1. I 1930-talets New York (och kanske än i dag förresten? Vad vet jag?) hände det att förmögna personer helt enkelt bosatte sig i en hotellsvit. Varför inte? Med all hotellets service nära till hands och ett, rimligen förmånligt, långtidskontrakt på sviten som också tillät att inredningen ändrades enligt den boendes önskemål kunde man kombinera de bästa aspekterna av privat- och hotellboende. Upplägget hade också fördelar för pusseldeckarförfattare (som Ellery Queen), eftersom "privata" utrymmen omges av dörrar ut till en omgivning med miljoner möjliga förövare, och eftersom olika hotellanställda kan posteras på lämpliga platser för att, åtminstone till synes, säkerställa att ingen kommer förbi utan att observeras.

    På Hotel Chancellor bor flera medlemmar av familjen Kirk: den sjuklige gamle patriarken och hans vuxna barn (son och dotter). Vänner, affärskontakter och andra bekanta kommer och går, men fyndet av ett lik i sonen Donalds kontor (också i ett hotellrum...) vänder upp och ned på de vanliga rutinerna. Turligt nog råkar Ellery Queen vara på besök när fyndet görs, men till och med denne förbryllas av hur mördaren ställt till rummet och likets klädsel. Allt har vänts upp och ned och bak och fram, men inget är egentligen skadat. Vad kan det finnas för skäl för en mördare att öda tid på sådant snarare än att snarast lämna platsen via den olåsta dörren och brandtrappan? Eller är det kanske inte mördaren som stått för omflyttningarna?

    För den välbärgade var trettiotalets New York en tid när herrar klädde om till middag, när frimärkssamling var en vanlig hobby, när kortvågsradio hade införts i polisbilarna och när starka hedersbegrepp fortfarande styrde samvaro och partnerval. Det sistnämnda förhållandet gjorde att eventuella snedsteg måste förtigas, och personer kunde därför ruva på viktiga hemligheter som inte på villkors vis fick avslöjas. Så kan det väl fortfarande vara, men hemligheternas natur är oftast annorlunda. Deckarintrigerna tjänade hur som helst på det.

    I denna bok kommer Queen-deckarnas alla goda sidor i dagen. Gåtan är verkligt knepig, men alla ledtrådar framläggs innan författaren framställer en utmaning till läsaren, så nog är det fair play alltid (vilket dock inte hjälpte mig vid första genomläsningen). Själva tillvägagångssättet är till och med klurigare än i de flesta Dickson-Carr-böcker – kanske rent av för invecklat; det är svårt att visualisera hur det hela gick till, trots en detaljerad beskrivning. När metoden till slut klarlagts finns i alla fall bara en möjlig gärningsman. Fyra och ett halvt förstoringsglas får det bli.
    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1934 queen
    0

    Lägg till en kommentar

  2. Marcus Pottermack, Esq., är i trångmål. Efter år av framgångsrika affärer i USA har han, utan att vara utgammal, valt att dra sig tillbaka till en liten engelsk by av den typ som trägna läsare av klassiska deckare känner väl. Respekterad av grannarna, ekonomiskt oberoende och med tid till förfogande för allsköns hobbyintressen slår han lovar runt en ung och tilldragande änka i, verkar det, helt och hållet hedersamma avsikter. En man med en ansikte att förlora, alltså, och därför ett potentiellt offer för en samvetslös utpressare, för det fall något mindre passande finns i hans förflutna. Och visst finns där något. . .

    R. Austin Freemans böcker populariserade den omvända detektivromanen, där brottet först beskrivs i detalj och brottslingen alltså är känd redan från början. Skillnaden mot den klassiska "whodunit"-historien är ändå mindre än vad man kan tro: i båda fallen inbjuds läsaren att identifiera de ledtrådar som pekar ut den skyldige. Facit tillhandahålls här av Dr. Thorndyke, som i sitt detekterande förlitar sig mer på tekniska spår än på psykologiska resonemang. I TV-termer kan man kanske tänka sig en kombination av Columbo och CSI? Freeman själv var läkare och ska ha satt en ära i att övertyga sig om att alla experiment och metoder var korrekt återgivna (fast katten vet om han faktiskt kunnat verifiera alla grepp ur denna historia).

