1. "A Nero Wolfe mystery" står det på omslaget till boken, men i själva verket får man gotta sig åt hela tre kortare historier där Rex Stouts smällfete detektiv och hans vältrimmade och välformulerade hantlangare Archie Goodwin reder ut förhållandena. Inte så dumt: man hinner lagom beta av ett mysterium på femtio sidor innan man somnar, i trygg förvissning om att allt står rätt till med världen.

    Nero Wolfe har några egenheter som påminner om Hercule Poirot: en viss egensinnighet och en ovilja att anpassa sig efter omvärldens uppfattning om hur man bör bete sig, kanske? Men Wolfe är mer illa däran. Poirots tvångstankar handlar mest om att ordna linjaler parallellt med skrivbordskanter och att föredra en Sirop de Cassis framför en ale, medan Wolfe ytterst ogärna alls lämnar sitt bekväma hus och beblandar sig med populasen. Goodwin får sköta fotarbetet och nedteckna berättelserna efteråt.

    Egenheterna och den skarpa deduktionsförmågan är detektivschabloner alltsedan Sherlock Holmes, men Stouts verk är ändå inte dussindeckare. Nero Wolfe spelar i en egen liga. I föreliggande historier lyckas han med att för polisen förtiga sin kännedom om ett mord utan att egentligen ljuga, och samtidigt, genom en elegant manöver, öka på sin egen kassa rejält; själv bli misstänkt för mordet på sin värste konkurrent, vilket inte hindrar honom från att något senare leda polisförhören med de övriga misstänkta; och avslöja vem som förgiftat halva New York Giants förstauppställning i World Series. (Red Sox vinner, vilket visar att det hela är totalfiktion, eftersom de inte vann mellan 1918 och 2004. Och att Giants har hemmaplan på Polo Grounds är en tidsmarkör: de flyttade till San Francisco inför 1958.) Jag behöver väl inte tillägga att varenda mördare skoningslöst utpekas.

    Kort sagt: Nero Wolfe är en favorit, och det skulle allt vara ett svagt nummer som inte renderade 4 förstoringsglas.

    I boken står det copyright 1952 och 1953, men första upplagan (på Viking) verkar ha kommit ut först 1954, vilket också är det datum som anges på Wikipedia. Vår Bantam-pocket är från tredje tryckningen (1964).
    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1954 stout
    3

    Visa kommentarer

  2. Fotografen Harry Friberg, Stieg Trenters alter ego, är en märklig skapelse. Han rör sig hemtamt i allsköns metropoler där en ramstark svensk exportindustri behöver få plåtar slagna. Fala kvinnor faller som furor varhelst han går fram (fast med nutida mått mätt går han ganska gentlemannamässigt tillväga). Hans smak för livets bättre aspekter medför lukulliska små utbrott som kan hålla på i flera sidor. Då och då hamnar han också i livsfara, som i denna historia. Tankarna dras, faktiskt, till James Bond, fast utan kreativa vapen och domedagsmanicker.

    Man läser inte en Trenterdeckare för personskildringarnas skull; de är sällan minnesvärda, bortsett från Fribergs likasinnade Vesper Johnson. Replikskiften känns ofta konstruerade och teatraliska. Miljöskildringarna kan också lämnas därhän, utom förstås vad beträffar Stockholm, som Friberg/Trenter inte tröttnar på att besjunga. Gott så.

    Friberg rör sig ofta i Stockholms uteliv, vilket förstås är av en art som annars bara ses på matinéfilm på SVT mitt i sommaren. Och tiden gör även andra avtryck: när våra söner ärver biblioteket kommer de att fråga varför det var så bökigt att telefonera på den tiden, varför man behövde så mycket vatten för ett fotolab, vad ett silvergarage är för nåt, och hur i hela friden det kunde komma sig att alla huvudmisstänkta ägde var sin grå Volvo Amazon. Och vi kommer att förklara att så var det i Sverige när vi var små.

    Gillar man Trenter gillar man även denna volym, men Guldgåsens gåta hör inte till Trenters knepigare, så jag nöjer mig med tre förstoringsglas.
    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1964 trenter
    0

    Lägg till en kommentar

  3. Många gånger har jag kört genom Gislaved (på väg mellan Partille och Växjö) men inte anade jag att en mordgåta utspelat sig här, åtminstone litterärt då. Kanske kommer jag att se på samhället med nya ögon nästa gång?

    Genomfartsleden domineras nu som då av den jättelika byggnad som förr hyste Svenska Gummifabriken, tills företaget köptes upp av tysken och las ner. Jan Ekströms bok har dock sitt fokus på sjukstugan och på dess rutiner, samt på personer med mer eller mindre anknytning därtill. (Det finns även en anknytning till Gummifabriken, om än inte så fast.)

    På klassiskt manér ägnas inledningen av boken åt att för läsaren presentera de många personer som har anledning att önska en viss medmänniska ur tiden. Innan första kapitlet är till ända har den luttrade deckarläsaren redan mentalt tagit farväl av denna person. Uppnystandet av mysteriet sköts mest av en tillrest semestrande stockholmskriminalare; har väl fördelen av avsaknad av förutfattade meningar, kantänka.

