1. Titeln syftar inte på en misslyckad bantning utan på den allbekanta Törnrosa-visan, som också bidragit med kapiteltitlar. Det sovande kråkslottet är väl mindre imponerande än i sagan – författaren har efter vad jag förstår klämt in det ungefär där Berwaldhallen idag ligger – men rosenbuskar finns där och det ligger mycket riktigt nåt sömnigt över huset när den nya ägarinnan anländer för att ta sitt arv i besittning. Nåt sömnigt, men också nåt kusligt: hyresgästerna verkar misstänksamma och vill kanske bli av med sin nya värdinna? Stämningen blir allt obehagligare tills skott hörs och sagoparallellerna hamnar i bakgrunden.

    Gåtan är inte jättesvår, förutsatt att man inte missar den avgörande ledtråden (som en ingenjör som jag, och Suneson, förstås ser alldeles klart... nåja :-). Motivet visar sig ha rötter i personernas förflutna, under ett krig som år 1955 fortfarande fanns i färskt minne och när personer med vaga identiteter och ljusskygga sysslor flackade mellan Europas städer.

    Utredningsstyrkan är den vanliga. Förutom O.P. Nilsson och teknikern Aron Andersson träffar vi här på deras chef Kjell Myrman, som emellertid inte får mycket plats på scenen (han skulle komma att försvinna alldeles i följande böcker; en förlust, eftersom Myrman kunde vara introspektiv och känslosam, lite åt Adam Dalgliesh-hållet faktiskt). Det övriga personerna är livfulla som vanligt, och deras samröre skildras skarpögt och träffsäkert (fast den amerikanska tösen blir aldrig mer än en schablon).

    Här finns alltså alla ingredienser till en trivsam stund i öronlappsfåtöljen. Fyra förstoringsglas får betyget bli. Kanske ett halvt till faktiskt.
    0

    Lägg till en kommentar

  2. En paus från de historiska tillbakablickarna kommer här, i form av en splitter ny svensk produkt. Johan Theorins andra publicerade roman utspelar sig Åluddens gård på Öland. Hit kommer familjen Westin från Stockholm i akt och mening att renovera och stadigbo. Mamma Katrine har tidigare band till gården men dessa sopas av någon anledning under mattan.

    Hösten går och kvällar och nätter blir mörkare. Solen spelar inte lika stor roll som vindarna under vintern, och vinterstormen, "fåken", är väsentlig i denna historia: den som inte kommit inomhus när fåken bryter ut löper stor risk att aldrig göra det alls. Exemplen härpå är många under gårdens historia. Inte underligt att känsligare familjemedlemmar börjar se skepnader i mörkret. Samtidigt kör det lokala buset sina insamlingsturnéer bland igenbommade sommarvisten, och den nya närpolisen hör sin gamla släkting berätta minnen från fordom. Att knyta ihop alla dessa trådar kräver sin man, och Theorin lyckas utmärkt; även aldrig tydligt utsagda gåtor får glasklara förklaringar på de få sidor som avslutar boken.

    Jag vurmar för tidsanda i mina deckare, och här finns det 2000-tal i övermått (dagislämnande, tjackpundare, Sköna-Hem-drömmar, närpolisreform, . . .). Det öländska vinterlandskapet blir inte bara bakgrund utan snarare en av huvudpersonerna (även de andra är väl skildrade och trovärdiga). Dialog liksom språk i övrigt flyter lätt.

    "Nattfåk" är kort sagt förträfflig. Fem förstoringsglas med varmt tack till Partille Bokhandel för tipset.
    0

    Lägg till en kommentar

  3. Ellery Queens namn förekommer förutom på romaner även i radio- och TV-serier och på tidskrifter. Romanerna bjuder vanligen på högkaratiga pusselgåtor som inte står ens John Dickson Carr efter. Författarfirman Dannay och Lee, som stod bakom pseudonymen, använde i romanerna några återkommande litterära grepp. Ett sådant motiveras av att huvudperson och pseudonym är desamma: romanfiguren mr Queen måste därför vara både detektiv och skribent, trots att berättandet sker i tredje person. Ett annat är utmaningen, där berättaren när slutet närmar sig för en sida eller så vänder sig direkt till läsaren med budskapet att all information som behövs för att lösa gåtan nu finns tillgänglig. Utmaningens metafiktion ger en extra krydda till den medvetne läsaren, men oftast får man ge upp vid första läsningen. Svårt!

