1. Ngaio Marsh nämns ofta (åtminstone i vårt väna hem) i samma andetag som Agatha Christie. Damernas karriärer löpte jämsides i fyrtiotalet år och vänner av klassiska pusselmysterier kan känna att slantsingling är det enda sättet att välja mellan dem.

    Persongalleriet i denna bok är en fantastisk samling karikatyrer av en excentrisk och mycket engelsk slottsherre och hans julgäster samt, förstås, tjänstefolket. (De senare tar mer plats än vad som är vanligt i såna här historier -- ett tidens tecken? Få hushåll drevs fortfarande på traditionellt sätt i England 1972, och kanske är det därför hemhjälpen började se ut mer som personer än som delar av inredningen. Husets herre har för övrigt, av endast delvis altruistiska skäl, som tjänstefolk uteslutande städslat mördare från det närliggande fängelset, vilket förstås spelar roll för handlingen.) Här är det sannerligen inte detektiven som står för egenheterna! Det är en bedrift att blåsa liv i sådana streckgubbar, vilket emellertid lyckas över förväntan -- en av Ngaio Marshs verkliga styrkor.

    Miljöerna i Ms. Marshs böcker har ofta med teatern och speciellt med Shakespeare att göra (Marsh var skådespelerska som ung och blev senare teaterregissör). I "Tied up in Tinsel" är konstarten istället måleri: Agatha Troy, mycket framgångsrik porträttmålare, är den enda utomstående julgästen på slottet, dvs tills hennes detekterande make Roderick Alleyn kommer sättande från Scotland Yard, på förekommen anledning om man säger så. Händelserna ses huvudsakligen genom Troys ögon och de bildkonstnärliga anknytningarna är naturligt nog många.

    Gåtans lösning vilar bland annat på en av fasters och farbrors många egenheter. Det är svårt att undgå känslan att egenheten ifråga tillkommit av just denna anledning. Den känslan kostar "Tied up in Tinsel" ett förstoringsglas, så slutbetyget blir inte bättre än fyra. För övrigt är intrig, dialog, språk osv av förväntad toppkvalitet, så läs den i alla fall! Bara den inledande monologen där Hilary Bill-Tasman ger en bakgrund till de följande förvecklingarna är värd hele pengen.
    0

    Lägg till en kommentar

  2. Sigurd Tullberg nämns sällan i samma mening som mera kända svenska deckarförfattare. Hans huvudverksamhet som författare handlade, enligt Libris, snarare om filateli. Tre kriminalromaner syns också i listorna, plus en katalog över detektivromaner på svenska utgivna fram till 1954. I ett fall ("Mordet i frimärksklubben", 1944) har författaren av titeln att döma kombinerat sina intressen.

    Håller man sig till böcker av författare med stor produktion missar man en del verkligt bra nummer. "Mord på sällskapsresa" hör emellertid inte dit. Läsaren får följa en gruppresa till Paris där berättaren ägnar mer utrymme åt de kvinnliga resenärernas företräden och eventuella moral än åt väsentligheter. Att den medföljande kriminalkommissarien utväljer denne puerile fjant till sin förtrogne är obegripligt. Berättarens chef är också med på resan; att dessa personer ska stå i ett sådant förhållande till varandra framstår som psykologiskt orimligt.

    Sällskapet, i blandade åldrar, påminner mest om en skolresa för högstadielever, med kittlande besök på Reeperbahn, fylleskrål på blanka förmiddagen, Kalle-Blomkvist-artade skuggningar, vitt pulver i plastpåsar och tafatta försök till intimiteter. Med viss eftertanke handlar det nog snarare om en hårt hållen högstadieelevs önskedröm om en skolresa. Vem skrevs boken för egentligen? När sedan en regelrätt skattkarta dyker upp, tydlig nog att väcka intresse hos den trögaste polisman, förstår man att den tilltänkta publiken förmodligen är ännu yngre.

    Kort sagt: detta verk har fått mig att överväga om lägsta betyget i min skala bör vara ett eller noll förstoringsglas.
    0

    Lägg till en kommentar

  3. Kultursnobben vaknar till och vädrar. Är auktor verkligen samma Kerstin Ekman som 1978 efterträdde Harry Martinson på stol 15 i Svenska Akademin!? Jomän, och detta är hennes debutbok. En av Sveriges främsta författare, mångfaldigt prisbelönt, började alltså sin skrivarbana som deckarmakare! Och visst kan man ana lejonklon redan hos 26-åringen.

