1. Hur har jag kunna vänta tills nu med att behandla P.D. James – en av giganterna inom facket, tillika fortfarande aktiv trots sin höga ålder, och skapare av några av genrens mest minnesvärda verk? Hennes böcker brukar befolkas av originella men trovärdiga, starka personligheter, och det gäller även här. Den återkommande detektiven, Adam Dalgliesh, är själv en skarpt tecknad individ, inte schablonhjälte utan tystlåten och tillbakadragen, med en hobby som publicerad poet. Den senare sysslan är mer än vardagssysselsättningen en ofrånkomlig del av personen (en vanlig observation om konstnärligt aktiva).

    Författarens flitiga användning av förstapersonsperspektiv (med flera olika förstapersoner) ger berättelsen en tonvikt på inre skeende. Just i deckare är detta grepp mindre vanligt, förmodligen eftersom det är svårt att skildra mördarens tankar utan att avslöja honom för läsaren. Speciellt ifråga om Dalgliesh bidrar perspektivet starkt till läsupplevelsen. Hans tankar och känslor inför uppgifterna, först att gå igenom det hus som hans faster efterlämnat på en udde på Englands vindpinade Nordsjökust och sedan att bidra till att lösa den mordgåta han bokstavligen snubblar över (men utan att alltför mycket trampa den lokala polisen på tårna), kommer läsaren att reflektera över egna erfarenheter.

    Ett urval av huvudpersonerna samlas vid en inledande middagsbjudning för uddens innevånare: förutom Dalgliesh även flera befattningshavare vid det kärnkraftverk som dominerar horisonten och den lokala arbetsmarknaden, en kokboksförfattare som delar förlag med Dalgliesh, och hushållerskan hos det pensionerade prästparet. Ett av diskussionsämnena är den seriemördare som polisen ännu inte lyckats sätta fast. Middagsdeltagarnas förflutna och deras aktuella hemligheter utvecklas sedan bit för bit i takt med övriga händelser. Det framgår snart vem som är den mest allmänt hatade personen och därmed, med genrens inbyggda logik, det självskrivna mordoffret. Även de bifigurer som dyker upp ges en ofta snabb men alltid träffande beskrivning.

    Det känns futtigt att tillämpa de vanliga deckarbedömningskriterierna på denna bok. Persongalleriet är alltså strålande; gåtan är lagom svår och behandas väl; många möjligheter hålls öppna in i det sista; och alla frågetecken rätas ut i en finfin upplösning. Allt tillräckligt för att räcka till fem förstoringsglas på den vanliga skalan. Men detta är mer än underhållning för stunden. När läsaren till slut lägger ifrån sig boken är de funderingar som dröjer sig kvar av större kaliber: om medel och ändamål; om små sammanträffanden och deras stora följder; och om vänskapens innersta kärna.

    P.D. James' snart femtioåriga författarskap har alstrat knappt tjugo deckare. Med tanke på verkens komplexitet kan man inte förvänta sig en volym per år, vilket annars verkar vara en vanlig produktionstakt. Hur många till kan vi hoppas på?
    0

    Lägg till en kommentar

  2. Till familjeidyllen i Sommarskåne anländer lilla Nen, ett trasigt flickebarn som faster Judy förgäves anstränger sig att tycka om. Nen är inbunden och beter sig underligt; riktigt vad som hänt henne meddelas inte omedelbart, men traumat lurar under ytan. Idyllen är vid närmare påseende nog inte heller av helyllekvalitet. Judy försöker hålla familj, grannar och beundrare på sina respektive platser medan sprickorna vidgas och katastrofen närmar sig.

    Som sammanfattningen antyder är detta länge en rysare snarare än en deckare. Jenny Berthelius bygger noga upp en obehaglig stämning som påminner om en Hitchcock-film. När mordutredningen sedan kommer igång visar det sig, förstås, att flera av personerna haft fuffens för sig när ingen sett på. Kommissarie Sanger nystar på alltmedan Elvis och Tom Jones regerar småflickornas fantasier via tjockTV och kassettband; för pappa finns Marilyn Monroe att tillgå. Ett besök på nattklubb i Malmö hinns också med, även om synden där blott antyds. (Efter The Summer of Love och kårhusockupation m.m. – eller var det kanske Midnight Cowboy? – verkar det som om tidigare tabu mot skildrade av drogmiljöer hade försvunnit, men tonträffen blir sällan perfekt, och så inte heller här. Spänningarna i familjekretsen känns mer äkta.)

    Gåtan är inte huvudsaken i den här historien, men trots det blir det fyra förstoringsglas i betyg.
    0

    Lägg till en kommentar

  3. Med tanke på Ekströms återkommande kriminalares, Bertil Durells, operaintresse är det nära till hands att tänka sig att titelns morianer hör till en Aida-föreställning. I första hand är det emellertid en skulpturgrupp vid Ulriksdals slott som avses. Gruppen beställdes av konung Oscar I som sedermera lät flytta den från Haga Slott till Ulriksdal där den i verkligheten fortfarande står. Vissa av de omkringliggande byggnaderna har däremot såvitt jag förstår inga reella motsvarigheter.

