1. Barnen berättar ibland en historia om nån taxidermiutställning, där en skylt tillkännager att man bakom en gardin kan skåda världens farligaste djur. Den illusionslöse deckarkonsumenten förvånas inte över poängen, som är att gardinen döljer en spegel. Kerstin Ekman tar detta koncept ett steg längre i denna bok: efter läsningen är man helt övertygad om att även en alldeles lugn och rimlig person under vissa omständigheter kan drivas till mord. Sannerligen en skrämmande insikt, speciellt under älgjakten, den årliga Sankt Hubertusrit då just sådana lugna och rimliga personer dräller omkring i markerna med skarpladdade kulvapen.

    Ekmans förträfflighet som författare har jag brett ut mig om tidigare, och Dödsklockan avviker inte från mönstret. Redan det första kapitlet levererar mer spänning än vad som ryms i många hela böcker. Själv jagar jag inte, men skildringarna av drev och pass, av ståndskall och anfåddhet, av blöta raggsockar och kallt stål är klockrena och så påtagliga att man kan känna villebrådets andedräkt.

    Intrigen här är inte gåtedriven och utredande poliser tar inte heller så stor plats: spelet inom jaktlaget är det viktiga. Som deckare når boken därför inte upp till full pott, men fyra förstoringsglas skulle den här författaren nog klara utan att ha ihjäl en enda person. Här blir det fyra och ett halvt.
    0

    Lägg till en kommentar

  2. I regel är en deckare avsedd att vara underhållning för stunden, och därmed punkt; men några har högre syftning. P.D. James' historier försvinner inte ur minnet i brådrasket, och Ecos Rosens Namn kan med behållning läsas upprepade gånger och på flera plan. Men trots den livliga förekomsten av präster i de engelska guldålderverken är det nog bara G. K. Chestertons noveller om Fader Brown som lika gärna kan läsas som små predikningar.

    Författaren hörde till det tidiga nittonhundratalets brittiska litterära titaner. I hans enorma produktion finns flera teaterpjäser, dussintals böcker, hundratals dikter och noveller samt tusentals essäer, varibland novellerna om den obetydlige lille prästen Fader Brown nog fått bredast uppskattning. Volymen här innehåller åtta historier fördelade på knappt 200 sidor, så det finns inte plats att brodera för mycket. Brown observerar fakta, inser hur brottet gått till, och förklarar för närstående hur det kristna budskapet och sinnelaget bidrar till (eller rentav möjliggör) lösningen till gåtan. Eftersom Skriften inte innehåller så mycket om finurliga mordmetoder baseras resonemangen mest på den mänskliga naturen, dels hos offer och förövare och dels hos de bortfintade åskådarna.

    Den som har svårt att tåla kristen apologi kan säkert störas av Browns små utbrott i den riktningen. Vi andra ger boken åtminstone tre och ett halvt förstoringsglas. Språket är spänstigt och huvudpersonen själv är starkt levande, men övriga inblandade blir med nödvändighet summariskt skildrade, och gåtorna och deras lösningar blir också lite rumphuggna. Men läs föralldel ändå: här erbjuds en av genrens stora klassiker i kortkort format!
    0

    Lägg till en kommentar

  3. Kan en deckare se ut hur som helst, eller är detta bofinkens privilegium? Frågan svävar i natten framför läsaren som slår igen denna bok. Lurviga fyrfotadjur, får närmare bestämt, med vissa antropomorfa drag står här för detekterandet efter att deras herde en morgon hittats fastnaglad i marken förmedelst en spade. Som man kan tänka sig är det besvärligt för dem: förutom att de i allmänhet har dåligt minne och lätt lockas att ägna sig mer åt det saftiga gräset än åt eventuella ledtrådar har de rätt taskig koll på hur människosamhället egentligen funkar. Vissa insikter har de fått genom att lyssna på sin herdes högläsning av tantsnuskromaner; turligt nog kan de förstå människors språk, men motsatsen gäller förstås inte.