    Titelns trettio meter är längden på en registrerande filmremsa. Handlingen utspelar sig nämligen bland starlets och annat filmfolk, en miljö som Ekman kände till från sitt arbete som producent vid Artfilm. Fan ska som bekant vara teaterdirektör och tydligen även filmproducent: den bitvis koleriske direktör Fredbergs utbrott vid olika missöden skildras med en inlevelse som låter läsaren ana bakomliggande verkliga erfarenheter.

    Själva gåtan hör inte till de svårare. Ekman koncenterar sig inte på originella mordmetoder och förment hållbara alibin utan på kommissarie Viggo Bredbergs upplevelser och tankar genom utredningen, relevanta såväl som irrelevanta. Bredberg skildras sympatiskt och utan sådana karikerande drag som särskilt ofta förekommer i romanserier med återkommande protagonist. Och språket är förstås utmärkt: har läsaren bråttom känns det ledigt och lättflytande, men mer eftertänksam läsning avslöjar att orden valts med precision.

    Fyra förstoringsglas känns på sätt och vis lite lite, men bokens kvaliteter ligger alltså mer på det allmänlitterära än på det deckarmässiga planet. Är man ute efter att sätta tänderna i nåt verkligt klurigt får man leta på annat håll.
    0

    Lägg till en kommentar

  4. Det har blivit lite av ett Trenter-stim på sistone. Jag får skylla på den entusiastiske innehavaren av Antikvariat Pan i Göteborg. Hade han inte som vanligt tillhandahållit ett utmärkt urval årgångslitteratur inom lätt promenadavstånd från min arbetsplats hade jag kanske suttit här och haft åsikter om Camilla Läckberg istället för om Harry Friberg.

    Då "Lysande landning" skrivs är kriget nyss över, men cowboy-andan härskar tydligen ännu bland flygarässen även i Sverige. Piloten i läderhuva och vit overall med en fallskärmsväska med dinglande remmar hoppar in i ett Junkers-plan av korrugerad plåt och drar iväg mot London utan märkbara betänkligheter över att en svettig mekaniker just behövt bearbeta en motorplåt med hammare för att få den på plats. Man får väl vara tacksam över att kräftorna vid den omedelbart föregående middagen endast fått vitt vin att simma i. Runt Hjälten finns de övriga delägarna i startup-bolaget Förenade Flyg och i förekommande fall deras hustrur. Man får snart reda på att delägarna tecknat ömsesidig livförsäkring, och då kan man ju gissa vartåt det barkar.

    Tiden sätter sina avtryck. Samtalstonen är i allmänhet hövlig och titlarna läggs inte bort ens vid hetsigare meningsutbyten. Kriget präglar fortfarande tillvaron i stort som smått: bildäck håller usel kvalitet när de alls finns att få tag i, och när restaurantbesök övervägs kommer omedelbart köttkuponger på tal. Telefonerna är det glest emellan. Ett annat tidens tecken är när ett näringsställe favoriseras eftersom man där inte är så noga med centilitrarna (motboken och dess tillhörande utelivsregler fanns i och för sig kvar ända till 1955). Sommarvärmen motiverar en beställning av öl med is i!

    Gåtan är klurigare än vad som först förmärks. Som ofta hos Trenter hålls flera lösningsalternativ öppna ända till de sista sidorna, men den uppmärksamme läsaren kan hitta den rätta kombinationen tidigare (fast det hjälper att ha viss lokalkännedom om Stockholms förorter).

    Vårt exemplar av denna bok är ett fjamsigt nytryck från 1982. Antikvaristen har rätt; det är en annan känsla i originalen. Trots detta tycker jag man sträcka sig till fyra förstoringsglas.
    0

    Lägg till en kommentar

  5. Den trägne deckarläsaren vet att mördare gärna upprepar sig. Ett dåd följs av ett andra för att dölja det första, eller också för att fortsätta på en inslagen framgångsväg. Är protagonisten i en deckare "hobbyist", dvs inte polisman eller detektiv av facket, kan man ibland fundera över vederbörandes förmåga att i bok efter bok oförskyllt hamna i trassel. Men det värsta återfallsbeteendet står faktiskt deckarförfattarna själva för. Bland moderna författare är det nog bara Terry Pratchett som har produktivitet i paritet.

    Här har vi alltså undantaget som bekräftar regeln. Christian Cedell verkar enligt Libris bara ha fått ur sig en enda bok som gått i tryck, och detta trots att han i sig förenade två personers förmåga, nämligen Anna-Britta och Åke Cederbergs. Om än produktionen inte var så stor kan firma Cedell istället berömma sig av en verkligt hög lägstanivå, ty "Manöver med mördare" är utmärkt!