    Det noggrannt tekniska anslaget hos problemlösaren går igen i historien, som överflödar av detaljerade beskrivningar utan att för den skull kännas nämnvärt överlastad; författaren anknyter till personernas tankar och känslor inför varje steg i de komplicerade scheman som jägare och jagad följer. Prosan känns också (därför?) mer lättflytande än vad som kunde förväntas av en så faktaspäckad text.

    På minussidan noteras att Thorndykes genombrott känns aningen enkelt vunna, och att upplösningen inte bidrar så mycket till läsupplevelsen – det är ju redan bekant hur allt har gått till. Till fyra förstoringsglas räcker det hela i alla fall.
    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1930 freeman
    0

    Lägg till en kommentar

  3. För Helena Polonis deckarproduktion finns något så ovanligt som ett tydligt formulerat program skrivet av författaren själv. Beståndsdelarna, förutom kriminalgåtan förstås, bör vara

    1. en högkyrklig präst, 2. samhällsbevarande och talföra damer i mogen ålder, 3. gärna några bra matrecept, allt 4. i pittoresk småstadsmiljö med anor.

    Ett slags destillat av mästare som Allingham, Sayers och Christie, alltså, med matrecepten som extra krydda. Märkligt egentligen att en såpass epigonistisk utgångspunkt kan resultera i verk med sådana kvaliteter som detta...

    I enlighet med programmet finns här ett finfint persongalleri, där prästen för övrigt spelar betydligt mindre roll än damerna. Gåtan är subtilare än de flesta man stöter på hos föregångarna: förutom det händelserika huvudspåret finns ett bakgrundsskeende "under ytan", och lösningen av det hela inbegriper ett par oväntade komponenter som man, förstås, borde sett. Och matrecepten är inte bara dekoration: ge akt på dem!

    Inte heller stilmässigt har förebilderna plankats rakt av. Hustrun påpekar likheter med Birger Sjöberg och "Kvartetten som sprängdes": psykologisk skarpsyn och vardagslivets små absurditeter, allt skildrat med precis formuleringskonst som låter läsaren ana ett överseende Mona-Lisa-aktigt leende. Detta tål sannerligen att att läsas igen.

    Det avbildade bokexemplaret kommer faktiskt från Partille bibliotek, tryckt 2001 i nyutgåva. Vi kommer att hålla ögonen öppna på antikvariaten framöver. Ingen samling av svenska deckare är komplett utan denna. Fem förstoringsglas! Med gratulationer från juryn!
    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1956 poloni
    0

    Lägg till en kommentar

  4. Det vanliga pusseldeckarschemat kan enkelt sammanfattas såhär: ett lik påträffas, varefter deckarn uppbådar all sin klurighet för att identifiera den skyldige (vilket förstås kan kräva att liket först identifieras). Margot Bennett roar sig med att vända på konventionerna. Ett litet privatplan har försvunnit över Irländska sjön med pilot och alla passagerare. Fyra personer var inbokade för flygningen, alla fyra är försvunna, men samstämmiga vittnesuppgifter talar om att bara tre passagerare gick ombord innan planet lyfte. Har kanske den fjärde iscensatt kraschen och schappat, eller finns det nån annan förklaring? (Polisen försöker alltså inte utröna vem som är död utan tvärtom vem som eventuellt har klarat sig, och uppgiften kompliceras av att karln inte står att finna. Raka motsatsen till när man hittar ett okänt men påtagligt lik i växthuset, alltså.)

    Historien berättas från två tidsperspektiv: dels post-mortem, när poliserna försöker bringa reda i röran efter att planet försvunnit, och dels medan dramat utvecklar sig. Aktörerna i detta drama är en färgstark samling. En dåre och hans pengar är snart skilda åt, heter det, och runt dåren och familjefadern Wade kretsar en brokig samling matfriare, sol-och-vårare och andra mer eller mindre ljusskygga individer. Wades döttrar ser maktlösa på medan familjens tillgångar föröds. Vem (om någon) av alla bifigurer kan man lita på?

