Som sagt är det nåt visst med riktiga böcker, men då och då får bekvämligheten övertrumfa estetiken.  Fåglarna vet om jag nånsin sett Lillevi Gavells böcker i fysisk form, men på nätet är de lättfunna.  Namnet är inte vida känt, men samma verkliga person står även bakom pseudonymen Helena Poloni, en verklig klass-spelare!  Med 81 sidor är detta snarast en kortroman med kriminaltema.  Det är med spänd förväntan man fingrar på läsplattan för att få fram första sidan. 

Livet har farit hårt fram såväl med protagonisten Hjalmar O'Shannon som med hans närmaste, dock inte lika illa som med Elna Stridbeck som dimper i backen från femte våningen med blåmärken efter stadiga händer runt smalbenen – nån måste ha vält ut kärringen genom fönstret!  Hjalmar bedriver värdshus om somrarna, men utanför säsongen knäcker han som kriminalreporter för Kvällens Nyheter; dessutom känner han Elna ytligt.  Nog borde han kunna luska ut nåt?  Tanten hade en vass tunga, en amper personlighet och få tydliga vänner, men det är ändå svårt att hitta nån som haft tillräckliga motiv för dådet.  Kan Elna månne ha utpressat någon över förtvivlans gräns?

Trots utrymmesbristen hinner författaren skapa en bild av tid och miljö som är lika lödig som något Trenter eller Rönblom skrivit.  De välbeställda miljöerna från Harry Fribergs umgänge är långt borta, och istället möts läsaren av ett Stockholm där generationsboende och familjesammanhållning minner om landsbygden.  Dialogen är otvungen, språket för övrigt förträffligt, och gåta och lösning är dessutom utmärkta.  De fem förstoringsglasen verkar alltså närmast självklara, men sista halva linsen är i fara på grund av bristande fair play: ett par av de avgörande ledtrådarna nämns inte ens i förbigående när de fångar Hjalmars uppmärksamhet, utan presenteras först senare, i samband med upplösningen.  Man får känslan att ett par sidor fattas.  Men allt annat är så bra att det klarar sig. 

(Omslagsbilden är från en nyutgåva under författarens verkliga namn.)