Hur har jag kunna vänta tills nu med att behandla P.D. James – en av giganterna inom facket, tillika fortfarande aktiv trots sin höga ålder, och skapare av några av genrens mest minnesvärda verk? Hennes böcker brukar befolkas av originella men trovärdiga, starka personligheter, och det gäller även här. Den återkommande detektiven, Adam Dalgliesh, är själv en skarpt tecknad individ, inte schablonhjälte utan tystlåten och tillbakadragen, med en hobby som publicerad poet. Den senare sysslan är mer än vardagssysselsättningen en ofrånkomlig del av personen (en vanlig observation om konstnärligt aktiva).

Författarens flitiga användning av förstapersonsperspektiv (med flera olika förstapersoner) ger berättelsen en tonvikt på inre skeende. Just i deckare är detta grepp mindre vanligt, förmodligen eftersom det är svårt att skildra mördarens tankar utan att avslöja honom för läsaren. Speciellt ifråga om Dalgliesh bidrar perspektivet starkt till läsupplevelsen. Hans tankar och känslor inför uppgifterna, först att gå igenom det hus som hans faster efterlämnat på en udde på Englands vindpinade Nordsjökust och sedan att bidra till att lösa den mordgåta han bokstavligen snubblar över (men utan att alltför mycket trampa den lokala polisen på tårna), kommer läsaren att reflektera över egna erfarenheter.

Ett urval av huvudpersonerna samlas vid en inledande middagsbjudning för uddens innevånare: förutom Dalgliesh även flera befattningshavare vid det kärnkraftverk som dominerar horisonten och den lokala arbetsmarknaden, en kokboksförfattare som delar förlag med Dalgliesh, och hushållerskan hos det pensionerade prästparet. Ett av diskussionsämnena är den seriemördare som polisen ännu inte lyckats sätta fast. Middagsdeltagarnas förflutna och deras aktuella hemligheter utvecklas sedan bit för bit i takt med övriga händelser. Det framgår snart vem som är den mest allmänt hatade personen och därmed, med genrens inbyggda logik, det självskrivna mordoffret. Även de bifigurer som dyker upp ges en ofta snabb men alltid träffande beskrivning.

Det känns futtigt att tillämpa de vanliga deckarbedömningskriterierna på denna bok. Persongalleriet är alltså strålande; gåtan är lagom svår och behandas väl; många möjligheter hålls öppna in i det sista; och alla frågetecken rätas ut i en finfin upplösning. Allt tillräckligt för att räcka till fem förstoringsglas på den vanliga skalan. Men detta är mer än underhållning för stunden. När läsaren till slut lägger ifrån sig boken är de funderingar som dröjer sig kvar av större kaliber: om medel och ändamål; om små sammanträffanden och deras stora följder; och om vänskapens innersta kärna.

P.D. James' snart femtioåriga författarskap har alstrat knappt tjugo deckare. Med tanke på verkens komplexitet kan man inte förvänta sig en volym per år, vilket annars verkar vara en vanlig produktionstakt. Hur många till kan vi hoppas på?