    Tids- och platsandan spelar mindre roll i denna historia. Den miljö som beskrivs är mest ett socialt landskap av rufflare och offer, men detta skildras desto bättre; särskilt naturparasiten Henry är starkt levande. Gåtan är inte alls dum men den avgörande ledtråden presenteras lite väl uppenbart. Fyra förstoringsglas.
    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1955 bennett
    0

    Lägg till en kommentar

  5. Den här boken skulle kunnat heta "Den ofrivillige mordutredaren". Paul Kennet, Rönbloms återkommande protagonist, hamnar i lilla Linåker i Roslagen för att konvalescera efter en skottskada (det handlar mest om sjukgymnastik). Mitt för näsan på karln avbryts teaterföreställningen vid skördefesten av ett tjut: ett lik har påträffats. Lektor Kennet kämpar emot, hans huvuduppgift är ju faktiskt att bli frisk och återvända till sin gymnasieklass, men klurigheterna staplas på varandra, och till slut kan han helt enkelt liksom inte värja sig. Kärleken är evig men föremålen växlar, hade man väl sagt om det var damer han återfallsmissbrukade.

    I Linåker får läsaren all tids- och platsanda som kan önskas. Hela glesbygdsavfolkningsscenariot från min Smålandsbarndom finns återgivet. Handelsboden är på fallrepet pga bristfälligt underlag, skolan har klappat igen och katten vet om komministern finns kvar om nåt år. Stockholm suger (och ännu inte i den nusvenska meningen!); byborna vill lite var ta sig till storstan och lämna den efterblivna hålan åt sitt öde. Inspiration finns i form av byns dotter: sångerskan Chris Nixon (née Kristina Nilsson, tillika upptäckare av liket enligt ovan), som börjat en nationell och småningom kanske internationell karriär. Vemodigt så det förslår är det i alla fall. (En nutida läsare kan söka tröst i att de 2 timmar Stockholmsresan tar är halverade idag, och sålunda är orten inom pendelhåll. Handelsboden erbjuder numera förmodligen prosciutto, fyra sorters espressokaffe och åtta sorters olivolja, samt utlämningstjänster för apotek och systembolag. O tempora! O mores!)

    "Bok över obefinliga" fick Expressens Sherlock-pris 1962 för bästa svenska deckare. Jag anar att det var de sista tre sidorna som gjorde't. Jag stannar på fyra eller fyra och ett halvt förstoringsglas eftersom gåtan kunde varit något svårare. Hur miljö- och personbeskrivningen skulle kunna förbättras är dock svårt att se.
    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1962 rönblom
    0

    Lägg till en kommentar

  6. År 1962 var Agatha Christie redan 72 år gammal, men skulle i ytterligare tio år komma att upprätthålla sin flitiga produktion. Miss Marple, den blida och synbart skröpliga men skarpsinniga problemlöserskan i detta verk, var med år 1930 re'n ("Murder at the vicarage") och var re'n gammal då. Det var nu ett tag sen jag läste någon tidigare Marple-deckare, så jag minnns inte riktigt hur tantens tillvaro tedde sig när författarinnan var yngre. Här märks tydligt miss Marples irritation över att bli betraktad som mindre vetande bara för att man är till åren. Kanske kan något av detta varit självupplevt.

    Scenen för brottet är återanvänd från en tidigare Marple-deckare ("The body in the library", 1942), men det ståtliga herrskapshuset har nu sålts till en filmdiva som gjort om alltihop. De flertaliga pastellfärgade badrummen blir föremål för kommentarer när ortens husmödrar går ronden under den stora mottagning som de nyinflyttade ställer till med. (Säkert hade de installerat centralvärme också.) Tillställningen fortlöper hur som helst i fröjd och gamman tills en av gästerna säckar ihop efter en ynka daiquiri och tvärdör på stället. Förgiftning är det, men vem kunde tänkas önska mrs. Badcock ur tiden? Eller var offret kanske inte det avsedda?