    Tre systrar står i centrum för handlingen, men det huvudsakliga ryska inslaget står Almas son Boris för. Hemsökt av religiösa grubblerier och begiven på sprit och Pusjkincitat är han ett större orosmoment än Agdas son Bengt (advokat) eller Annas dotter Monica. Men det största tillskottet av negativ energi i ensemblen kommer från Annas make Verner, en härsklysten och ondskefull gubbjävel som redan på första sidan beter sig på ett sådant sätt att läsaren bara nickar för sig själv när han så småningom befinns vara försvunnen.

    Durells detekterande fortskrider i gott tempo, och hans tankeprocess när omöjligheterna elimineras beskrivs väl. Läsaren ges inblicker i Valborgs firande för decennier sedan, med sång vid bålet och efterföljande utsvävning på det lokala värdshuset. Ekströms prosa
    löper lätt och behagligt. På minussidan finns ett par svagheter i själva intrigen som drar ner betyget från det för Ekström vanliga fyra förstoringsglas. Kalla det tre, eller kanske tre och ett halvt.
    0

    Lägg till en kommentar

  4. En bananlåda med kommunaltorra dokument pryder omslaget till den här boken. Rönbloms hobbyist Paul Kennet (tillika vikarierande läroverksrektor) åtar sig i ett svagt ögonblick att gå igenom lådan och bringa reda i papperen. Uppgiften kommer aldrig att genomföras, men när kommunens förutvarande pampar börjar trilla av pinn blir Kennet likväl fullt sysselsatt. Som utböling måste han förlita sig på de bofastas in- och åsikter under sitt utredande, men med sitt vardagliga utseende och oförargliga sätt inbjuder han till förtroenden. Raka motsatsen till den flamboyanta uppenbarelsen av en Poirot, eller så.

    Rönbloms stil är hans största tillgång: vardagsföreteelser observeras skarpögt och beskrivs välformulerat och smilframkallande. Den som kan hitta på att döpa en Norrlandsstad till Fogdeböle, och dess lokaltidning fastmer till Fogdeböle Härold, är begåvad med frodig fantasi! Allmäna förhållanden i kommunen känns igen från sextiotalet, även om hyreshusbyggandet verkar kommit igång lite före miljonprogrammet. Så verkar kommungubbarna också ha varit handlingskraftiga män, kapabla att gripa tillfällen i flykten.

    Gåtan är inte överdrivet svår, men bokens avslutning (i Komolac i Kroatien) är en smula oväntad. Komolac verkar för övrigt spännande, eftersom en flod där springer fram rakt ur en bergvägg – intressant mål för en utflykt från Dubrovnik! En helt obetydlig del av handlingen äger rum där, och således kan man egentligen lika gärna ta med nån annan deckare som reselitteratur. Företrädesvis en som är värd åtminstone de fyra förstoringsglas som tillkommer denna.

    Omslagsmakaren har för övrigt låtit fantasin dra iväg med bananlådan. På bilden är den ovedersägligen av trä, men i texten är den lika tydligt av kartong. På sextitalet fraktades bananer knappast i trälådor längre. Ett sånt pyramidalt fel skulle Paul Kennet aldrig missat.
    0

    Lägg till en kommentar

  5. Man bör vara försiktig med att låna ut böcker. Roland Gyllanders "Tryckknappsmordet" hade vi med på resa förra sommaren och den blev nog kvar hos släkten som vi inte träffat sen dess. Irriterande, speciellt som boken var riktigt bra och som jag inte kunde minnas författarens namn. Vid bloggprojektets tillkomst i vintras blev problemet akut: detta verk måste avhandlas – men hur hitta det? Jo, leta hos Antikvariat Pan på Gibraltargatan i Göteborg förstås, där det återfanns som Zebra-deckare för tjugo spänn! Bliss!

    Förutom en finfin gåta med lagom mycket villospår bjuder Gyllander på ett engagerande persongalleri, bra dialog, mycket trovärdiga interiörer från en landsortstidning i lätt utförsbacke (förstås från en tid när sidombrytningar skedde fysiskt i sätteriet snarare än på skärmen!) och dessutom en stil som ofta får läsaren att skratta högt och börja traska runt i huset för att hitta nån att recitera valda rader för. Allvarsammare partier finns förstås också: när en av personerna förmås berätta om en otrohetsepisod känns tonfallet perfekt.

    Gyllander verkar ha skrivit ytterligare några deckare. Är de tillnärmelsevis lika lyckade har jag högtidsstunder framför mig. Fem förstoringsglas för "Tryckknappsmordet", i alla fall.
    2

    Visa kommentarer

  6. Trots många års praktik kan läsande ge en känsla av att man är obildad. För läsaren av "Mord i Venedig" kan detta inträffa redan under betraktandet av baksidestexten, där det menande hänvisas till Ben Jonsons berömda pjäs Volpone. Vafalls!? Snabbt slående i referenser indikerar att Volpone har viss status, har bearbetats och spelats många gånger in i modern tid, har konverterats till en opera, etc. En tydlig brist i min bildning, alltså. Nå, elisabetanska skådespel utom Shakespeare är kanske mer allmängods i den anglosaxiska världen.