    Tid och miljö har hög närvarokänsla, och det breda personregistret är påfallande väl inlyssnat. Aktörerna känns trovärdiga och har begripliga och sammanhängande sätt att förhålla sig till tillvaron, trots att de sinsemellan är väldigt olika. Särskilt ger mordmotivet, när det väl avslöjas, en extra belysning av förövaren, vilket endast fördjupar de tidigare intrycken.

    Fyra förstoringsglas, trots att boken känns lite kort (204 s). Egentligen skulle jag nog skaffa DVDn också. Fast på reklamtexten verkar det som om de broderat ut en del.
    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1963 ekström
    0

    Lägg till en kommentar

  4. Vic Suneson hör till favoriterna bland svenska författare i genren, och vi brukar hålla utkik efter hans böcker. Trots detta har vi tydligen en del kvar att beta av. Denna var en 2008-julklapp, hittad hos Antikvariat Pan i Göteborg.

    Boken har ett oväntat upplägg: redan efter fyra kapitel verkar allt klappat och klart, och man undrar stilla vad författaren ska kunna hitta på att fylla de sista 75% med. Självklart visar det sig att det är nåt som inte stämmer trots allt, och visst: där blir fler lik.

    Persongalleriet har en fast bas hos kriminalkommissarie O.P. Nilsson och hans mannar (och sekreteraren fröken Ring inte att förglömma!). Denna förstauppställning är trivsam men förmår förstås inte överraska den trofaste läsaren. Därvidlag får man istället lita till de övriga: dels de i dådet direkt inblandade, dels sidofigurer som bara skymtar förbi som vittnen i hastigheten; de senare är fångade på pricken med bara några få penndrag. Mästarens märke!

    En mer allvarsam insikt nås man också av: det är inte så länge sedan som homosexualitet var olaglig i Sverige.

    Sammantaget en gott alster av en av den svenska guldålderns stora. Fyra förstoringsglas.

    Omslaget är ritat av Hans Arnold minsann!
    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1956 suneson
    0

    Lägg till en kommentar

  5. Av nån anledning har vi inte tittat så djupt i Jenny Berthelius' produktion; hyllorna innehåller bara ett fåtal av hennes böcker. Detta ex hittade vi hos Antikvariat Pan på Gibraltargatan i Göteborg häromdan (rekommenderas för den deckarintresserade!).

    Handlingen tilldrar sig om sommaren på Domsten, ett fiskeläge strax norr om Helsingborg, väl ungefär vid den tid när boken skrevs. Tydligen hade sommarfolk redan vid denna tid börjat tränga ut fiskare från Kullahalvön. En dansk fastighetsmäklare i uppköpstagen förekommer, vilket också känns framåtskådande.

    Ungdomarna på stranden är lurviga ut- och invändigt och trallar på Scott McKenzies "San Francisco" och andra av tidens slagdängor. Deras friare seder ställs mot bybornas reaktioner på vad som uppfattas som konvenansbrott. Tio år senare hade knappast någon blivit upprörd över att en ogift kvinna övernattar hos en nyinflyttad karl, även om denne påstås ha fästmö på andra sidan haven. Brytningstid.

    En rätt trevlig historia, mera thriller än pusseldeckare, kanske lite lättviktig, men hänger ihop hyggligt. Tre förstoringsglas av fem.
    Upplagt kl. av
    Etiketter: 1968 berthelius
    1

    Visa kommentarer

Programförklaring
Programförklaring
Vi har nog alltid läst mycket (och inte alls bara deckare).


På deckarsidan består samlingarna mer av arv och antikvariatsfynd än av nyare alster. En viktig grundplåt var pappas/svärfars hyllmetrar som vi bevarar och förmerar efter förmåga. Vi samlar inte seriöst, jagar inte förstaupplagor eller så, och skicket på en del av våra volymer vittnar om flitig läsning av generationer av inregnade semesterfirare.


Vad vill vi finna när vi öppnar en deckare? Vi tror de positiva egenskaperna är desamma som i annan skönlitteratur (även om balansen kan vara annorlunda): psykologiskt trovärdiga personer; "sense of place" och även "sense of time"; och ett gott språkbruk. Så behövs det förstås en gåta, eller åtminstone ett brott, annars blir det liksom inte nån deckare utan nån annan slags roman istället. För att mildra detta i verkligheten otäcka element gör ett visst mått humor god tjänst. Det handlar ju trots allt mest om underhållning, om eskapistisk flykt till andra orter, tider och sammanhang än de vanliga.


Namnet? Inspirationen kommer förstås härifrån, men ifråga om seriositet, uppdateringsfrekvens och (ärligt talat) läsvärde kommer vi aldrig att närma oss. (Nä, en deckare behöver inte alls vara käck, men vi kom inte på nåt bättre.)

Bloggarkiv
Bloggarkiv
Om oss
Om oss
Partille, Sweden
Löser gärna mordgåtor en stund på kvällen, på semestern, under julledigheter och på resor.
Kategorier
Kategorier
Läser in
Temat Dynamiska vyer. Använder Blogger. Rapportera otillåten användning.