    Gåtan håller god Christie-klass, men mäter sig kanske inte med författarens allra bästa. Något lite kunskap ur en vanlig läkarbok kommer till nytta för den som vill finna lösningen. Christies förmåga att välja den minst sannolika mördaren (the least likely suspect) är så känd att den till och med förekommer i dialogen: en bifigur tycker att hon själv måste vara minst sannolik och därför trolig förövare! Men så kan det ju inte vara: det vore för lätt, och då skulle inte boken vara värd sina fyra förstoringsglas.

    Här och var märks översättningen, vilket förstås inte är meningen. Ett filmbolags produktionsanläggning borde väl kallas studio på svenska, snarare än ateljé? Eller har bruket ändrats sedan 1962? Och inte kan väl ett snabbköp vara varg i veum heller, oavsett hur illa man tycker om det!?
    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1962 christie
    0

    Lägg till en kommentar

  7. Huvudbeståndsdelarna i Stieg Trenters böcker ändrar sig föga från volym till volym. Mosaiken kan visserligen bilda ett mer eller mindre lyckat helt; och ibland saknas någon del i pusslet, eller också har det behagat författaren att lägga till några bitar utöver de vanliga; men Trenter betyder statusfotouppdrag för Harry Friberg, flyg och tåg och hotell och telegram som det anstår en man i farten, ranka vackra damer, kryptiska samtal med den kufiske Vesper Johnson, samt tillfredsställande mat och dryck (speciellt Carlsberg – sponsrade de karln eller!?).

    Och Stockholm, förstås. Staden skildras alltid med den förälskades röst och med säker blick för dess skönhetsvärden och rika historia. Nån gång ibland förflyttar sig händelserna till annan ort (Göteborg i "Eld i håg", Neapel i "Narr på nocken"), men då brukar beskrivningarna bli plattare och handla mer om utanverk än om kulturhistoria. Man får intrycket att författaren med en synopsis i bakfickan gjort en researchresa till orten, strövat omkring några dagar och samlat intryck och miljöer, och sen åkt hem för att skriva. Här i "Skuggan" är det Danmarks huvudstad som får den äran. Jag är inte bättre hemma i Köpenhamn än andra forna Lundastudenter, men de flesta av miljöerna känner jag ändå igen från kvarteren runt Strøget och Købmagergade, så längre bort än gemene turist verkar författaren inte strövat. (Men går det verkligen att slinka in på Hvide Lam på Kultorvet utan att varenda käft i lokalen märker det? Jag minns stället som obetydligt större än två tågkupéer.)

    Fribergs Köpenhamnsbesök föranleds av ett fotojobb för Burmeister & Wain men kommer snart att domineras av omständigheterna kring skådespelaren Alfred Stoermans alltför tidiga bortgång. Den förut hyllade aktörens beteende har på senare tid blivit oberäkneligt och manus till sista kapitlet av hans memoarer har inte som avtalat inkommit till förlaget. Har någon haft intresse av att hejda slutleveransen? Fribergs snokande sker mot en bakgrund av internationellt nattklubbande (det är tydligen inte bara svenskar som ser Köpenhamn som Nordens Gomorra). Gåtans lösning är psykologiskt finurlig men svår att praktiskt acceptera. Tre förstoringsglas kan vara lagom.
    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1960 trenter
    0

    Lägg till en kommentar

  8. Omständigheterna kring morden i P.D. James' böcker är sällan spektakulära, och lösningen hänger aldrig på kännedom om nåt exotiskt gift eller på att pistolen halats upp i ett träd med en gummisnodd. Den eftertänksamme Adam Dalgliesh lägger istället stor vikt vid att förstå de psykologiska egenskaperna och drivkrafterna hos alla inblandade, sig själv inberäknad. Läsaren anar att James själv har samma läggning: hennes skarpa observationsförmåga reflekteras på snart sagt varje sida. Och i just "A mind to murder" kretsar handlingen kring en psykiatrisk klinik, varför många av de övriga personerna bidrar med egna observationer i samma anda, antingen i dialogen eller via det förstapersonsperspektiv som författaren ofta anlägger. Men det blir aldrig för mycket av det goda: yttre omständigheter som medel och tillfälle är också väsentliga.

