Kan en deckare se ut hur som helst, eller är detta bofinkens privilegium? Frågan svävar i natten framför läsaren som slår igen denna bok. Lurviga fyrfotadjur, får närmare bestämt, med vissa antropomorfa drag står här för detekterandet efter att deras herde en morgon hittats fastnaglad i marken förmedelst en spade. Som man kan tänka sig är det besvärligt för dem: förutom att de i allmänhet har dåligt minne och lätt lockas att ägna sig mer åt det saftiga gräset än åt eventuella ledtrådar har de rätt taskig koll på hur människosamhället egentligen funkar. Vissa insikter har de fått genom att lyssna på sin herdes högläsning av tantsnuskromaner; turligt nog kan de förstå människors språk, men motsatsen gäller förstås inte.

Handlingskraftiga djur som huvudpersoner påträffas minsann inte uteslutande i barn- och ungdomslitteratur: Duncton Wood är ett någorlunda modernt exempel på furry-böcker med vuxnare teman. Och det är mer än bara ludenheten som går igen. I båda böckerna visar sig ett av hjältedjuren (här samuraibaggen Othello, skockens enda svarta får...) ha en personlig levnads- och kampsportsguru på playback inne i huvut. Lite Yoda, sådär.

Egentligen är jag nog orättvis. Boken är inte så dum, även om det ligger nära till hands att bli raljerande. Fårtillvaron och interaktionerna inom flocken skildras både nyansrikt och fyndigt. På en deckarskala kan vi emellertid inte komma högre än till två förstoringsglas: djurkonstruktionen skymmer för mycket av de mellanmänskliga relationer som tjänar som både bakgrund och motiv i en vanlig mordhistoria.

Leonie Swann (pseudonym) fick oavsett vad jag tycker till ett vackert genombrott med denna debutbok. Inga andra böcker verkar sedan dess ha framkommit under detta namn. One-hit wonder?

[Tack till Mille som hjälper till att demonstrera.]