"Hickory dickory dock" är början av en barnramsa. Agatha Christie använde samma titelidé flera gånger: "Ten little niggers" och "Mrs McGinty's dead" är också ramserader. Anknytningen mellan titeln och själva handlingen är här mycket lös; det studenthus där handlingen utspelas är beläget på Hickory Road. Hercule Poirots sekreterares syster är nån slags edil i huset där saker på ett oförklarligt sätt har börjat försvinna och ibland ännu oförklarligare dyka upp igen.

Studenthuset har den vanliga pusseldeckarfördelen av att vara en sluten miljö med ett begränsat antal möjliga förövare. Förutom edilen och husets ägare, en som det verkar helstollig dam, figurerar ett antal av studenterna i handlingen. Dessa stammar från flera av världens hörn, mest inom det brittiska imperium som solen höll på att gå ned över. De engelska och amerikanska är bäst tecknade, med tydliga och varierade personligheter, utan klichéer baserade på deras nationalitet. Lika väl är det inte med de andra. Egyptiern och någon av indierna visar sig lätta att dra in i politiska diskussioner. Den västafrikanske studenten, en trevlig och skärpt person, har lite svårt med språket och nämner att hans professor klagar på hans arbete: det anses inte tillräckligt självständigt, utan verkar närma sig plagiat; men, säger han, det är inte så lätt när man inte kan formulera sig så väl som i böckerna. Intet nytt under solen, alltså.

Gåtan är här ganska klurig och handlar mycket om hur olika medicinska preparat förvarats i olika kärl. Det finns emellertid en bakomliggande, större händelsekedja som motiverat förloppet. Poirot reder förstås ut det hela, men trots antydningar är det inte enkelt för en läsare att lägga ihop alla delar. Christies charm och allmäna kompetens räcker gott och väl för fyra förstoringsglas trots allt.

Vårt exemplar är en andra tryckning av första upplagan från Collins Crime Club (nänä – den är inte värd nåt – upplagorna var ofantliga). Eftersom det är andra tryckningen är det allt lite förvånande att flera sättningsfel återstår. Det finns t ex två kapitel VII men inget kapitel VIII, och flera frågetecken har fallit bort. Med en sån emaljerad storsäljare brydde man sig kanske inte om korrekturet, utan föredrog att trycka för allt vad tygen höll.

En liten Fontana-pocket, med fyra kortare historier med Hercule Poirot som huvudperson: tre mord och en stöld av känsliga dokument. Poirots skarpsinne är välkänt, och som vanligt sätts de psykologiska argumenten i första rummet när han klarlägger händelseförloppen. Hans andra huvudvapen är iakttagelseförmåga och sinne för detaljer. Offer och förövare är en blandad kompott. Det får förstås plats flera uppsättningar i samma bok när fallen är flera.

Man kan ibland fundera över litterära figurers livslopp. Seriefigurer som Charlie Brown verkar vara frysta i en mer eller mindre lycklig barndom. M. Poirot beskrivs här som "elderly" vilket på svenska blir ungefär "äldre"; används alltså om personer som ännu ej kan betecknas som "old" (det är förstås tänkbart att valörerna har ändrats på sjutti år). I en bok som utkommer ungefär trettio år senare, "Third Girl" nämligen, får han direkt höra av en prospektiv klient att han är för gammal. Den historien utspelar sig tydligt på sextitalet, och Poirot förefaller inte ha åldrats nämnvärt; men hans klädvanor är förstås då anakronistiska. Här känns det däremot naturligt att den traditionellt lagde Poirot går på stranden i vit kostym och bredbrättad hatt, även om omgivningen är mer för minimala baddräkter.

Dame Agathas Poirot-historier är som bäst när kringpersonerna får utrymme att utvecklas till tredimensionella figurer med egna drivkrafter och agendor, vilka detektiven får tillfälle att begrunda. Det utrymmet beskärs naturligen i historietter som dessa, och det kan inte hjälpas att betyget måste påverkas. Tre till fyra förstoringsglas kan vara lagom.