    Här har klinikens administrativa chef hittats i arkivet med en huggmejsel i hjärtat en sen eftermiddag när inte många personer finns kvar på kliniken. Gåtan är väl hopkommen, och lösningen tillfredsställer rimliga krav på trovärdighet (möjligen kan man tycka att alltför mycket hänger på Dalglieshs snilleblixtartade idé om mordmotivet – men efter viss eftertanke inser man att motivet inte borde vara ovanligt). Man kan lätt gissa sig till hur upplösningen kommer att gestaltas, men spännande blir det likväl, och en sista överraskning ligger i beredskap.

    En tydlig tidsmarkör för 1963 är det terapeutiska bruket av LSD i mentalvården. Några år senare, efter populärkulturellt genomslag och ökande användning utan medicinska indikationer, totalförbjöds drogen i Storbritannien och flera andra länder. 1971 blev förbudet genom FNs försorg internationellt.

    Så vad är det som ger James' verk dess fem förstoringsglas? Förutom gott gåthantverk och trovärdiga personer får man konstatera att den intellektuellt lagde Dalgliesh ligger nära till hands för en stillsam bokläsare att identifiera sig med. Hans psykologiska metod är, på sitt sätt, inte så olik Hercule Poirots, men där belgaren är en underhållande karikatyr är engelsmannen alltigenom human. Det hela är dessutom klätt i en språkdräkt som belönar eftertänksam läsning. Bättre för stillsamma hemmakvällar än för pendelbussen, och alltså perfekt semesterlektyr.
    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1963 james
    0

    Lägg till en kommentar

  9. Att en deckare av Helena Poloni är läsvärd borde inte vara någon överraskning, emedan damen fått ett (visserligen kortlivat) litterärt pris uppkallat efter sig (och det utan att betala kalaset). Den läsare som fastnat i alltför djupa hjulspår har möjligen lite problem att känna igen sig: själva deckarupplägget med lik och mysterium hamnar i bakgrunden, då det första dödsfallet först inte ifrågasätts, och då prostinnan Brunelius därför egentligen inte ägnar sig åt något aktivt detekterande. Tro fördenskull inte att spänningsmoment saknas – en huvudperson verkar veta lite väl mycket, vilket sällan är någon tillgång i denna litteraturkategori. Hur ska det gå?

    Författarens stil är skrönoaktigt drastisk och påminner inte så lite om Piraten. Härtill bidrar de fantastiska figurerna: här finns en fet och kolerisk self-made man som har tycke av Jon Esping, en bohemisk konstnär som kanske kan spela Vricklunds roll, osv. Liksom Nilsson väjer Poloni inte för att skildra den mänskliga naturens mindre tilltalande och rent av fula sidor, men grundackordet är starkt humoristiskt och aktörerna behandlas med stor sympati.

    Tidsandan i Brunnsköping är den förväntade, men närmast profetisk är landsfiskalens fundering om en smalfilm som ortens entusiast åstadkommit med automatutlösare och som kommit att avbilda mer än avsett:

    [. . .] i princip öppnar filmen rätt hemska perspektiv: man kan inte räkna på att ens ansikte är ens eget i framtiden, om man inte gömmer det i huvudkudden.

    Filmens innehåll undanhålles läsaren i det längsta. Ändå kan gåtan inte kallas svårlöst, vare sig vad metod eller gärningsman beträffar, men mysteriet står inte i fokus här. Spänningsmomentet är istället vad som ska hända med alla personerna, och avslutningskapitlet ägnas en snabböversikt, med knorren sparad till allra sist. Förstås.

