit att få ett tillfälle att samtidigt berätta för alla sina söner vilka värdelösa sillmjölkar de är; att de inte ens skulle dugt till att kånka fram pilsner åt sin far när denne var i sin krafts dagar; att den charmerande dotterdottern som just dykt upp från Spanien är en alltigenom klämmigare person; samt att han (Simeon) planerar att mycket snart göra genomgripande ändringar i sitt testamente. Snacka om att sticka ut hakan – men så går det som det går också.

    När Hercule Poirot, tillsammans med sin gode vän överste Johnson, infinner sig har lokalpolisen Sugden redan spärrat av rummet med liket och allt blodet. Att rummet varit låst inifrån är inget större mysterium: tydligen har nyckeln vridits om utifrån med hjälp av en tång genom nyckelhålet. Värre är att lista ut var alla familjemedlemmar och tjänstefolk har befunnit sig precis när bullret av ett slagsmål hördes och det ohyggliga skriet genljöd.

    Agatha Christie har plockat ihop en god Poirot-historia, med en klipsk och oväntad lösning. Trots titeln saknas julstämningen, som återges bättre på annat håll. Fyra förstoringsglas räddas av de i backsegeln pinsamt uppenbara ledtrådarna som är så lätta att missa vid första läsningen, samt av den unga spanjorskan Pilar som är en okonventionellt frisk fläkt genom den instängda atmosfär som trots kallrasande fönster och rykande koleldar dominerar engelskt hemliv på trettiotalet.

    Första ägaren till vårt exemplar hette bestämt Franzén och köpte boken 1978. Förnamnet har vi däremot inte lyckats tolka. Någon?
    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1938 christie
    0

    Lägg till en kommentar

  7. John Dickson Carr, det slutna rummets mästare, var en mycket produktiv herre – såpass produktiv, förefaller det, att hans eget namn så att säga inte räckte till för allt han ville ha ur sig, och alltså kom pseudonymer till användning. Läsaren märker snart att böcker av Carter Dickson har ett humoristiskt anslag, medan de verk som attributerats till Carr själv drar mer åt Goth-, skräck-, eller thrillerhållet, inte sällan med en ockult knorr – what's your pleasure? Distinktionen är till och med tydlig nog för att användas som ledtråd av Agatha Christie.

    Här har handlingen placerats i Paris' galanta salar, vilka redan under mellankrigstiden verkar ha härbärgerat ett nöjesliv som inte står det nuvarande långt efter. Var etablissemanget tillräckligt risqué fick de partajandes identiteter helt enkelt skyddas med hjälp av masker. En miljö som gjord för att blanda bort identiteter, och mycket riktigt (tänker deckarläsaren) börjar det dyka upp ihjälknivade unga damer runt en av Montmartres mest exklusiva klubbar. En av dem upptäcks rentav i skräckkabinettet i det till klubben gränsande vaxmuseum som omnämns i titeln.

    Atmosfär i rum och tid saknas sannerligen inte i denna historia, och personerna och deras drivkrafter är inte alltför svåra att svälja (möjligen undantaget detektiven Bencolin och hans nemesis). På minussidan noteras att själva gåtan är betydligt enklare än vad man väntar sig i en Carr-deckare. Vem som äger klubben gissar man nästan bums. Tre förstoringsglas blir det: läsvärd, men inte mer. Författaren kunde betydligt bättre.
    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1932 carr
    0

    Lägg till en kommentar

Programförklaring
Programförklaring
Vi har nog alltid läst mycket (och inte alls bara deckare).


På deckarsidan består samlingarna mer av arv och antikvariatsfynd än av nyare alster. En viktig grundplåt var pappas/svärfars hyllmetrar som vi bevarar och förmerar efter förmåga. Vi samlar inte seriöst, jagar inte förstaupplagor eller så, och skicket på en del av våra volymer vittnar om flitig läsning av generationer av inregnade semesterfirare.


Vad vill vi finna när vi öppnar en deckare? Vi tror de positiva egenskaperna är desamma som i annan skönlitteratur (även om balansen kan vara annorlunda): psykologiskt trovärdiga personer; "sense of place" och även "sense of time"; och ett gott språkbruk. Så behövs det förstås en gåta, eller åtminstone ett brott, annars blir det liksom inte nån deckare utan nån annan slags roman istället. För att mildra detta i verkligheten otäcka element gör ett visst mått humor god tjänst. Det handlar ju trots allt mest om underhållning, om eskapistisk flykt till andra orter, tider och sammanhang än de vanliga.


Namnet? Inspirationen kommer förstås härifrån, men ifråga om seriositet, uppdateringsfrekvens och (ärligt talat) läsvärde kommer vi aldrig att närma oss. (Nä, en deckare behöver inte alls vara käck, men vi kom inte på nåt bättre.)

Bloggarkiv
Bloggarkiv
Om oss
Om oss
Partille, Sweden
Löser gärna mordgåtor en stund på kvällen, på semestern, under julledigheter och på resor.
Kategorier
Kategorier
Läser in
Temat Dynamiska vyer. Använder Blogger. Rapportera otillåten användning.