1. K. Arne Blom kom fram ungefär samtidigt som Sjöwall/Wahlöö, och likheter finns: brottet betraktas inte isolerat, utan samspelet med samhället får jämförelsevis stort utrymme, liksom även utredarnas privata förhållanden med familj och arbetskamrater. Konflikter mellan arbete och familj är närmast klichéartade i nutida deckare (hur många medelålders frånskilda poliser med dystert sinnelag och begynnande alkoholproblem finns det plats för!?), men i början av sjuttitalet kändes greppet nog inte uttjatat ännu (även om Ed McBain redan plöjt denna fåra i mer än tio år).

    Det man känner igen som tidsanda i denna bok är alltså mer en litterär stil än en återklang av verkliga förhållanden. Lund i slutet av sjuttiotalet kommer jag väl ihåg, men andra företeelser än de rent geografiska står inte i blixtbelysning i den här boken. Dialogen är däremot utmärkt.

    Vill man klura med att lösa en gåta är man fel ute. Man kan tidigt ana vart det barkar men nödvändig information saknas för att lista ut hur allt hänger ihop. Istället blir thrilleraspekterna mer betonade när poliserna lägger fler och fler detaljer i dagen.

    Det samlade intrycket är alltså lite ojämnt, så tre förstoringsglas känns lagom; men lokalfärgen är förstås strålande. Har man någon gång bott i Lund ger de noggranna platsangivelsena (med gatunamn men sällan nummer) en extra dimension – kanske lite som Stockholm får i en Trenterhistoria. För just denne läsare var det speciellt lustigt att en person som polisen söker på ett studenthus visar sig ha gömt sig i ett korridorrum som mycket väl kan ha varit det där jag själv bodde ett år senare! (Våningplan anges ej, så säker kan jag inte vara.) Dock skulle jag gissa att läsare utan Lundabakgrund snarare tröttas av detaljerna.
    0

    Lägg till en kommentar

  2. "Hickory dickory dock" är början av en barnramsa. Agatha Christie använde samma titelidé flera gånger: "Ten little niggers" och "Mrs McGinty's dead" är också ramserader. Anknytningen mellan titeln och själva handlingen är här mycket lös; det studenthus där handlingen utspelas är beläget på Hickory Road. Hercule Poirots sekreterares syster är nån slags edil i huset där saker på ett oförklarligt sätt har börjat försvinna och ibland ännu oförklarligare dyka upp igen.

    Studenthuset har den vanliga pusseldeckarfördelen av att vara en sluten miljö med ett begränsat antal möjliga förövare. Förutom edilen och husets ägare, en som det verkar helstollig dam, figurerar ett antal av studenterna i handlingen. Dessa stammar från flera av världens hörn, mest inom det brittiska imperium som solen höll på att gå ned över. De engelska och amerikanska är bäst tecknade, med tydliga och varierade personligheter, utan klichéer baserade på deras nationalitet. Lika väl är det inte med de andra. Egyptiern och någon av indierna visar sig lätta att dra in i politiska diskussioner. Den västafrikanske studenten, en trevlig och skärpt person, har lite svårt med språket och nämner att hans professor klagar på hans arbete: det anses inte tillräckligt självständigt, utan verkar närma sig plagiat; men, säger han, det är inte så lätt när man inte kan formulera sig så väl som i böckerna. Intet nytt under solen, alltså.

    Gåtan är här ganska klurig och handlar mycket om hur olika medicinska preparat förvarats i olika kärl. Det finns emellertid en bakomliggande, större händelsekedja som motiverat förloppet. Poirot reder förstås ut det hela, men trots antydningar är det inte enkelt för en läsare att lägga ihop alla delar. Christies charm och allmäna kompetens räcker gott och väl för fyra förstoringsglas trots allt.