    Detta alltså om vad en Ellery-Queen-bok brukar erbjuda. Tyvärr får konstateras att just "Hjärter fyra" inte följer detta givande mönster. De första femtio sidorna är faktiskt påfrestande tramsiga och känns mest som en östkustskarikatyr av livet i Hollywood under studiosystemets guldålder, allt berättat med en hurtfriskhet som väl ska påminna om en glittrande och glasklirrande filmfars, komplett med dånande damer, svärmande herrar, flytande luncher, etc. Unge herr Queens amorösa intressen tröskas till döds, och en tydligt Howard-Hughes-inspirerad enstöring dyker också upp. Så småningom utvecklas en gåta vilken emellertid är lätt att genomskåda i sina huvuddrag, även om en extra knorr på slutet var svårare att förutse. Och utmaningen uteblir också. Jag känner mig lurad...

    Det kan inte bli mer än två förstoringsglas; mycket bättre verk av författaren finns tillgängliga. Jag får återkomma till dessa.
    0

    Lägg till en kommentar

  4. Hercule Poirot har, som många andra litterära detektiver, en märklig förmåga att liksom råka vara i närheten när svårförklarliga brott begås. Här har han helt enkelt varit hos tandläkaren (inte något nöje precis) och vad händer? Några timmar senare ringer överkommissarie Japp och berättar att doktorn hittats på kliniken med ett extra hål i huvet och med en pistol bredvid sig. Tandsköterskan har denna dag hastigt måst resa till sin skraltiga släkting och har därför inga direkta observationer att meddela; men bland dagens patienter finns flera intressanta nummer förutom Poirot. Har några av dessa möjligen något gemensamt förutom att de kommit att sköta sin tandhälsa ungefär samtidigt?

    Miljön är det England som alla deckarläsare känner väl, ett där imperiet fortfarande utgjorde bakgrund. 1941 pågick kriget som bäst och antydningar om spioner och internationella komplotter tedde sig säkert naturliga. Diskussioner över morgontidningen handlar om Hitler och Mussolini, och utlänningar i allmänhet betraktas i konungens England med stark misstänksamhet. Här erbjuds dessutom skottlossning utanför 10 Downing Street och IRA-bomber som omgivning till en traditionellt pusslig gåta av gott Christie-märke.

    Gåtan ja. Ledtrådarna portioneras ut i lagom takt, men lösningen är trots detta svår att hitta, till och med jämfört med författarens vanliga standard. Men det finns, tycker jag, en svaghet i intrigen: en omständighet som inte nöjaktigt förklaras och som är nödvändig för dådets genomförande. I en gåte-fokuserad deckare är detta ett svårt avbräck och mer än tre förstoringsglas kan inte vara aktuellt. (Eller har jag fel? Kommentarer välkomnas!)
    0

    Lägg till en kommentar

  5. Kommissarie Roderick Alleyn är åter i farten i denna Ngaio Marsh-historia. Alleyn kallas till ett ståtligt hus där den födelsedagsfirande teaterprimadonnan (50, men det får ingen veta) försvinner från kalaset utan att återkomma. Hon hittas i sitt rum, till synes förgiftad med det insektsgift hon envisats med att ha till hands för sina växters skull. Hennes närmaste har på senare tid oroat sig för allt oftare återkommande vredesutbrott – är det klimakterieproblem eller nåt värre? – och under dagen har hon läst lusen av tillräckligt många av dem för att kvoten av möjliga förövare ska fyllas. Eller har hon rent av i ett ögonblick av blint raseri burit hand på sig själv?

    Författaren har som vanligt tagit ut svängarna med persongalleriet. Förutom divan själv hittar vi bland andra en schablontramsig fikus; en regissör van vid att folk rättar sig efter hans anvisningar; en styvnackad överste; divans ytterligt lojala kammarjungfru; och den gamla barnsköterskan, som mest påminner om ett litet tuffande portvinslokomotiv. Alla är svårt anfäktade av ibland missriktade lojaliteter med offret och med varandra. Alleyn och hans trogne broder Fox har ett litet helsicke att locka ur de inblandade några yttranden över huvud taget.