    Det får nog faktiskt bli fem förstoringsglas, trots (eller tack vare) avvikelserna från det vanliga mönstret.
    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1960 poloni
    0

    Lägg till en kommentar

  10. Gåtor och mysterier är de fibrer som deckare spinnas utav, men mysterierna brukar mest återfinnas i själva texten. Bo Balderson är ett mysterium i sig. Med början 1968 åstadkom den pseudonyme författaren elva deckare utan att hans rätta identitet fastslogs. Sedan 1990, när "Stadsrådet klarar krisen" kom ut, har det dock varit tyst; men spekulationerna fortsätter än idag. Några av de föreslagna har hunnit avgå med döden, men författarens agent hävdar att denne fortfarande lever.

    I Baldersons verk får mordgåtan samsas med hejdlös drift med (den tidvis lätt maskerade) svenska politikerkåren och andra offentliga personer, samt med (den uppdiktade) huvudpersonen statsrådet, som skildras som logiskt kapabel men infantil intill hundvalpighet. Berättarjaget, adjunkten Persson, följer i Dr Watsons fotspår när han redogör för sina egna intryck och illa underbyggda slutledningar. Härtill kommer episoder av ren slapstickkaraktär som garanterar att ingen av personerna kommer undan: alla blir lika utskrattade. Det säger sig självt att alla dessa delar kan vara svåra att få till ett helt, och ibland kantrar baljan alldeles, men kvaliteterna var tillräckliga för mycket stora upplagesiffror då det begav sig. Och så kunde ju läsaren fantisera om att de vassa elakheterna om landets elit hade verklighetsbakgrund. Nog föreföll författaren insatt alltid.

    Detta är alltså Baldersons sista (senaste?) bok, och läsaren anar att konceptet sjunger på sista versen. Ställvis tar de sarkastiska aspekterna över helt, som i ett kapitel om sjukhusadministration som faktiskt inte har ett skvatt med resten av boken att göra, och som i det resultatlösa besöket på en av de misstänktas arbetsplats – roligt men ovidkommande och därför tempoförstörande. Historien med hunden hos en annan av de misstänkta är desto bättre integrerad, och visar vad författaren kan när han (hon?) vill och ids! Gåtan och dess upplösning är å tredje sidan tajta och tramsbefriade (när man väl valt den rätta lösningen av de många som erbjuds).

    Inne bland lustifikationerna gömmer sig faktiskt en ganska snygg gåta av slutna-rummet-karaktär, men är man inte på farshumör känns det knappast värt ansträngningen att fiska fram den. Två till tre förstoringsglas.
    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1990 balderson
    0

    Lägg till en kommentar

Programförklaring
Programförklaring
Vi har nog alltid läst mycket (och inte alls bara deckare).


På deckarsidan består samlingarna mer av arv och antikvariatsfynd än av nyare alster. En viktig grundplåt var pappas/svärfars hyllmetrar som vi bevarar och förmerar efter förmåga. Vi samlar inte seriöst, jagar inte förstaupplagor eller så, och skicket på en del av våra volymer vittnar om flitig läsning av generationer av inregnade semesterfirare.


Vad vill vi finna när vi öppnar en deckare? Vi tror de positiva egenskaperna är desamma som i annan skönlitteratur (även om balansen kan vara annorlunda): psykologiskt trovärdiga personer; "sense of place" och även "sense of time"; och ett gott språkbruk. Så behövs det förstås en gåta, eller åtminstone ett brott, annars blir det liksom inte nån deckare utan nån annan slags roman istället. För att mildra detta i verkligheten otäcka element gör ett visst mått humor god tjänst. Det handlar ju trots allt mest om underhållning, om eskapistisk flykt till andra orter, tider och sammanhang än de vanliga.


Namnet? Inspirationen kommer förstås härifrån, men ifråga om seriositet, uppdateringsfrekvens och (ärligt talat) läsvärde kommer vi aldrig att närma oss. (Nä, en deckare behöver inte alls vara käck, men vi kom inte på nåt bättre.)

Bloggarkiv
Bloggarkiv
Om oss
Om oss
Partille, Sweden
Löser gärna mordgåtor en stund på kvällen, på semestern, under julledigheter och på resor.
Kategorier
Kategorier
Läser in
Temat Dynamiska vyer. Använder Blogger. Rapportera otillåten användning.