    Vårt exemplar är en andra tryckning av första upplagan från Collins Crime Club (nänä – den är inte värd nåt – upplagorna var ofantliga). Eftersom det är andra tryckningen är det allt lite förvånande att flera sättningsfel återstår. Det finns t ex två kapitel VII men inget kapitel VIII, och flera frågetecken har fallit bort. Med en sån emaljerad storsäljare brydde man sig kanske inte om korrekturet, utan föredrog att trycka för allt vad tygen höll.
    0

    Lägg till en kommentar

  3. En liten Fontana-pocket, med fyra kortare historier med Hercule Poirot som huvudperson: tre mord och en stöld av känsliga dokument. Poirots skarpsinne är välkänt, och som vanligt sätts de psykologiska argumenten i första rummet när han klarlägger händelseförloppen. Hans andra huvudvapen är iakttagelseförmåga och sinne för detaljer. Offer och förövare är en blandad kompott. Det får förstås plats flera uppsättningar i samma bok när fallen är flera.

    Man kan ibland fundera över litterära figurers livslopp. Seriefigurer som Charlie Brown verkar vara frysta i en mer eller mindre lycklig barndom. M. Poirot beskrivs här som "elderly" vilket på svenska blir ungefär "äldre"; används alltså om personer som ännu ej kan betecknas som "old" (det är förstås tänkbart att valörerna har ändrats på sjutti år). I en bok som utkommer ungefär trettio år senare, "Third Girl" nämligen, får han direkt höra av en prospektiv klient att han är för gammal. Den historien utspelar sig tydligt på sextitalet, och Poirot förefaller inte ha åldrats nämnvärt; men hans klädvanor är förstås då anakronistiska. Här känns det däremot naturligt att den traditionellt lagde Poirot går på stranden i vit kostym och bredbrättad hatt, även om omgivningen är mer för minimala baddräkter.

    Dame Agathas Poirot-historier är som bäst när kringpersonerna får utrymme att utvecklas till tredimensionella figurer med egna drivkrafter och agendor, vilka detektiven får tillfälle att begrunda. Det utrymmet beskärs naturligen i historietter som dessa, och det kan inte hjälpas att betyget måste påverkas. Tre till fyra förstoringsglas kan vara lagom.
    0

    Lägg till en kommentar

  4. Kingsley Amis var inte i första hand deckarmakare, utan skrev också romaner, poesi, kritik, drama, med mycket mera. Förutom föreliggande verk är även "The Riverside Villas Murder" en kriminalroman, och kanske gömmer sig ytterligare något exempel i listorna. Troligen kände sig Amis inte riktigt bekväm med uppgiften: förordet antyder att han inte var nöjd med tidigare försök, och en av personerna är den framgångsrike och produktive deckarförfattaren Christopher Dane, som sanningen att säga skriver ganska taffligt. Man anar att Amis ansåg deckarsnickeri vara en låg syssla, under hans värdighet egentligen. Förmodligen behövde han pengarna för att bekosta sina många damer och sitt omvittnat omåttliga drickande.

    Kanske är denna mentala skoskav anledningen till att historien känns ofärdig. En seriemördare går lös och polisen står maktlös, varvid en minister får den ljusa idén att tillsätta en kommission av skärpta personer som ska tänka okonventionellt och kanske se ett underliggande mönster. Dane, med säte och stämma i kommissionen, får intrycket att morden följer ett "litterärt" mönster: det hela verkar lite för bra för att vara sant, det verkar upplagt för en "grand finale", av rent dramaturgiska skäl. Vana deckarkonsumenter och biografbesökare känner förstås igen sådana historier! Och, tja, om man vet att man är en person i en deckare är det förstås helt rimligt att anta att ett sånt mönster föreligger. . . men sådan insikt har inte figurerna här, så en annan förklaring behövs, och den som presenteras är tyvärr inte helt övertygande.