    Handlingskraftiga djur som huvudpersoner påträffas minsann inte uteslutande i barn- och ungdomslitteratur: Duncton Wood är ett någorlunda modernt exempel på furry-böcker med vuxnare teman. Och det är mer än bara ludenheten som går igen. I båda böckerna visar sig ett av hjältedjuren (här samuraibaggen Othello, skockens enda svarta får...) ha en personlig levnads- och kampsportsguru på playback inne i huvut. Lite Yoda, sådär.

    Egentligen är jag nog orättvis. Boken är inte så dum, även om det ligger nära till hands att bli raljerande. Fårtillvaron och interaktionerna inom flocken skildras både nyansrikt och fyndigt. På en deckarskala kan vi emellertid inte komma högre än till två förstoringsglas: djurkonstruktionen skymmer för mycket av de mellanmänskliga relationer som tjänar som både bakgrund och motiv i en vanlig mordhistoria.

    Leonie Swann (pseudonym) fick oavsett vad jag tycker till ett vackert genombrott med denna debutbok. Inga andra böcker verkar sedan dess ha framkommit under detta namn. One-hit wonder?

    [Tack till Mille som hjälper till att demonstrera.]
    0

    Lägg till en kommentar

  4. I denna Vic Suneson-historia får O.P. Nilsson och hans lag sällskap av en ny förmåga: assistenten Tomas Gruck, en en man med bred och ovanlig bakgrund och ett starkt människointresse. Ett par år på driven i Europa (ovanligt dåförtiden, när världsdelen varit i krig för inte alltför länge sen) har bland annat gett honom goda kunskaper i spanska, något som visar sig komma till nytta. Fast det anar man knappast när liket först dyker upp, ingjutet under ett östermalmskt betonggolv och utan vare sig huvud eller händer. Vem var hon?

    Kanske är det Grucks humanistiska tillvägagångssätt – mer samtal, mindre laboratoriejobb – som gör att Sunesons goda sidor här framträder extra tydligt. Personerna i den traditionella förteckningen först i boken (förekommer såna annat än i deckare av vissa årgångar?) får tid att utvecklas, inte alla så ingående men dock så att alla får liv och ger liv till helheten: den nerdekade pensionerade översten; den resignerade glasmästaren; den lätt fåfänga doktorinnan; den barska portvaktstanten; ...

    Tidstecken finns gott om – ett är nog hur man vid denna tid såg på sexuella övergrepp. Och hur kunde man slumpragga per telefon innan Heta Linjens tid? Samtalen på medelhavspartyt rör dåtidens aktuella ämnen. Grucks skägg medför slutligen många kommentarer. Har detta nåt att göra med 1963 års stora TV-skandal? Mja, denna framträdde ju inte förrän i november. Vid det laget var boken rimligen redan i tryck.

    Gåtan är lagom besvärlig och i och med den sista vändningen faller motivet också på plats. Detta är faktiskt ett av Sunesons starkaste nummer. Fem förstoringsglas.
    0

    Lägg till en kommentar

  5. När kriminalassistenten Ancher kallas ut för att skära ner en självspilling går de rutinmäsiga frågorna inte riktigt som väntat. Den döde verkar ha varit på ett glimrande humör in i det sista och några kärleksbekymmer (som antyds i avskedsbrevet) verkar karln aldrig ha haft, förutom att hålla ordning på de många objekten. Det där brevet verkar för övrigt lite konstigt formulerat. Kanske översättningen från danskan spelar oss ett spratt. Eller?

    Torben Nielsen använder procedurdeckarupplägget till dels, men släpper också in läsaren i huvudena på andra personer. Med lite sämre humör och en avpassad dosis problem i yrkes- och privatliv skulle kommissarie Ancher varit en schablonutredare – han har i alla fall åldern inne. Istället ger han överlag ett harmoniskt intryck, och hans och de övriga utredarnas mellanhavanden präglas av lite lagom godmodigt tjôt. Med den danska bakgrunden föreslår ordet "gemyt" närmast sig självt. Kontrasten med ett anslutade mordfall blir desto starkare, men författaren undviker det numera vanliga frossandet i gräsligheter. Tack för det!