    Pusseldeckare är betjänta av miljöer där människor samlas tillfälligt. Vem vet vad medpassageraren på, tja, nilkryssningen eller nattåget till Istanbul har i sitt förflutna? Och mindre hotell och pensionat verkar vara rena fällorna: här kan man isolera ett lagom antal personer med hjälp av en snöstorm eller så och sen låta händelserna ha sin gång. I Sverige erbjöd repmånaden förstås ett förträffligt tillfälle att frottera figurer från olika livsvägar. Märkligt egentligen att det inte utnyttjats mera.

    Ovanligt nog kommer själva gåtan lite i bakgrunden i den här boken. Skildringen av armémanöverns faser och fasor, med tältresning, purrning mitt i natten för omgruppering, avvikande från tjänst i och för utsvävningar på närbeläget nöjesetablissemang, eldöverfall, till synes ändlös väntan, bristfälliga hygieniska arrangemang med mera sådant tar överhanden. Därmed inte sagt att dåd och ledtråd försummas. Tvärtom krävs ett idogt grävande av fänriken (res.) Falk för att finna lösningen, som delvis motiveras av händelser ur de inblandades förflutna, i annan uniform. Lägg härtill utmärkt dialog och nästan lyriska beskrivningar av ett gråruggigt västgötalandskap, och resultatet blir åtminstone fyra förstoringsglas, med styrka som fem som det står i visan.

    Med tanke på allt skräp som publiceras under namn av deckare måste man sannerligen beklaga att firma Cedell nöjde sig med en bok.
    0

    Lägg till en kommentar

  6. Agatha Christie är förstås ofrånkomlig på en sån här blogg. Upplagan av hennes samlade produktion lär överträffa alla andra författares och närma sig Bibelns. Hercule Poirot är säkert världens mest kände litteräre detektiv och har förutom i böckerna förekommit i mängder av filmer och TV-serier. Den här boken är skriven under Christies starkaste period.

    Christies storhet vilar alls inte enbart på ett par minnesvärda detektivfigurer och en förmåga att pussla ihop finurliga intriger; härvidlag har hon många medtävlare. I de bästa av hennes böcker är det istället personskildringarna som lyser, och galleriet i "Evil under the sun" är högklassigt. Här finns ett urval tredimensionella människor av kött och blod, som ofta påminner läsaren om någon bekant: den tradige historieberättaren; den tillkämpade lustigkurren; vampen; den betuttade karlstackaren; den oavbrutet pladdrande tanten och hennes tystlåtne man; den överspända tonåringen... och förstås är några av dem inte riktigt de man tror! Inte underligt att man gärna läser om Christies böcker även om man kommer ihåg upplösningen. Det är säkert tretti år sen jag först läste denna.

    Miljöerna beskrivs väl men inte onödigtvis vidlyftigare än vad som behövs för att belysa personerna och motiven för deras handlingar. Gåtan är klurig men dess lösning är inte otänkbar. Författaren låter läsaren följa Poirots och polisernas resonemang och ges rimlig möjlighet att själv komma till rätt resultat. Kan det egentligen bli bättre? Fem förstoringsglas.
    0

    Lägg till en kommentar

  7. På sexti- och sjuttitalet blev Mallorcaresan ett givet inslag i svenskens tillvaro, och historier om lössläpptheten på sydligare breddgrader blev legio. "What happens in Vegas stays in Vegas", heter det om en amerikansk destination för skörlevnad, men detta verkar ha gällt även för Balearerna. I synnerhet på spinnsidan och åtminstone om dåtida litteratur är att lita på. (Själv var jag för ung och har för övrigt aldrig satt min fot på Mallis, så jag får gå efter andras beskrivningar.)

    I Jan Olof Ekholms bok berättas historien om undantaget som bekräftar regeln, när medelhavsvistelsen kommer surt efter och dess aktörer rent av dyker upp hemmavid. Den sköna semesterfirerskan hittas död med en Toledoklinga i bröstkorgen, och den stereotypt skildrade spanske gigolon hon umgicks med får skulden. Ovanligt nog ägnas den första, snarare än den sista, halvan av boken åt rättegången.

    Förutom över det dåtida klädmodet kan man förundra sig över att en gatuköksrörelse kunnat bekosta en såpass vräkig villa, och över hur någon levande människa över huvud taget kan få för sig att Parfait Amour är lämpligt smörjmedel då otukt skall bedrivas. Personporträtten hinner inte bli så ingående och det känns som om författaren har brått att få slut på boken. Mer än två förstoringsglas kan det inte bli.
    0

    Lägg till en kommentar

  8. En yngre samtida till Agatha Christie har författat dagens text. Margery Allingham står förstås i skuggan av sin kollega för de flesta läsare idag: Hercule Poirot och Miss Marple är välkända figurer, men få av oss skulle kunna beskriva Albert Campion om vi väcktes mitt i natten. Inte underligt: Mr. Campion står aldrig riktigt levande för läsaren utan verkar helt enkelt ganska tråkig. Han är spinkig och ganska ung samt bär glasögon. Andra yttre kännetecken har flytt ur läsarens minne en timme efter att boken är avverkad. Diverse antydningar om hans höga börd (Campion är ett nom de guerre) hjälper inte.