    Vad beträffar teatermiljön och speciellt alla de "typer" som befolkar den äger ms. Marsh inga likar, och språket är utmärkt. Endast ett litet antal översättningsgrodor kunde uppspåras. Med detta sagt måste jag emellertid konstatera att gåtan är väl enkel, både vad beträffar tillvägagångsättet och förövaren, för att motivera mer än tre förstoringsglas.
    0

    Lägg till en kommentar

  6. Sturebadet är en institution i svensk litteratur och en omgång där måste varit sextiotalets motsvarighet till nutidens spa-helg. Det är inte utan att man blir avundsjuk på Harry Friberg när han, hellre än att röja upp i sitt stökiga kök eller inträffa på sitt arbete, beslutar sig att bada turk i några timmar, komplett med tupplur och servering. En verkligt avkopplande syssla, ända tills det drösar ner ett lik genom badhusets glastak. Den olyckliges karaktäristiska tatuering känner Friberg igen från en badgäst han nyss stött ihop med. Och hur är det med den samtidigt badande bokförläggaren: han som var affärspartner med den döde kan väl inte rimligen ha varit på plats av ren slump?

    Detta är inte ett av Trenters bättre verk. Personskildringen är inte bättre än skissartad; de välskapta töser som passerar revy kännetecknas mest av att de knappt går att hålla isär. Marknadssegmentet för bokförlagets dotterbolag är lätt att gissa, men upplägget känns inte trovärdigt. Fribergs egna nystande verkar famlande och ologiskt; inte ens hans gastronomiska utfall känns särskilt entusiastiska. Han påstår sig rent av inte tåla sparris!?! Och lösningen på gåtan förutsätter att en av de inblandade haft så total kontroll över en annan att till och med den senares självbevarelsedrift helt undertryckts. Möjligt? Tja.

    Två förstoringsglas betyder knappast läsvärd.
    0

    Lägg till en kommentar

  7. Alla klassiker åldras inte med välbehag. Freeman Wills Crofts är samtida med Christie, räknas till de stora drakarna och har fått dussintals böcker publicerade i Penguins deckarserie. Som jag aldrig tidigare läst nåt av hans alster hade jag vissa förväntningar. Mitt utbyte av "The 12:30 from Croydon" var emellertid högst måttligt.

    När väl offret avgått med döden (på det flygplan som anges av titeln) tar man ett skutt tillbaka i tiden och får följa gärningsmannen i hans förberedelser – hur hans pressade personliga situation får honom att besluta sig för att ta sin arvfarbror av daga, hur dådet planeras och genomförs, och vad som sedan händer. Skildringen håller tyvärr inte något högre tempo; här finns mängder av dialog som bidrar obetydligt till att föra handlingen framåt; och även om man anar att Scotland Yard lurar i vassen ges man ingen inblick i deras arbete förrän i sista kapitlet, där allt läggs i öppen dag och polisens metoder framvisas.

    Under läsningens gång noteras att man på 1930-talet förlorade sina pengar på Swedish Match snarare än på General Motors som idag. Annars känns mycket igen – kvinnorna var tydligen lika svårcharmade då som nu – fast det verkar ha varit bra enkelt att få tag på cyanid på den tiden.

    Det trevliga sista kapitlet till trots blir helhetsintrycket inte bättre än två förstoringsglas.
    0

    Lägg till en kommentar

  8. Vill man ge sig på ett slutna-rummet-problem är det egentligen inte mycket som går upp mot en Carter-Dickson-deckare. Här har polisen, i mystiska ordalag, fått förhandstips om ett kommande våldsdåd, varför man satt huset ifråga under noggrann bevakning, med kunskapare på ut- såväl som insidan. När man tar sig in i rummet på översta våningen efter att skotten avlossats och hittar liket och den rykande revolvern – men ingen förövare – kan man alltså säkert konstatera att offret är den enda person som gått in i rummet och att ingen lämnat rummet, varesig genom dörren eller fönstret. Och självmord är det väl inte när det ena skottet tagit i nacken och det andra i ryggen. Hur innerst in i brinnande Gehenna har detta gått till?

    Innan man trasslat sig genom boken har man också, liksom på köpet, fått se tre män gå in i ett annat mörklagt men lika bevakat hus, där emellertid bara två av dem återfinns när polisen vänder upp och ned på det hela. Istället hittas en kniv täckt med färskt blod. Är den tredje personen mördare eller offer? I vilket fall som helst: hur genomfördes dådet, och vart f-n tog karln vägen?

