Det finns de som aldrig läser om en deckare: när mysteriets lösning är känd finns ingen anledning att vandra samma väg igen. Förvisso finns det också deckare som inte förtjänar att läsas mer än en gång, där texten är transportsträcka mot slutuppgörelsen och där tradiga cliffhangers och lite billiga splattereffekter lagts till för att hålla läsarens intresse uppe genom de ofta alldeles för många sidorna. Den här boken ligger förstås i andra änden av skalan. Dorothy Sayers' berättelser om Lord Peter Wimsey läste jag nog första gången i högstadiet och gymnasiet. Jag minns att jag uppskattade dem (annars hade jag inte återkommit) men vid omläsning i mognare ålder framträder egenskaper som måste gått långt över huvudet på tonåringen. Jag hittar inte något bra svenskt ord för "wit". Webster föreslår "the keen perception and cleverly apt expression of those connections between ideas which awaken amusement and pleasure", och bättre kan det knappast sägas.

Jag kommer på mig med att reflektera över den avsedda läsaren. Sayers skriver för en bildad brittisk överklass som säkert saknar bredare motsvarighet idag. Citat från Shakespeare, Scott, Wordsworth, mfl används i löpande dialog. När Lord Peter trallar eller visslar kommer melodierna från den sakrala repertoar som ännu långt senare kunde beskojas av Monty Python. I viss mån kan internet-användaren kompensera för sitt barbari: Lord Peters betjänt nämner i förbigående en bok som hans inkunabelsamlande arbetsgivare kanske kunde vara intresserad av; lite googlande avslöjar att Caxtons Confessio Amantis hörde till världens mest eftersökta, och dyraste, verk; men en samtida läsare i avsaknad av moderna hjälpmedel behövde förstås veta detta, eller åtminstone ha en aning om Caxtons status, för att förstå inferensen. Liknande exempel förekommer på nästan varje sida. Säkert missar jag fortfarande massor.

De brittiska överklassmiljöerna är bekanta för de flesta läsare med deckarhistoriska intressen, men med tanke på utgivningsåret måste detta vara ett tidigt exempel. Det är också ett extremt exempel eftersom mordgåtan utspelas i själva den högadliga Wimseyfamiljen, och visst utrymme går åt för att beskriva hur extra komplicerat det är att ställa en hertig inför rätta i brottmål (eftersom Magna Charta garanterar den åtalade "judgement of his peers" måste hela överhuset dragas in i ritualen). Idag, när hedersbrott ofta kommer på tapeten, kan man också reflektera över de annorlunda men egentligen knappast väsensskilda hedersbegrepp som ännu på tjugotalet styrde de högre skikten av det engelska samhället.

Men gåtan då? Jovisst, den håller fint. Att lösningen är osannolik betonas av den magnifike försvarsadvokaten i hans slutplädering, så det är väl inte mycket att orda om. Och när det framgångsrika detekterandet firas får man ha överseende med den närmast extrema fånighet som de nyss så skarpsinniga herrarna utvecklar. Whimsy, indeed.

Fem förstoringsglas på min skala, men den som inte roas av de historiska aspekterna eller av att fundera över vad kan dölja sig bakom frasen "a famous French edition of the Decameron with the additional plates" skulle nog nöja sig med tre eller fyra.