    Vidare snokande ger vid handen att denna bok (och Volpone) låg till grund för filmen "The Honey Pot" några år efter att den svenska översättningen kom ut. Thomas Sterling verkar inte för övrigt gjort nåt större avtryck som författare; inget annat verk har dykt upp och inte heller nån beskriving av hans person och produktion. När man betänker hur deckarförfattare brukar bränna sitt ljus blir man mystifierad. Varför sluta när man skriver så bra som den här karln?

    Den fantasilösa svenska titeln (och den överdrivna blurben på omslaget) framkallar förväntningar om stark lokalfärg, med ett överdåd av kanaler, gondoljärer, karnevalsmasker etc., men boken har snarare tycke av kammarspel, med huvudvikten på de mellanmänskliga relationerna. Huvudpersonen Cecil Fox (not: "Volpone" betyder "gammal räv") har spunnit en listig intrig där de andra personerna förväntas spela med, och till en början också gör det; men allt går förstås inte i lås hela vägen. Den resulterande mordgåtan är inte särskilt besvärlig med deckarmått mätt, men fyra förstoringsglas är absolut berättigat.

    En utmärkt liten bok med litterära kvaliteter utöver de vanliga i fältet!
    0

    Lägg till en kommentar

  7. Dick Francis är en ovanlig deckarförfattare: huvudpersonerna i hans böcker återkommer bara i undantagsfall i någon senare bok! Fast upprepar sig gör han ju i alla fall: nästan alla böcker utspelar sig i hästkapplöpningsmiljö och många av hans huvudpersoner är jockeys – exempelvis här i "Dödssäkert", eller "Dead Cert" som den heter i original. Innan Francis blev produktiv författare var han själv framgångsrik jockey: ytterligare ett exempel på skomakare som blivit vid lästen, eller åtminstone låtit sig inspireras av densamma. Han verkar fått smak på skrivandet när han sammanfattade ryttarkarriären i en självbiografi. Det var 1957 (när han var 37), och 52 år senare håller han fortfarande på, stödd på sin son sedan hustrun gått bort år 2000. Denna bok var hans första skönlitterära försök.

    Historien i "Dödssäkert" är rappt, torrt och effektivt berättad i första person och målar en bild av en ganska otrevlig bransch, där piska såväl som morot kan användas för att få en ryttare att mer eller mindre uppenbart förlora ett lopp. Med tanke på hur mycket pengar som står på spel (bokstavligen!) är det inte förvånade att det ibland kommer till våldsamheter. Författarens sakkunskap borgar för utmärkt lokalfärg. Stilen är mer thriller än pusseldeckare, och även om jag i allmänhet sätter större värde på en bra gåta än på en cliffhanger konstaterar jag att "Dödssäkert" håller finfint, ända till det halvöppna slutet. Personerna är trovärdiga utan överdrivet psykologiserande och dialogerna känns inte konstruerade eller teatraliska.

    Läsningen är alltså nöjsam, även om man då och då kommer på sig med att grina illa åt en översättning som kanske inte är direkt felaktig men som kunde varit betydligt mer lyhörd. Fyra förstoringsglas får det bli. Kunde nog blivit ett halvt till på originalspråk.
    0

    Lägg till en kommentar

Programförklaring
Programförklaring
Vi har nog alltid läst mycket (och inte alls bara deckare).


På deckarsidan består samlingarna mer av arv och antikvariatsfynd än av nyare alster. En viktig grundplåt var pappas/svärfars hyllmetrar som vi bevarar och förmerar efter förmåga. Vi samlar inte seriöst, jagar inte förstaupplagor eller så, och skicket på en del av våra volymer vittnar om flitig läsning av generationer av inregnade semesterfirare.


Vad vill vi finna när vi öppnar en deckare? Vi tror de positiva egenskaperna är desamma som i annan skönlitteratur (även om balansen kan vara annorlunda): psykologiskt trovärdiga personer; "sense of place" och även "sense of time"; och ett gott språkbruk. Så behövs det förstås en gåta, eller åtminstone ett brott, annars blir det liksom inte nån deckare utan nån annan slags roman istället. För att mildra detta i verkligheten otäcka element gör ett visst mått humor god tjänst. Det handlar ju trots allt mest om underhållning, om eskapistisk flykt till andra orter, tider och sammanhang än de vanliga.


Namnet? Inspirationen kommer förstås härifrån, men ifråga om seriositet, uppdateringsfrekvens och (ärligt talat) läsvärde kommer vi aldrig att närma oss. (Nä, en deckare behöver inte alls vara käck, men vi kom inte på nåt bättre.)

Bloggarkiv
Om oss
Om oss
Partille, Sweden
Löser gärna mordgåtor en stund på kvällen, på semestern, under julledigheter och på resor.
Kategorier
Kategorier
Läser in
Temat Dynamiska vyer. Använder Blogger. Rapportera otillåten användning.