    Och visst. I en sån här historia handlar det inte om vad som är sannolikt, eller att bedöma hur personerna rimligen borde reagera i olika situationer. Psykologiskt hänger det hela knappt ihop ens hjälpligt, och ett par slumpmässiga sammanträffanden gör händelseförloppet betydligt svårare att trassla ut, till och med för Sir Henry Merrivale.

    Vad tekopparna har med saken att göra avslöjar jag inte. Fyra förstoringsglas.
    0

    Lägg till en kommentar

  9. Kommersiell radio fungerade annorlunda på 1940-talet än nu. Uppdelningen mellan reklam och programinnehåll var inte bara otydlig utan obefintlig, ungefär som med dagens produktplacering i filmer och i bloggar. Ett program kunde ha sponsoravtal som innebar att en viss produkt skulle förekomma på visst sätt i varje avsnitt; ett populärt program kunde ha många sådana avtal. Man kan tycka att upprepningen borde bli irriterande, men å andra sidan slapp publiken höra enerverande jinglar upprepas till vansinnets gräns.

    Dagens modell har för annonsören den obestridliga fördelen att man vet precis vad man får. Med reklamtexten inarbetad i manus, och med program som sändes "live", kunde missöden inträffa så att hyllningen till en viss produkt blev mindre energisk än avsett. Fast fullt så illa som i den här historien gick det nog sällan: den rituella läskeblaskförtäringen mitt i programmet åtföljs inte av de planerade lovsångerna till fluidets smak och övriga egenskaper, utan istället av en duns när en av deltagarna cyanidförgiftad faller till golvet. Inte bara studiopubliken utan miljoner radiolyssnare blir vittnen (dock inte ögonvittnen, som nån tanklös person skrivit i baksidestexten. Öronvittnen?). Nero Wolfe och hans vapendragare Archie Goodwin får arbeta hårt för sitt furstliga gage. De närmaste inblandade verkar alla ovilliga att släppa till information. Och var verkligen offret det avsedda?

    Rex Stout lägger sällan mycket krut på personskildring, utom beträffande Nero Wolfe själv förstås, och den här boken följer mönstret. Wolfe själv får inte utrymme för fullt lika mycket verbal och intellektuell akrobatik som i en del andra historier. Tidsanda finns det emellertid gott om. Sammantaget blir betyget fyra förstoringsglas; inte bara läsvärd utan bra.
    0

    Lägg till en kommentar

Programförklaring
Programförklaring
Vi har nog alltid läst mycket (och inte alls bara deckare).


På deckarsidan består samlingarna mer av arv och antikvariatsfynd än av nyare alster. En viktig grundplåt var pappas/svärfars hyllmetrar som vi bevarar och förmerar efter förmåga. Vi samlar inte seriöst, jagar inte förstaupplagor eller så, och skicket på en del av våra volymer vittnar om flitig läsning av generationer av inregnade semesterfirare.


Vad vill vi finna när vi öppnar en deckare? Vi tror de positiva egenskaperna är desamma som i annan skönlitteratur (även om balansen kan vara annorlunda): psykologiskt trovärdiga personer; "sense of place" och även "sense of time"; och ett gott språkbruk. Så behövs det förstås en gåta, eller åtminstone ett brott, annars blir det liksom inte nån deckare utan nån annan slags roman istället. För att mildra detta i verkligheten otäcka element gör ett visst mått humor god tjänst. Det handlar ju trots allt mest om underhållning, om eskapistisk flykt till andra orter, tider och sammanhang än de vanliga.


Namnet? Inspirationen kommer förstås härifrån, men ifråga om seriositet, uppdateringsfrekvens och (ärligt talat) läsvärde kommer vi aldrig att närma oss. (Nä, en deckare behöver inte alls vara käck, men vi kom inte på nåt bättre.)

Bloggarkiv
Om oss
Om oss
Partille, Sweden
Löser gärna mordgåtor en stund på kvällen, på semestern, under julledigheter och på resor.
Kategorier
Kategorier
Läser in
Temat Dynamiska vyer. Använder Blogger. Rapportera otillåten användning.