    "The crime of the century" publicerades först som följetong i The Sunday Times, vilket kan anas i kapitelstrukturen samt i den närmast skissartade teckningen av personerna (inte för många ord per avsnitt!). Innan sista kapitlet publicerats utlystes en tävling om den bästa lösningen på gåtan. Det vinnande bidraget, av en Howard Martin, har i denna pocketupplaga bilagts Amis' egen lösning. Det är på något sätt passande att denna alternativlösning känns mer tillfredsställande än Amis' egen. Ironins mästare drabbad av sitt eget vapen, liksom.

    Det blir inte mer än två förstoringsglas här. Läs "Lucky Jim" istället. Inte en deckare men fabulöst rolig.
    0

    Lägg till en kommentar

  5. Deckarförfattare hämtar ofta inspiration från miljöer som de känner väl. Ngaio Marsh var till exempel teatermänniska, och hennes historier utspelas ofta på och omkring scenen. Sune Lundquist, alias Vic Suneson, var förutom produktiv deckarförfattare även ingenjör och en tid byrådirektör i civilförsvarsstyrelsen; av hans böcker är det dock såvitt jag vet endast "Mord i själva verket" som utspelar sig på, och håll i er nu, KUNGL. KOMPROMISSTYRELSEN. Blotta namnet andas en viss mattighet över ändlösa möten om tvistefrågor av tveksam långsiktig betydelse!

    Även om det verkar ligga nära till hands är en jämförelse med Bo Balderson inte så givande. Balderson driver mer med den offentliga delen av det svenska politikeretablissemanget; Suneson grillar allmänmänskliga företeelser som råkar synas särskilt tydligt i den miljö han valt. Litterärt är Suneson överlägsen, underhållningsmässigt är loppet kanske dött. Fast snart minns ingen sjuttio- och åttiotalens politiker längre, och då förlorar nog Balderson en del av sin tjusning.

    Den här boken är hur som helst en mycket rolig och lagom elak historia om byråkrati, indolens, vänsterprassel, inkompetens, svirande och många andra av människors mer eller mindre tilltalande beteenden. Inklusive förstås mord, vilket till att börja med drabbar en av verkets byråchefer: fruktad och kanske även hatad, och knappast omtyckt ens av sina systerbarn som också, nepotiskt nog, tillhör verkets arbetsstyrka. Till att börja med, var det alltså, för det ena ger det andra, som brukligt.

    Vad historien saknar ifråga om gåtklurighet kompenseras väl med charm och humor, trots att lagen inte upprätthålls av O.P. Nilsson utan av hans föregångare kommissarie Svensson, vars huvudsakliga förmedlade karaktärsdrag är en svaghet för vetebröd. Men fokus är inte på polisen i detta verk. Förutom att vara rasande rolig ger boken även fina bilder ur livet i ämbetsverket på femtiotalet, inte minst från den kräftskiva som personalen trots timade bedrövligheter ger sig på (egentligen är det inte så mycket som ändrat sig sen dess; mest att även prospektiva ragg tilltalas med ni). Tillsammans får hela paketet faktiskt vara värt fem förstoringsglas.
    0

    Lägg till en kommentar

  6. Vad ska man säga om ett sånt här omslag egentligen? Ett litet sportflygplan finns mycket riktigt med i handlingen, men vem den unga damen är övergår mitt förstånd. (Jan Ekström har mycket riktigt bestrött sitt verk med ett lagom mått kvinnlig fägring, men av de aktuella personerna är en blondin och en rödhårig, och brunetten är kortklippt, så det kan inte gärna handla om nån av dem.) Snarlika töser finns för övrigt på omslagen till många andra Zebra-deckare också. Det verkar som om förlaget inte riktigt vågat lita på marknadsvärdet av den fyndiga devisen "En ZEBRA blir aldrig långrandig"?