    Köpenhamn och sjuttiotalet finns i bakgrunden, men framträder inte särskilt starkt. Det som stannar kvar hos läsaren är snarare Anchers och medarbetaren Riegers utmärkta förhörsteknik. Författaren var själv polis i många år och man anar inspiration från verkligheten. Gåtans lösning framträder stegvis och man känner aldrig att Ancher utför övermänskliga deduktionsbedrifter.

    Helheten är klart lyckad och jag vill uppspåra Nielsens andra böcker. (Denna hittade jag hos Gunnar Sander i Lund.) Fyra förstoringsglas.
    0

    Lägg till en kommentar

  6. Disponent Fredner är en obehaglig typ. Ekonomiskt har han tummen i ögat på halva byn, och på sistone har han börjat blanda sig i det lokala kärlekslivet också. Skön Eivor saknar inte tidigare beundrare precis, så när det plötsligt lyser för henne och disponenten går det chockvågor genom det unga Nissafors.

    Med denna bok återvänder Jan Ekström till Gislavedstrakten där "Träfracken" utspelade sig; Nissafors är förstås en ännu mindre ort och miljön följaktligen ytterligare lite lantligare. Ålfisket är en naturresurs som har erkänt värde, och disponenten bevakar svartsjukt en ålkista ur vilken fångsten mysteriöst verkar försvinna. Ett än större mysterium är hur disponenten själv, ihjälslagen, kommer att hamna inuti ålkistan som är låst utifrån. Och nyckeln finns minsann i likets ficka! Kriminalarn Bertil Durell får alltså en verkligt knepig slutna-rummet-gåta att lösa.

    Personen Durell är väl hopkommen, med lagom mycket karaktär för att inte överflygla historien som ska berättas. Ekströms stil är spänstig och underhållande, och handlingen är väl förankrad i rum och tid. Dansbanebesök med spritförtäring och slagsmål hör förstås till bilden, liksom nattligt umgänge på höskullen. Med tanke på tillkomståret, 1967, förvånas man däremot över semesterresor till Sunny Beach i Bulgarien och över att ett popband faktiskt heter Poodles. Jag trodde nog att båda dessa företeelser hörde 2000-talet till.

    "Ålkistan" är helt enkelt det bästa jag hittills läst av Jan Ekström. Fem förstoringsglas betyder utmärkt.
    0

    Lägg till en kommentar

Programförklaring
Programförklaring
Vi har nog alltid läst mycket (och inte alls bara deckare).


På deckarsidan består samlingarna mer av arv och antikvariatsfynd än av nyare alster. En viktig grundplåt var pappas/svärfars hyllmetrar som vi bevarar och förmerar efter förmåga. Vi samlar inte seriöst, jagar inte förstaupplagor eller så, och skicket på en del av våra volymer vittnar om flitig läsning av generationer av inregnade semesterfirare.


Vad vill vi finna när vi öppnar en deckare? Vi tror de positiva egenskaperna är desamma som i annan skönlitteratur (även om balansen kan vara annorlunda): psykologiskt trovärdiga personer; "sense of place" och även "sense of time"; och ett gott språkbruk. Så behövs det förstås en gåta, eller åtminstone ett brott, annars blir det liksom inte nån deckare utan nån annan slags roman istället. För att mildra detta i verkligheten otäcka element gör ett visst mått humor god tjänst. Det handlar ju trots allt mest om underhållning, om eskapistisk flykt till andra orter, tider och sammanhang än de vanliga.


Namnet? Inspirationen kommer förstås härifrån, men ifråga om seriositet, uppdateringsfrekvens och (ärligt talat) läsvärde kommer vi aldrig att närma oss. (Nä, en deckare behöver inte alls vara käck, men vi kom inte på nåt bättre.)

Bloggarkiv
Om oss
Om oss
Partille, Sweden
Löser gärna mordgåtor en stund på kvällen, på semestern, under julledigheter och på resor.
Kategorier
Kategorier
Läser in
Temat Dynamiska vyer. Använder Blogger. Rapportera otillåten användning.