    Miljön är, enligt förväntan, igenkännlig från andra engelska historier från denna tid: ett hushåll i Cambridge där en högreståndsfamilj lever, understödda av tjänstefolk som aldrig riktigt tas på allvar, och som bara misstänks i sista hand, trots att de (såvitt jag begriper) delar familjemedlemmarnas tillgång till vapen osv. Starkast lyser mater familias, åttiofemåriga Great Aunt Caroline, som trots fysisk bräcklighet styr hela konkarongen med järnhand och med råge överglänser även herr detektiven själv. Författaren verkar faktiskt ha större sympatier för henne än för sin huvudperson, som dock återkom i många böcker. Hon insåg kanske att hon skapat en tråkmåns?

    Gåtan i denna bok har en psykologiskt skruvad om än inte otrolig lösning, men läsaren leds inte på vare sig rätt eller fel spår med nån särskild finess. Mrs. Caroline räddar ett tredje förstoringsglas.
    0

    Lägg till en kommentar

  9. Vad ska man förvänta sig av en mordhistoria som utspelar sig i antikens Aten? Svårt att säga. Dame Agathas "Death comes at the end" är konventionellt berättad men med handlingen förlagd till faraonisk tid. Ecos medeltida "Rosens namn" har bredare ambitioner, och den som har rätt humör och bakgrundskunskaper kan exempelvis läsa den som en kommentar till dåtida religiösa och kulturella tvistefrågor. Spännvidden för historisk kriminalfiktion är tydligen stor.

    José Carlos Somoza skriver inte deckare i vanliga fall, och håller sig inte till standardmallen, utan närmar sig mer Ecos nivå. Här finns en ramhistoria där en översättare arbetar med ett grekiskt originalmanuskript och löpande kommenterar i fotnoter. Noterna växer och bildar så småningom en parallelhandling som ibland rent av samspråkar med manuskriptet, lite som den socialistiske sättarens noter med fakiren Falstaffs aforismer. Den djupare diskussionen handlar här om Platons idélära.

    Det är svårt att betygssätta nåt som är så långt ifrån deckargenrens huvudspår; jag avstår men rekommenderar till läsning. På minussidan noteras att brödtextens gåta är skäligen enkel och att den förment gammalgrekiska texten inte ger intryck av att vara författad för årtusenden sen. Kvaliteterna finns på annat håll, som i språkbehandling och i en infernaliskt listig "meta-gåta" som inte löses upp förrän på sista sidan. Crime Writers' Association tyckte detta räckte till sammanslutningens främsta pris år 2002, The Gold Dagger.
    2

    Visa kommentarer

Programförklaring
Programförklaring
Vi har nog alltid läst mycket (och inte alls bara deckare).


På deckarsidan består samlingarna mer av arv och antikvariatsfynd än av nyare alster. En viktig grundplåt var pappas/svärfars hyllmetrar som vi bevarar och förmerar efter förmåga. Vi samlar inte seriöst, jagar inte förstaupplagor eller så, och skicket på en del av våra volymer vittnar om flitig läsning av generationer av inregnade semesterfirare.


Vad vill vi finna när vi öppnar en deckare? Vi tror de positiva egenskaperna är desamma som i annan skönlitteratur (även om balansen kan vara annorlunda): psykologiskt trovärdiga personer; "sense of place" och även "sense of time"; och ett gott språkbruk. Så behövs det förstås en gåta, eller åtminstone ett brott, annars blir det liksom inte nån deckare utan nån annan slags roman istället. För att mildra detta i verkligheten otäcka element gör ett visst mått humor god tjänst. Det handlar ju trots allt mest om underhållning, om eskapistisk flykt till andra orter, tider och sammanhang än de vanliga.


Namnet? Inspirationen kommer förstås härifrån, men ifråga om seriositet, uppdateringsfrekvens och (ärligt talat) läsvärde kommer vi aldrig att närma oss. (Nä, en deckare behöver inte alls vara käck, men vi kom inte på nåt bättre.)

Bloggarkiv
Om oss
Om oss
Partille, Sweden
Löser gärna mordgåtor en stund på kvällen, på semestern, under julledigheter och på resor.
Kategorier
Kategorier
Läser in
Temat Dynamiska vyer. Använder Blogger. Rapportera otillåten användning.