    Bertil Durell, kriminalaren med den hiskliga klädsmaken och det ljudliga musikintresset, tar som oftast medmänniskornas mjuggleenden och sura kommentarer med jämnmod: han finner sitt största nöje i den intellektuella katt-och-råtta-lek som hans arbete består honom med, och dessa sysslor kan göra honom omedveten om omgivningen. Den rödhåriga systern till sportflygplanets ägare kan dock kollra bort honom (fast hennes morgonhumör faktiskt är värre än allt jag stött på IRL). Ytterligare fem syskon får en kväll sina omfattande lån uppsagda av flygarn, som har nya placeringsidéer. Att soloflighten mot Schweiz samma kväll skulle komma att få ett brått och högljutt slut är lätt att gissa. Men hur gick det till? Och vem är den skyldige?

    Vad gåtan beträffar är det oundvikligt att jämföra med Trenters "Lysande Landning", och Trenter är nog strået vassare även om skillnaden är liten. Tiden känns inte lika avlägsen hos Ekström (47 respektive 63 år har gått, men mycket hände under fyrtio- och femtiotalen), men att hitta en regelrätt rakstuga idag torde likväl vara besvärligt. Trenter har bättre Stockholmsskildringar men Ekström har mer humor. Dött lopp alltså, med fyra förstoringsglas här också.

    Som ny år 1964 betingade denna bok ett pris av 2:95 plus oms, totalt 3:15. Med tanke på penningvärdets försämring är tjugo spänn hos hovleverantören Antikvariat Pan på Gibraltargatan i Göteborg ett mycket gott köp 45 år senare.
    0

    Lägg till en kommentar

  7. Carter Dickson hette egentligen John Dickson Carr, och publicerade sig även under flera andra pseudonymer förutom under sin verkliga identitet. Titeln på denna bok antyder vad det handlar om, men faktiskt skulle samma rubrik kunna sättas på de flesta av Carrs/Dicksons verk. Här har vi helt enkelt det slutna rummet obestridlige mästare. Han producerade under fyrtitalet år en fantastisk katalog över olika mer eller mindre otroliga lösningar på synbarligen omöjliga problem (och dessutom, i "Three Coffins", en konkret katalog som en del av själva historien... men mer om denna vid ett annat tillfälle). På engelska heter denna bok "The Judas Window", vilket på svenska väl blir ungefär "Titthålet" (Webster erbjuder bara "judas hole").

    Problemet sammanfattas koncist på de första sidorna: en sympatisk ung man vaknar ur medvetslöshet i ett rum tillsammans med ett varmt lik. Dörren är reglad på insidan, fönstren är stängda samt täckta av ogenomsynliga och ogenomträngliga ståljalusier, hans fingeravtryck finns på mordvapnet, och ingen annan finns i rummet. Inte ens minsta glugg har låtit någon bevittna händelseförloppet. Självklart är den sympatiske unge mannen oskyldig; men skenet emot honom är så starkt att det måste ledas i bevis hur han omöjligen kan vara skyldig, trots att ingen annan gärningsman förefaller möjlig. Denna uppgift faller på Sir Henry Merrivale, den burduse huvudperson som brukar uppträda i böcker med Dickson som författarnamn. Här ses Sir Henry mest i Perry Mason-rollen som den sympatiske unge mannens försvarsadvokat i mordsaken i Old Bailey.

    Förutom de rent "tekniska" problemaspekterna (hur själva dådet utförts och hur alla skvallrande artifakter undanskaffats) måste man också försöka genomskåda de villospår som bipersonerna, var och en av egennyttiga skäl, sprider kring sig. Enbart dessa innehåller tillräckligt med material för ett eget mysterium.

    Klurigare gåtor än denna finns nog inte, utom i Carrs/Dicksons andra verk eller möjligen något av Ellery Queen. Trots att andra kriterier kommer i bakgrunden går toppbetyget, fem förstoringsglas, inte att undvika. Läs! Den som hittar lösningen utan att kika från slutet kan känna sig mycket nöjd med sin dag.
    0

    Lägg till en kommentar

  8. Folke Mellvigs produktion är jag i huvudsak obekant med. Undantaget är förstås brottarhitten "Kullamannen", även känd från TV. (Att han sen byter titel på böckerna mellan upplagorna gör det inte lättare att hålla reda på hans oevre. Vad var det för fel på "Guldlock och de tre björnarna" egentligen? Fanns det kanske nån annan deckare med samma namn vid denna tid? Barnböcker fanns förstås, men förväxlingsrisken borde vara liten. Deckarmakerskan Jenny Berthelius' likabetitlade verk omfattar bara åtta sidor och är rimligen just en barnbok...)

    De tre björnarna (äldre beteckning på fordringsägare) har sin kula på en advokat- och inkassobyrå när en av dem hittas skjuten. Privatdeckaren Paul Hillman med hustru/kollega har redan närmat sig byrån i annat ärende och hamnar mitt uppe i det. Föga oväntat visar sig de båda fallen ha beröringspunker.

    Läsaren bjuds på en småputtrig historia med under-cover-arbete på byrån, inblickar i burgna hushålls förhållanden på 1950-talet, samt en beskrivning av hur Lucia firas på kontor vid denna tid. "Trälhavet" på kontoret är fullt av damer som stenograferar och skriver maskin. Som helhet hänger historien ihop hyggligt men lyfter inte riktigt; figurerna vill liksom inte stå ut från bakgrunden. Det är tidigt lätt att gissa vem förövaren bör vara, och alibikonstruktioner med mera är ganska genomskinliga. Herr deckarn uppvisar vidare en ibland svårtrolig förmåga att få sina medmänniskor att pladdra om saker som inte angår honom.

    En viss humor gör boken användbar som förströelse fastän gåtan alltså är av mindre kaliber och persongalleriet något enahanda. Två förstoringsglas får räcka. Jag kommer nog inte att leta speciellt efter Mellvig-deckare framöver. Heller.
    2

    Visa kommentarer

  9. Visuellt ger många av Aldus-förlagets Zebradeckare intryck av att hålla Nick Carter-klass ungefär, men skenet kan bedra. Både Trenter och alltså Ekström förekommer under detta imprint, och läsaren kan då hoppas på intrig och språkbehandling snarare än enahanda handgemäng, skottlossning och mer eller mindre explicita umgängesskildringar. Fast papperskvalitet och tryck är förstås inget att skriva hem om, för den som bryr sig om sådant.

    Offret kan den vane deckarläsaren snart identifiera: en stark och attraktiv kvinna som väcker passioner, som inte drar sig för att utnyttja sin maktställning (oavsett om den är ekonomisk eller emotionell), och som inte nekar sig något. Inga av de anhöriga och andra närstående är likgiltiga, nästan alla är åtminstone lite rädda, och flera kan förmodas få för sig att vidta åtgärder. Ett komplicerat förflutet med flera tidigare makar spelar också roll för händelseförloppet, där flera till synes oberoende trådar flätas samman undan för undan.

    Ekströms fräknige och morotshårige polisman Bertil Durell (vars klädsmak får betecknas som iögonfallande; en förkärlek för blårandiga kostymer får mig att gissa att författaren måste varit djurgårdare!?) får här en klurig uppgift. Speciellt är mordmetoden något av ett mysterium intill de sista sidorna. Varken ett hastigt dråp eller ett överlagt dåd verkar passa in. Lösningen uppenbaras till slut vackert vid en traditionell samling av alla de inblandade.

    Boken är klart läsvärd, och handlingen hänger väl ihop, men personerna kunde vara något bättre utstofferade: den bohemiske konstnären framstår som mest levande, och några perifera krumelurer är nöjsamma, men huvudpersonerna är lite stela. Vi snackar tre till fyra förstoringsglas. (Jag skulle använt en skala med fler steg än fem. Nåja, gjort är gjort.)
    0

    Lägg till en kommentar

  10. Ännu en debutbok av en stor svensk deckarmästare! Denna gång är det H. K. Rönblom som står på tur. Författaren var politisk redaktör på Aftonbladet så det är knappast en slump att en nattredaktör i utkanten av intrigen känns särskilt levande. Men nu förivrar jag mig bestämt . . .

    Historielektorn Paul Kennet (som skulle återkomma i senare verk av Rönblom) drivs av sin nyfikenhet att luska lite i ett dödsfall som nyligen inträffat på det pensionat där han dväljes. Ingen verkar sakna den döde notarien som i livet inte gjort mycket väsen av sig. De övriga pensionatsgästerna visar sig alla ha mer eller mindre allvarliga anledningar att hålla sig utanför strålkastarljuset; men har någon av dem verkligen bragt den bortgångne om livet? Och i så fall hur, och av vilket skäl? Hjälpt av sitt ständiga sällskap, de tre rökverktygen Sadrak, Mesak och Abednego, benar Kennet träget upp problemet.

    Miljön är alltså svensk landsbygd på femtiotalet. Busslinjen är det vanligaste sättet att ta sig till staden för att besöka badhus, apotek och tidningsredaktion. När godtemplarhuset frestar med lördagsunderhållning med efterföljande dans står ungdomen och trycker utomhus tills dansen börjar och läskedrycksbaren öppnar (visst spring ut till utomhus liggande buskage förekommer, men allt går trots allt städat till).

    Rönblom äger en sorts stillsamt ironisk/drastisk formuleringskonst som ofta delas av hans romanfigurer. Ibland ligger sådan likriktning ett verk till last: dialog där flera personer använder liknande vändningar brukar kännas sökt, såvitt inte alla kan förväntas dela samma jargong, exempelvis på grund av gemensamt yrke eller umgänge. Rönblom lyckas hur som helst undvika att ge detta intryck, kanske beroende på att dialogen inte är särskilt starkt betonad. Istället kommer läsaren ofta på sig med att småle åt en träffande ordvändning.

    Kort sagt har vi här en stabil fyraglasare. Det avbildade bokexemplaret (vi har åtminstone två) är som synes väl ingånget. Tjugo spänn till bokbordet i Maria Magdalenakyrkan i Lund känns trots allt som väl spenderade pengar för en andraupplaga. Deckare får gärna vara flitigt lästa!
    0

    Lägg till en kommentar

Programförklaring
Programförklaring
Vi har nog alltid läst mycket (och inte alls bara deckare).


På deckarsidan består samlingarna mer av arv och antikvariatsfynd än av nyare alster. En viktig grundplåt var pappas/svärfars hyllmetrar som vi bevarar och förmerar efter förmåga. Vi samlar inte seriöst, jagar inte förstaupplagor eller så, och skicket på en del av våra volymer vittnar om flitig läsning av generationer av inregnade semesterfirare.


Vad vill vi finna när vi öppnar en deckare? Vi tror de positiva egenskaperna är desamma som i annan skönlitteratur (även om balansen kan vara annorlunda): psykologiskt trovärdiga personer; "sense of place" och även "sense of time"; och ett gott språkbruk. Så behövs det förstås en gåta, eller åtminstone ett brott, annars blir det liksom inte nån deckare utan nån annan slags roman istället. För att mildra detta i verkligheten otäcka element gör ett visst mått humor god tjänst. Det handlar ju trots allt mest om underhållning, om eskapistisk flykt till andra orter, tider och sammanhang än de vanliga.


Namnet? Inspirationen kommer förstås härifrån, men ifråga om seriositet, uppdateringsfrekvens och (ärligt talat) läsvärde kommer vi aldrig att närma oss. (Nä, en deckare behöver inte alls vara käck, men vi kom inte på nåt bättre.)

Bloggarkiv
Om oss
Om oss
Partille, Sweden
Löser gärna mordgåtor en stund på kvällen, på semestern, under julledigheter och på resor.
Kategorier
Kategorier
Läser in
Temat Dynamiska vyer. Använder Blogger. Rapportera otillåten användning.